Vid förra sekelskiftet grasserade tuberkolosen och det enda botemedel man visste var frisk luft, god hygien och bra mat. Dessutom ville man isolera de sjuka, så att de inte smittade fler. Sanatorier började byggas runt om i landet, på platser som ansågs ha särskilt bra luft. Min mormor vistades som barn på Varbergs sanatorium där jag numera varit på spa. Tider förändras.
Hällnäs sanatorium byggdes i en lite by i Västerbotten. Där fanns järnväg och tallskog, alltså bra förutsättningar. På en höjd strax ovanför samhället byggdes det gigantiska sanatoriet. När man åker dit idag är det svårt att greppa. Man kör på norrlandstomma skogsvägar, åker genom en liten by med en igenbommad station, och efter en backe ligger det där. En gigantisk slottsliknande byggnad. Mitt i obygden.
Försök har gjorts att använda Hällnäs Sanatorium som kursgård, men det är naturligtvis dömt att misslyckas. Bara uppvärmningskostnaderna i sig måste knäcka budgeten. När jag googlar idag hittar jag påståenden om att sanatoriet ska bli Västerbottens filmproduktionscentrum, men det är bara på en enstaka blogg och jag har svårt att riktigt tro på det. Helt enkelt för långt bort, även för filmfolk.
Dagarna på sanatoriet var inrutade och ett viktigt inslag var vistelsen i ligghallarna, långa, öppna gallerier där man låg insvept i filtar och andades in den norrländska friska luften. Denna veckan, när jag själv är förkyld och ynklig och inte ens orkar gå ut på promenad minns jag ligghallarna på sanatoriet i Hällnäs och beslutar mig för att inrätta en egen.
Jag placerar fåtölj och fotpall innanför de franska balkongdörrarna, sveper in mig i båda duntäckena och öppnar balkongdörren. Där halvligger jag en hel timme. Tittar på personalen i kontorslandskapet tvärs över gatan (de tittar tillbaka), lyssnar på fåglar som tror att det är vår och andas in söders friska luft. Inte lika bra som norrlandsluften, men jag måste tillstå att jag känner mig uppfriskad.