Stockholm dagtid

Efter en lång period av isolering är det dags att återupprätta mina sociala kontakter. Isoleringen är delvis påtvingad, förkylning och magsjuka gör vem som helst hemmabunden, och delvis självvald genom att åka på semester. Inte helt själv visserligen, utan med maken. Han är visserligen mycket trevlig att umgås med, det är bland annat därför jag gifte mig med honom, men lite variation vill jag ha.

Helgen börjar med drinkar och after work tillsammans med favoritkollegan och ett par till (inklusive den trevlige maken). På lördagen tränar vi på stammispasset, följt av social paus för ytterst nödvändig städning. Söndag äter jag frukost på café med en vän och åker sedan hem till en annan för promenad och fika. Och imorgon kommer min barndomsvän på besök till stan. Kanske inte en överdrivet social helg med vanliga mått mätt, men med tanke på hur min närmaste månad tett sig så skapar den en tydlig topp på kurvan. Och jag njuter av att prata med mina vänner.

På Roslagsbanan upptäcker jag dock att även mitt sociala behov har en gräns när jag blir tilltalad på engelska av en stilig Wyclef Jean look-a-like. Till att börja med är det rätt trevligt att småprata lite, men när han efter tre minuter säger att han vill bli min vän så svarar inte jag detsamma. Det stör honom och han ger sig in i en förklaring om att svenskar är för osociala och därför tar livet av oss. Jag säger emot, och så är vi framme och går åt olika håll.

I efterhand när jag tänker på saken så stör det mig än mer. Vem är han att döma mig för att jag inte vill vara vän med honom? Och på vilka grunder ville han vara vän med mig? Nästa gång det händer ska jag fråga det. Fast det är inte så sannolikt att det händer på ett tag. Det brukar oftast hända när jag är blond, och imorgon ska jag färga håret brunt.

Jag vill bara meddela att jag just nu är djupt imponerad av Infernos bartender som lyckades blanda den mest spännande alkoholfria drink jag någonsin druckit. Bra jobbat!

En vecka i Frankrike för att möta våren, och vi mötte verkligen våren. Sol och värme, åtminstone i läiga hörn. Sitta på balkongen och läsa en bok. Ta något att dricka på en uteservering. Kalla kvällar, men så är det på våren.

På väg hem funderar jag på uttrycket "att möta våren" och inser att jag nog tänkt möta som att möta någon vid tåget - man följs åt därifrån. Och inte möta som i att ses och sedan skiljas åt igen. Jag har föreställt mig att efter att vi mött varandra, våren och jag, så ska vi följas åt tillsammans hem genom Europa. Jag innanför tågfönstret, våren utanför.

Täta sms-rapporter om snöläget i Stockholm påminner mig om att så inte är fallet. Vi har mött våren, men då är den inte samtidigt någon annanstans. Inte i Stockholm i alla fall. Vägen hem genom Europa blir istället ett återträffande med herr Vinter. Redan i Tyskland ligger snön här och där, och Danmark är fläckvis vitt. Idag har jag varit i Östergötland och pulsat i flera decimeter snö. Detta året borde påsk och jul bytt plats med varandra, det hade passat vädret bättre.

Hur det var att åka tåg till Södra Frankrike? Ganska så mysigt. Inte alls tråkigt, vilket jag ändå var lite rädd för. Men här och där barn, så en musikspelare var ett måste. Sovvagnen Hamburg-Paris var höjdpunkten. Där vill jag åka många gånger till.

Jag ska på semester en vecka. Bara ta det lugnt. Åka tåg ner till södra Frankrike, bo en vecka i en gullig liten by och sedan ta tåget tillbaka. Hittills är jag mest fokuserad på resan. Ser fram emot en bok i tågfåtöljen. Och att sinnet ska komma fram samtidigt som kroppen.

Återkommer med rapport.

Om man är en stockholmare med ambitioner att vara kulturell (erkänner mig skyldig) så tillhör det allmänbildningen att frekventera smalfilmsbiografen Zita. Där har jag hittills haft en lucka, men i söndags var det dags. Genom regnet på väg till matinévisning av dansbandsdokumentären "Får jag lov".

Strax innan vår film ska börja så är det insläpp till filmen om Bang, journalisten. Det känns som att vara på Dramaten. Vithåriga tanter i flock, alla Bangs generationskamrater. Inne på den minimala damtoaletten stöter bekanta på varandra samtidigt som en lyckas få båsdörren att gå i baklås. Lätt känsla av klaustrofobi.

När den grå flocken har strömmat förbi släpps vi in i vår minimala salong. Den är mindre än vårt vardagsrum, fast med större filmduk och mycket fler människor än vad som brukar vistas hemma hos mig. Kvinnan bredvid mig breder ut sig, andas väsande, prasslar med godis och somnar till och från under filmen. Några tanter bort i hörnet snackar. Jag tycker att situationen är lite för intim.

Filmen då? Kul, intressant och gjord med mycket värme. Lagom för en söndagsmatiné. Men jag inser hur lite jag vet om dansband. 

En klassisk söndagsutflykt: Vi går på Nationalmuseum och ser nyöppnade Toulouse-Lautrec-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Utställningen är nog bra, men det är svårt att se genom folkmassan. Lätt utmattade bestämmer vi oss för lunch. Det självklara valet är förstås Nationalmuseums eget fik, men efter att ha sett deras slogan blir jag tveksam.

"En av Stockholms bästa musierestauranger" står det med stora bokstäver. Ganska blygsamt tycker jag. Musierestauranger är en ganska begränsad grupp, och de vågar inte ens påstå att de är bäst av dem. Vilket de nog inte heller är, etnografiskas är helt klart bättre. Kanske är de rädda att bli stämda. Men då kunde de väl hittat på något alternativt att säga, något lite mer specifikt. Kanske att de hade de bästa utbudet av något. Eller något om stämningen. Eller om deras juste buffé.

Istället går vi till Grands Veranda. Klassisk mark, dit min klassiska farmor ville gå närhelst hon kom till huvudstaden. Internationella affärsmän, uppklädda pensionärspar och familjesällskap där smådöttrarna bär rosetter. Vi känner oss lite udda i våra söndagsmyskläder, och värre blir det när vi båda två fastnar för det billigaste på menyn. Vi har råd med mer, men det är det billigaste som vi är mest sugna på. Var och en genomgår vi en inre kamp innan vi slutligen beställer det vi vill ha, det billiga. På ett bra ställe får man lika bra service ändå. Och Grands Veranda är ett bra ställe.

Efteråt funderar jag på varför jag närapå tog något dyrare, trots att det inte var vad jag var sugen på. Jag ville väl demonstrera att jag hörde dit. Att jag var där med samma rätt som de andra. Kanske för att det inte är så många år sedan jag skulle varit tvungen att ta det billigaste. Minns studieåren, och vill distansiera mig från dem. Inkomsten har stigit snabbare än vad sinnet har hängt med.