Stockholm dagtid

En klassisk söndagsutflykt: Vi går på Nationalmuseum och ser nyöppnade Toulouse-Lautrec-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Utställningen är nog bra, men det är svårt att se genom folkmassan. Lätt utmattade bestämmer vi oss för lunch. Det självklara valet är förstås Nationalmuseums eget fik, men efter att ha sett deras slogan blir jag tveksam.

"En av Stockholms bästa musierestauranger" står det med stora bokstäver. Ganska blygsamt tycker jag. Musierestauranger är en ganska begränsad grupp, och de vågar inte ens påstå att de är bäst av dem. Vilket de nog inte heller är, etnografiskas är helt klart bättre. Kanske är de rädda att bli stämda. Men då kunde de väl hittat på något alternativt att säga, något lite mer specifikt. Kanske att de hade de bästa utbudet av något. Eller något om stämningen. Eller om deras juste buffé.

Istället går vi till Grands Veranda. Klassisk mark, dit min klassiska farmor ville gå närhelst hon kom till huvudstaden. Internationella affärsmän, uppklädda pensionärspar och familjesällskap där smådöttrarna bär rosetter. Vi känner oss lite udda i våra söndagsmyskläder, och värre blir det när vi båda två fastnar för det billigaste på menyn. Vi har råd med mer, men det är det billigaste som vi är mest sugna på. Var och en genomgår vi en inre kamp innan vi slutligen beställer det vi vill ha, det billiga. På ett bra ställe får man lika bra service ändå. Och Grands Veranda är ett bra ställe.

Efteråt funderar jag på varför jag närapå tog något dyrare, trots att det inte var vad jag var sugen på. Jag ville väl demonstrera att jag hörde dit. Att jag var där med samma rätt som de andra. Kanske för att det inte är så många år sedan jag skulle varit tvungen att ta det billigaste. Minns studieåren, och vill distansiera mig från dem. Inkomsten har stigit snabbare än vad sinnet har hängt med.