Stockholm dagtid

Han promenerar framför mig på väg till jobbet, en smal ung man i välskräddad kostym. Hans hår är prydligt kammat och kostymen ser dyr och ny ut. Men någonting stör. Han har inte sprättat sömmen som håller ihop sprundet.

Man måste ha viss kompetens när man köper finare kostymer för att inte avslöja sitt ursprung. Sprundet och fickorna kan vara ihopsydda för att kavajen inte ska tappa formen på butiksgalgen.

Hade man en märkeskostym till konfirmationen, skolavslutningen och studenten så vet man nog det. Hur ska man annars veta? Butikspersonalen säger ingenting. Det måste vara svårt att komma upp sig.  

Mina föräldrars villa är fullt av möbler och saker. De har kommit min syster till nytta när hon flyttat till ett stort hus. Men jag har sällan velat ha något. I min omsorgsfullt designade moderna Stockholmslägenhet vill jag välja innehållet själv. Några enstaka saker från föräldrarnas och morföräldrarnas hem finns där, men inte så mycket att föräldrarnas samling märkbart minskar.

Med köpet av sommarstuga har läget förändrats. Visserligen köpte vi den möblerad, men några juste fåtöljer och ett soffbord behöver vi ändå. Lite lakan och en servis kommer väl till pass. För att inte tala om bestick, en matta och en spegel. Och föräldrarna blir bara glada för att prylfördelningen mellan systrarna blir lite mer rättvis.

Vi kommer väl förberedda till besöket i föräldrahemmet, med en tom resväska. Den sväljer en halv servis och lite glas. Resten av sakerna är inte bara gratis, de kommer att levereras kostnadsfritt till sommarhuset med hjälp av familjens kombibilar. Allt jag behöver göra är att bjuda på tårta.

När jag ska välja en film att se tillsammans med den kurdiske killen jag är flyktingguide för så tänker jag att något norrländskt vore bra. Något där de inte pratar för mycket, så att det blir lättare för honom att hänga med. Filmen Varg har just haft premiär och inte nog med att den lovar tysta norrlänningar, den har fått en fyra av DN’s recensent.

Filmen är klart begriplig för min kurdiske vän, så första slaget är vunnet. Men är den bra? Jag vet inte. Alla ingredienser är bra. Vackra vyer, imponerade skådespeleri, fotot riktar in sig på rätt saker i scenerna.

Storyn är föredömligt enkel, inte en massa onödiga sidohandlingar. Fokus helt enkelt. Kanske lite för mycket fokus. Det blir ensidigt. Det är bara synd om samerna och renarna, och jag som naturvårdande stockholmare med vargskydd på agendan saknar den andra vinkeln. Saknar att man inte fick se mer av vargens liv, eller höra argumenten för att ha vargen där. Visserligen sägs argumenten, men av en tydligt förtryckande statsmakt. Vida vinklar över fjället men smala över tankarna.

Man får väl se filmen som en partsinlaga. Det är lite synd. Det hade varit mer spännande annars. 

Efter ett par månaders process är jag tillsammans med min man sedan i fredags ägare till ett sommarhus. Det var några steg att komma hit. Hemnetsurfande, första och andra titt på huset, besiktning och sotning, kontraktsskrivning, banklån och så till sist själva överlämningen. Nya papper att skriva hos mäklaren och sedan fick vi nyckeln i handen.

Med hyrbilen full av saker åkte vi på fredageftermiddagen för att inta huset. Dags att se vad man egentligen köpt. Vad fanns egentligen för växter i den femtusen kvadrat stora trädgården? Vilka möbler skulle finnas kvar i huset? Vad var det för tapeter och hur många spindlar skulle vi se på en helg?

Det visade sig att det fanns ganska gott om möbler. Särskilt bord. Vi började med att möblera om, för att göra det till vårt. Arbetade lite i trädgården. Fattade några beslut, sågade av en gren på en buske. Sådant får man göra när man äger. Men ändå kändes det overkligt. Som att vara på besök.

Jag har inte tänkt på mig själv som någon som äger ett hus, och speciellt inte som trädgårdsägare. Från att vi fick idén och bestämde oss i slutet på förra sommaren gick det egentligen ganska fort. Nu måste jag vänja mig vid tanken. Boa in mig. Göra stället till mitt. Nästnästa helg när vi ska dit igen ska vi köpa en dammsugare på vägen och ägna helgen åt att suga upp några kilo spindelväv. Det kommer nog hjälpa.

Trädgården var förresten helt fantasisk. Jag upptäckte blommor, beskar en trollhassel och rensade en damm.

Den otrevligaste punkten jag passerar på min promenad till jobbet är Försäkringskassans huvudkontor. Jag har inte något emot Försäkringskassan som institution, men utanför deras entré står alltid ett gäng tanter och röker. Jag brukar försöka hållan andan genom tobaksmolnet, men de står ganska utspritt och det är svårt att hålla andan när man går i rask takt.

Försäkringskassan har visst som uppdrag att få ner antalet sjuka i landet. Det första steget skulle kunna vara att satsa på rökavvänjning för personalen. Skulle spara massa pengar åt staten.

För något år sedan såg jag en inbjudan till en fototävling. Kvinnor skulle fotografera män. Män sedda med kvinnors ögon. Ganska intressant, tyckte jag, så jag började fundera på hur jag skulle kunna fotografera min man. Jag ville porträttera honom som människa, inte som man. Men jag kunde inte komma på en enda bild som inte handlade om kön.

Alla mina idéer antingen bekräftade eller ifrågasatte manligheten. Min man sittande i soffan, broderande som han brukar, en bild som skulle ifrågasätta. Fotografera honom mitt i hans samling av Teknikens Värld, en bild som bekräftar. Även om jag skulle ta bara honom, med eller utan kläder, så kändes det inte som jag skulle kunna hitta en enda pose som inte sa något om kön. Så jag gav upp.

Därför var det så upplyftande att se Maria Fribergs fotografier av män på Kulturhuset. Visst handlar många av dem om kön, de kostymklädda männen som sitter på rad och man ser bara deras ben under bordet. Eller videoverket med andra kostymklädda män bland lakanen i en säng. Men de bilder jag tycker bäst om lyckas frigöra sig.

Min favorit föreställer en man som ligger på mage, insvept i vita kläder, bara fotsulor. Runt honom är hela bilden fylld av böcker. De är staplade i rader med ryggarna uppåt. Bara gamla böcker, bruna skinnband. Ett hav av bruna bokryggar och den vitklädde mannen som avslappnat ligger i mitten. Hans fotsulor. Den vill jag ha hemma.

Man vet att man har lyckats med sminkningen när det är måndag morgon och ens kollega säger "Vad pigg du ser ut".

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

Idag cyklade jag fyra kvarter på Hornsgatan utan att någon bil stod parkerad i cykelfältet. Det har nog aldrig hänt mig förut.

I flera dagar har jag sett fram emot att damen från TNS Gallup ska komma. Jag som älskar att svara på frågor och berätta om mina åsikter, äntligen har jag blivit utvald. Mina svar ska vara bland de tusentals som räknas ihop i undersökningen. Min röst ska räknas.

Så kommer hon, en cool liten tant i tweed, med brunfärgat hår. Vi sitter vid köksbordet och hon ställer fråga på fråga. Det visar sig handla mest om EU, vad jag kan om EU, hur mitt förtroende är för olika institutioner i EU. Och det är inte hälften så spännande som jag tänkt. Hon är ju inte intresserad av mina svar. Noterar dem bara neutralt i sitt häfte. Ber mig aldrig motivera, säger aldrig emot. Inget samtal. Och jag förstår att det är samtalet som jag gillar mest.

Dessutom känner jag mig lite inlurad av frågorna. Tror jag att Sveriges, Europas, världens ekonomi kommer bli bättre eller sämre närmaste året? Lite sämre säger jag, med tanke på amerikanska marknaden. Tror jag att min egen ekonomi kommer bli bättre eller sämre? Bättre förstås, jag är fast anställd på en stabil organisation, får lönehöjning varje år.

Så minns jag att jag har läst om detta. Hur folk ofta tror att det ska bli sämre för den stora ekonomin, men bättre för de själva. Hur det tas till intäkt som att folk inte förstår hur den stora ekonomin fungerar och att marknaden alltid är bra för dem. Plötsligt är mina svar argument för marknadens överhöghet. Det håller jag ju inte alls med om. Det var inte så jag hade tänkt.

De ställer inte frågorna som jag vill svara på. Undrar vad mer som kan läsas fram ur mina svar?

Vardagmorgon på väg till jobbet. Promenerar från Söder till City och tittar på folk jag möter. Några stannar blicken knappast alls på, de intresserar mig inte. Andra tittar jag längre på. De som har en spännande frisyr eller snygga kläder, eller kanske bär på något som gör mig nyfiken.

Så möter jag en kille som går med stort besvär. Kanske har han en polioskada, kanske något annat. Men han promenerar i alla fall. Och plötsligt vet min blick inte vart den ska ta vägen. Ska jag låta bli att titta på honom, för att inte peka ut hans funktionshinder. Fast det är inte vidare trevligt att undvika någon med blicken heller. Kan tolkas som avsmak. Och det vill jag ju inte signalera.

Helt plötsligt har jag tappat förmågan att titta normalt. På alla andra tittar jag kort eller länge, och tänker inte vidare på det. Men när jag ser killen med de släpande fötterna blir jag så orolig att sända fel signaler att jag förmodligen gör det. Ett slags diskriminering det också, antar jag.