När jag ska välja en film att se tillsammans med den kurdiske killen jag är flyktingguide för så tänker jag att något norrländskt vore bra. Något där de inte pratar för mycket, så att det blir lättare för honom att hänga med. Filmen Varg har just haft premiär och inte nog med att den lovar tysta norrlänningar, den har fått en fyra av DN’s recensent.
Filmen är klart begriplig för min kurdiske vän, så första slaget är vunnet. Men är den bra? Jag vet inte. Alla ingredienser är bra. Vackra vyer, imponerade skådespeleri, fotot riktar in sig på rätt saker i scenerna.
Storyn är föredömligt enkel, inte en massa onödiga sidohandlingar. Fokus helt enkelt. Kanske lite för mycket fokus. Det blir ensidigt. Det är bara synd om samerna och renarna, och jag som naturvårdande stockholmare med vargskydd på agendan saknar den andra vinkeln. Saknar att man inte fick se mer av vargens liv, eller höra argumenten för att ha vargen där. Visserligen sägs argumenten, men av en tydligt förtryckande statsmakt. Vida vinklar över fjället men smala över tankarna.
Man får väl se filmen som en partsinlaga. Det är lite synd. Det hade varit mer spännande annars.