För något år sedan såg jag en inbjudan till en fototävling. Kvinnor skulle fotografera män. Män sedda med kvinnors ögon. Ganska intressant, tyckte jag, så jag började fundera på hur jag skulle kunna fotografera min man. Jag ville porträttera honom som människa, inte som man. Men jag kunde inte komma på en enda bild som inte handlade om kön.
Alla mina idéer antingen bekräftade eller ifrågasatte manligheten. Min man sittande i soffan, broderande som han brukar, en bild som skulle ifrågasätta. Fotografera honom mitt i hans samling av Teknikens Värld, en bild som bekräftar. Även om jag skulle ta bara honom, med eller utan kläder, så kändes det inte som jag skulle kunna hitta en enda pose som inte sa något om kön. Så jag gav upp.
Därför var det så upplyftande att se Maria Fribergs fotografier av män på Kulturhuset. Visst handlar många av dem om kön, de kostymklädda männen som sitter på rad och man ser bara deras ben under bordet. Eller videoverket med andra kostymklädda män bland lakanen i en säng. Men de bilder jag tycker bäst om lyckas frigöra sig.
Min favorit föreställer en man som ligger på mage, insvept i vita kläder, bara fotsulor. Runt honom är hela bilden fylld av böcker. De är staplade i rader med ryggarna uppåt. Bara gamla böcker, bruna skinnband. Ett hav av bruna bokryggar och den vitklädde mannen som avslappnat ligger i mitten. Hans fotsulor. Den vill jag ha hemma.