När handlingen tar en önskad vändning upptäcker jag att jag förtjust klappar ihop händerna. Det är inte direkt någon av mina standardgester. Snarare chockar jag mig själv genom att använda den. Men kanske har jag blivit inspirerad av den förtjusande sagoprinsessan på bioduken.
Av en elak styvmoder kastas hon ut från sagovärlden och in i New York där hon med stora ögon förundras över människorna, och gråter krokodiltårar när hon märker att alla inte lever lyckliga i alla sina dagar. Vilket de förstås inte gjorde i sagans värld heller (det är den elaka och olyckliga styvmodern bevis på) men det har hon inte lagt märke till. I New York stöter hon på en cynisk skilsmässoadvokat. Ska hon få honom att tro på kärleken eller ska han övertyga henne om att det är orealistiskt att leva lycklig i alla sina dagar?
Filmen heter "Förtrollad" och den är Disney, så Disney, Disney i kvadrat. Och just därför är den kul. Den får ju mig att förtjust, kanske förtrollad, klappa ihop händerna. Inte något djupare än så. Men tillräckligt för att få le en stund. Dessutom är Susan Sarandon ascool som den elaka styvmodern.