Om man är en stockholmare med ambitioner att vara kulturell (erkänner mig skyldig) så tillhör det allmänbildningen att frekventera smalfilmsbiografen Zita. Där har jag hittills haft en lucka, men i söndags var det dags. Genom regnet på väg till matinévisning av dansbandsdokumentären "Får jag lov".
Strax innan vår film ska börja så är det insläpp till filmen om Bang, journalisten. Det känns som att vara på Dramaten. Vithåriga tanter i flock, alla Bangs generationskamrater. Inne på den minimala damtoaletten stöter bekanta på varandra samtidigt som en lyckas få båsdörren att gå i baklås. Lätt känsla av klaustrofobi.
När den grå flocken har strömmat förbi släpps vi in i vår minimala salong. Den är mindre än vårt vardagsrum, fast med större filmduk och mycket fler människor än vad som brukar vistas hemma hos mig. Kvinnan bredvid mig breder ut sig, andas väsande, prasslar med godis och somnar till och från under filmen. Några tanter bort i hörnet snackar. Jag tycker att situationen är lite för intim.
Filmen då? Kul, intressant och gjord med mycket värme. Lagom för en söndagsmatiné. Men jag inser hur lite jag vet om dansband.