Stockholm dagtid

Förra gången jag hade varit på stadsteatern sågade jag pjäsen. Det var Per Gynt och jag tyckte att handlingen var kalkon, helt orealistisk, och på det dömde jag ut den. Nu har jag varit där igen, sett Mästaren och Margerita som har en precis lika konstig handling den - och jag älskade den!

Mästaren och Margarita utspelar sig i Moskva. Den handlar om en författare som skriver en bok om Pontius Pilatus. Den handlar om satan med anhang som kommer på besök och sätter upp varieté. Om brutal död, ett möte på författarklubben, sinnessjukhus, en teaterledning som försvinner, en älskande kvinna som säljer sin själ. Och så förstås hur Pontius Pilatus kände sig när han fattade beslutet att avrätta Jesus.

Inte en helt lätt handling att ta till sig alltså. Men det funkar. Så då var det kanske inte bara handlingen det var fel på i Per Gynt. Mästaren och Margarita har nog en grundfråga som talar mer till mig. Men det handlar så mycket om framställningen också. Att gå utanför ramen och använda hela teatermediet.

Där Per Gynt bara var texten på en scen är Mästaren och Margarita så mycket mer. Musik som bär föreställningen, med liveorkester på scen. En spännande scenografi och fantastiska kläder. En koregrafi och regi som hjälper fram handlingen. Och denna gång är jag på gott humör när jag går hem.

Jag bläddrar i nya numret av Elle. Sida upp och sida ner med bilder från vårmodevisningarna. Överallt är det färg, färg, färg. Varenda catwalk sprakar. Och överallt är det midja, midja, midja. Ett mode som passar mig utmärkt. Midjemarkerat, figursytt och skräddat gör det bästa av min kombination av breda höfter och smal midja. Och färg gör mig glad.

Full av tillförsikt går jag ut i butikerna bara för att konstatera att de ligger ett år efter. Där finns bara rad på rad av tunikor och klänningar fulla med volym. Raka och påsiga snitt. Små veck under bysten som skapar stora tygsjok över magen. Modeller som gör mig antingen gravid eller helt fyrkantig, och jag har ingen lust att vara någondera. Shoppingen får vänta ett tag till.

Vid förra sekelskiftet grasserade tuberkolosen och det enda botemedel man visste var frisk luft, god hygien och bra mat. Dessutom ville man isolera de sjuka, så att de inte smittade fler. Sanatorier började byggas runt om i landet, på platser som ansågs ha särskilt bra luft. Min mormor vistades som barn på Varbergs sanatorium där jag numera varit på spa. Tider förändras.

Hällnäs sanatorium byggdes i en lite by i Västerbotten. Där fanns järnväg och tallskog, alltså bra förutsättningar. På en höjd strax ovanför samhället byggdes det gigantiska sanatoriet. När man åker dit idag är det svårt att greppa. Man kör på norrlandstomma skogsvägar, åker genom en liten by med en igenbommad station, och efter en backe ligger det där. En gigantisk slottsliknande byggnad. Mitt i obygden.

Försök har gjorts att använda Hällnäs Sanatorium som kursgård, men det är naturligtvis dömt att misslyckas. Bara uppvärmningskostnaderna i sig måste knäcka budgeten. När jag googlar idag hittar jag påståenden om att sanatoriet ska bli Västerbottens filmproduktionscentrum, men det är bara på en enstaka blogg och jag har svårt att riktigt tro på det. Helt enkelt för långt bort, även för filmfolk.

Dagarna på sanatoriet var inrutade och ett viktigt inslag var vistelsen i ligghallarna, långa, öppna gallerier där man låg insvept i filtar och andades in den norrländska friska luften. Denna veckan, när jag själv är förkyld och ynklig och inte ens orkar gå ut på promenad minns jag ligghallarna på sanatoriet i Hällnäs och beslutar mig för att inrätta en egen.

Jag placerar fåtölj och fotpall innanför de franska balkongdörrarna, sveper in mig i båda duntäckena och öppnar balkongdörren. Där halvligger jag en hel timme. Tittar på personalen i kontorslandskapet tvärs över gatan (de tittar tillbaka), lyssnar på fåglar som tror att det är vår och andas in söders friska luft. Inte lika bra som norrlandsluften, men jag måste tillstå att jag känner mig uppfriskad.

Jag vill högtidligt presentera årets topp tre i förläsarpresenter. Januari och februari har jag till stor del tillbringat på föreläsande fot. Runt om i stan och landet har jag lärt ut hur man blir framgångsrik i sin löneförhandling. Det är inte alltid jag får föreläsarpresenter, och det är inte heller alltid jag vill ha dem. Profilprylar är jag nästan alltid gladare utan och blommor är inte bra om jag ska tillbaka till kontoret där de exponeras för mina allergiska kollegor. Men i år har jag haft tur, trots att det inte ens hunnit gå två månader.

3. Kokboken "Kärlek, timjan och oliver" med massa trevliga recept. Så småningom ska jag nog laga något av dem. Fast jag undrar om jag hade fått den om jag varit man.
2. En gigantisk bricka från Svenskt Tenn, värd så mycket att jag var tvungen att fråga chefen om jag skulle se den som muta, men han godkände det. Extra bra var den eftersom jag utan kvitto lyckades byta den till en rund, som jag hellre ville ha.
1. Lyxiga chokladpraliner i en fin prasslig påse som jag fick i Skellefteå. Solklar vinnare! Choklad är alltid rätt att ge till mig.

Bubblare: En renstek från Lycksele. Jag är ingen stor köttkonsument med det var en lite kul sak att få just där, speciellt som jag sett ren på vägen dit. Fryst in den hade de gjort också, så att den skulle hålla hela vägen hem.

Farsta centrum har en otroligt snygg TV-reklam, med stil snodd från åttiotalet. Reklamen ser ut som inledningen till Falcon Crest eller Dynastin och budskapet är att shopping i Farsta är en helhetsupplevelse. Inte bara reklamen lockade mig till Farsta. Också vetskapen om att det var en abc-förort och möjligheten att ta tunnelbanan på en liten stund. Så när det blir dags att välja utflyktsmål för ny förortsutflykt så faller valet på Farsta centrum.

Väl framme, en blåsig tunnelbaneperrong och ett blåsigt torg. Lite solsken skulle livat upp, men det är inte Farstas fel. Vi går in för att ge det en chans. Gott om butiker. Alla de vanliga kedjorna. Gott om familjer. Alla de vanliga barnvrålen. Gott om tonåringar. Alla de vanliga mobilsignalerna. Men ingenting speciellt. Inget sticker ut, förutom en sällsynt snygg utvändig trädekoration på en övergång mellan två av husen. Hade det varit soligt kunde jag tagit en glass och njutit av den en stund. Istället blir det mörkt och vi åker hem. Det enda jag shoppade var en kexchoklad.

Jag älskar grafiska mönster och mönstrade strumpbyxor. Länge har jag fått ta varje tillfälle i akt att köpa det ena eller det andra. Mönstrade strumpbyxor kom på visningarna och i modemagasinen för fyra år sedan och jag köpte mitt första par i Barcelona. Sedan dess har jag köpt ett par så fort jag hittat dem, oavsett om de matchar något jag har eller inte, bara för att jag inte vet när jag nästa gång kommer stöta på några snyggt mönstrade strumpor. Grafiska mönster på kläder har varit lika svårt. Dem har jag ramlat över i butiker med brittisk avsändare.

Numera är det inte längre så svårfunnet. I ett år nu har Lindex och Kappahl översvämmats både av grafiska mönster och mönstrade strumbyxor. Först kom min köpinstinkt. Måste köpa något mönstrat så fort jag ser det! Så insåg jag att det var varken möjligt eller önskvärt med mönstrat på varenda hängare i hela butiken. Jag slog mig till ro med tanken att nu kunde jag vänta tills jag hittade de riktigt snygga mönstrade sakerna, och några av dem köpte jag. Men inte på Lindex och Kappahl i deras konstiga syntetiska kvaliteer och skumma passformer.

Ytterligare ett tag senare insåg jag att mönstren hade slagit på bred front. Damerna på jobbet, även de tämligen ohippa, började komma i grafiskt mönstrade tälttunikor. Mönster som jag gladeligen skulle satt på dagen innan var nu kidnappade av personer jag stilmässigt inte ville förknippas med. Mönster som förr skulle varit min speciella, coola grej blev nu något som var lite likt vad någon annan hade förra månaden. Och plötsligt kändes det inte alls så kul att min stil hade slagit igenom.

Såhär i efterhand känner jag att jag gärna hade fortsatt vara ganska ensam om min stil, trots det hårda detektivarbete som shoppingen blir och trots att det ett tag var kul att vara trendsetter. Mönstrade strumbyxor känner jag mig tämligen less på. Det passar bra eftersom det har gått maskor i nästan varenda par jag har. Men jag tänker inte sluta med mönster helt. Jag tänker bara hitta nya mönster som Lindex & co inte har tänkt på än.

Det finns inget som jag tycker är så urbant som en sky bar. En himmelbar. Där man står på hög höjd och ser ut över motorleder och gator, över huskroppar och människokroppar. Tillsammans med andra människor trängs jag i ett begränsat utrymme. Stadens intimitet. Samtidigt, oceaner av tom luft utanför fönstret. Stadens anonymitet. 

Uppifrån är staden en helhet. Bilarna rör sig välordnat längs gatorna. Husen står i prydliga rader och visar upp sina oaser till innergårdar. Ljuden når inte upp. Jag tycker att det är skönt att vara på avstånd, ovanför staden, men vill ändå vara en del av den. Kvällen när vi testar nya baren i Skatteskrapan "och himlen därtill" ligger dessutom ett dis som en softad lins. Jag skymtar mitt hus. 

Det finns några personer som jag har träffat en gång i veckan i flera år. Jag vet hur de rör sig och hur starka de är. Jag märker när de har en dålig dag, och när de har en extra bra dag. Jag vet om de gillar att synas eller inte, och jag har sett dem svettas. Flera av dem har jag till och med sett nakna. Ändå skulle jag inte säga att jag känner dem. Jag vet inte vad de heter.

Man har en ganska intim relation till de man går på samma träningspass som. Utan att alls känna dem. Efter ett tag känner jag igen deras ansikten så bra att jag brukar undra om jag inte har träffat dem någon annanstans. Det har jag inte.

Jag tycker verkligen om att gå på museum. Stämningen, lokalerna och ofta utställningarna. Gillar att ta mig tid till att göra något så avspänt och onödigt. Men ändå börjar jag alltid gäspa efter en timme. Det finns en väldigt tydlig gräns för vad jag orkar ta till mig.

Som på Vårsalongen igår. Kul utställning, varierat. En del saker jag gillade, mycket jag inte gillade och som bonus en hel del intressanta människor att titta på. Installationerna gillade jag bäst. Som sex stolar i våldsam pardans, där tre av dem svingade de andra tre i luften. Eller strumporna på ett streck som när jag kom närmare visade sig vara gjorda av gjutet glas.

Halvvägs igenom sitter gäspningen i käklederna och jag har inte lust att se fler konstverk. Som tur är delas den upplevelsen av min vän som ger ser utställningen med. Men ändå känner jag en lätt skuldkänsla mot de konstnärer vars verk jag inte orkar se. Om jag fick bestämma skulle utställningarna vara mindre och årskort finnas på museerna.

Tre dagars norrlandsturné från Piteå till Skellefteå och Lycksele. Några saker har jag lärt mig:

• Man kan åka buss i mer än en timme utan att bussen varken svänger eller stannar.
• De äter fortfarande hamburgare med tallrick och bestick däruppe. Även tonåringarna på snabbmatskedjan.
• Som tack för ett föredrag kan man få en rökt renstek.
• På bussen längs norrlandskusten finns det business class.

Själv tycker jag att den sista upptäckten är den största. Bussen, en dubbeldäckare, lider svårt av flygkomplex. Det finns en inplastad folder i stolsfickan framför mig. Och dessutom business class med extra breda stolar. Konstigt nog är den placerad längst bak på andra våningen. Jag sätter mig istället längst fram, där jag har utsikt. Borde inte de dyraste platserna vara där? Men de kanske har placerat dem längst bak eftersom ingen ändå lär vilja åka business class-buss mellan Piteå och Skellefteå.

En bonus: Ren på vägen till Lycksele. Sex fina renar som skuttar bort över fälten. Exotiskt för en stockholmare. Kanske en föraning om steken jag skulle få.