Stockholm dagtid

Kollegans makes syster blir sjuk och kan inte utnyttja sina operabiljetter. Så på förmiddagen bestämmer vi att vi ska gå på opera samma kväll, och hon får hämta biljetter på lunchen. Jag är lite svårflirtad först, opera är inte riktigt min grej. Men så säger hon att Mats Ek har gjort koreografin och då är jag fångad. Mats Ek är min grej.

Halv åtta samma kväll sitter vi på tredje radens fond när ridån går upp. Scenen är full av människor i svarta kostymer och hatt. De rör sig som ett stim. Så faller några ur. Snabba handviftningar. Flexade fötter. In i ledet igen. Mycket Ekskt. Jag njuter av dansen. Sången och musiken passerar bara förbi, men dansen, kostymerna och scenbilderna är fantastiska.

Än bättre blir det när Orfeus, som det handlar om, stiger ner i underjorden. De svarta kostymerna hänger på sniskan på oformliga kroppar. Någon har bara kavaj, en annan bara slips, några i kalsonger. Är de nakna? Nej, de har fått nya sydda kroppar, med putande magar, puckelryggar, bredrumpor eller en enda tjock vad. Jag älskar det.  

Andra akten är inte alls lika bra. Där är det mycket mer sång, bara sång, utan dans. Inte så förvånande på en opera, men det passar inte mig. Märker hur jag sitter och väntar på att de ska sjunga klart. Så blir det lite dans igen och jag ler. Dans är verkligen min konstform. Opera är det inte.

Nu har jag träffat min flykting. En 32-årig kurd från Irak som väldigt gärna vill prata svenska och jobbar som billackerare. Han var lätt att förstå. Men han hade inte så lätt att förstå mig. Han var charmig och trevlig. Jag var inte lika charmig och trevlig. Så svårt att prata när jag hela tiden verkade prata för fort och använda för svåra ord. Men så småningom kanske det ger sig. Vi ska fika nästa söndag. Får se då. Jag ska tänka ut några samtalsämnen till dess. Konkreta saker. Prata om vad man har gjort i veckan kanske.

Idag ska jag bli utsatt för mitt livs första blinddate som jag till på köpet har anmält mig frivilligt till. Det handlar inte om ett försök att hitta en bättre livskamrat, utan om att jag anmält mig till Röda Korsets flyktingguideprojekt. Jag ska paras ihop med en någorlunda nyanländ flykting, någon som just fått uppehållstillstånd. Sedan är det meningen att vi ska göra trevliga saker tillsammans. Gå på utställningar föreställer jag mig, men man vet ju inte vad den andre vill.

När jag anmälde mig verkade det som en bra idé. Bredda bekantskapskretsen. Lära känna någon som inte är precis som jag. Få lite nya vinklar i samtalen. Sedan dess har jag kommit på hur noga jag väljer mina vänner och att jag inte alls tycker om att umgås med de allra flesta. Och därmed blivit lite nervös. Men det kan ju gå bra. Rapport kommer.

Sällskapsspel är månadens förströelse. Fia, Trivial Pursuit, Nostalgispelet, Skitgubbe, Stockholmsspelet, När & Fjärran och min favorit Alfapet. Vi spelar hemma med varandra och vi spelar när vi har besök. Framåt lördageftermiddagen utmanar jag min man på TP. Det är vågat. Inte nog med att han är allmänbildad, han har läst massa poäng i både historia och litteraturhistora och där jag alltid svarar Karl den tolfte och Nils Ferlin så kan han klämma i med det rätta svaret. Men det är ju kul att spela ändå. Och jag är ingen dålig förlorare, jag kan acceptera att han kan mer. Hittills har jag bara vunnit en gång i TP över maken.

Det otroliga händer. Efter en trög start har jag fantastiskt flyt. Jag svarar rätt på fråga efter fråga och har lite lagom tur. Jag vinner! Och jag är inte lika duktig segrare som förlorare. Som segrare solar jag mig i glansen och påpekar gång på gång hur fantastisk jag är. Men det får han ta. Det är trots allt inte så ofta som jag vinner. Inte i TP i alla fall. I Alfapet däremot, där är jag lysande.

Det har varit några andefattiga månader. Jag har prioriterat jobb, vänner och familj, och inte hunnit med så mycket kultur som jag vill och brukar. Föreställningar och utställningar har inte blivit besökta av mig i alla fall. Det börjar kännas. Jag saknar dem.

Ledig söndag och äntligen dags för kultur. Bestämmer mig för att det är bäst att börja lugnt, som efter ett träningsuppehåll. Väljer bland utbudet. Det blir en fotoutställning på stadshuset. En av guiderna, ursprungligen filmfotograf från Kina, som fotograferat huset ur nya vinklar. Zoomat in på andra detaljer än kronorna.

Utställningen innehåller 25 foton. Alldeles lagom och ganska inspirerande. Stadshuset är ett speciellt hus, men säkert kan man ta fantastiska foton på de flesta miljöer, bara man hittar de rätta vinklarna. Jag undrar vad det är för vinklar jag ser, och vilka vinklar jag inte ser. Vilka detaljer zoomar jag in på i min vardag? Jag ska försöka se något nytt denna veckan.

Vissa dagar är bara dåliga. Saker som hänt, tankar man tänkt. Det händer alla, ingenting som man kan undvika. Man kan bara försöka lindra det, ta sovmorgon. Som igår. Släpade mig genom förmiddagen. Ringde Centralbadet som turligt nog hade en ledig tid för pedikyr på eftermiddagen, så jag bokade den och tänkte att dagen blir i alla fall lite bättre om jag skämmer bort mig lite.

Det var jag inte ensam om att tänka. Efter lunch kom en kollega med en lite chokladask från Vete-Katten till mig, bara till mig, för att muntra upp mig. Och sedan fick jag reda på att jag fått en rejäl löneförhöjning. Plötsligt var inte dagen så dålig ändå. Tre goda ting kom till mig, pedikyr, choklad och högre lön. Började tänka att någon däruppe nog hade ett gott öga till mig ändå.

Så tänkte jag lite mer på saken. Tiden på Centralbadet fick jag för att jag faktiskt ringde och frågade, och väntade mig igenom en tiominuters telefonkö. De har resttider de allra flesta eftermiddagar, om man bara ringer. Chokladasken fick jag av en genuint snäll kollega. Men jag skulle nog inte fått den om inte jag varit snäll mot henne emellanåt. Och löneförhöjningen, den har jag jobbat för. Den förtjänar jag verkligen. Timingen var god, världen var snäll mot mig. Men mest är jag min egen goda fe.

Två fredagar i rad äter jag middag på restaurang. Första fredagen jag och maken. Finklädda promenerar vi hemifrån i iskall snålblåst. På Roxy äter vi fantastiska tapas och serranoskyn till min majskyckling gör att jag totalt förlåter kökets långsamhet. Servitrisen ser ut som en snyggare version av Caroline af Ugglas och gör sitt bästa för att vi ska trivas. Stereon spelar Gösta Ekman d.ä. som sjunger "En herre i frack". Kort sagt: En restaurangupplevelse med klass. Mycket bättre än väntat och trots att jag får ställa mig i duschen för att tina efter tiominuterspromenaden hem så är jag nöjd att vi gick ut.

Nästa fredag. The Bishops Arms på Mariaberget. Svärföräldrar och svåger med flickvän. Vad stereon spelar har jag ingen aning om på grund av de många engagerade samtal som fyller luftrummet. Men en rejäl hamburgare kan man få, och massa konstiga ölsorter om man är lagd åt det hållet. Totalt annorlunda mot fredagkvällen innan, men alldeles lagom idag när jag kommer direkt från jobbet och ska hänga lite med släkten.

Utmaningen är att få restaurangen att passa med humöret. Nu är jag sugen på miljöombyte och lyx. Jag undrar vart jag ska gå då.

Jag frågar efter Life Aquatic hos videouthyraren på hörnet. Han skakar förvirrad på huvudet och låter mig skriva in titeln på hans dator. Det visar sig att den finns och jag går nöjd hem. Tänker att eftersom jag gillade The Royal Tennenbaums och Darjeeling Limited, båda gjorda av Wes Anderson, så borde jag gilla Life Aquatic som han gjorde däremellan. Jag har fel. Eller kanske inte. Jag gillar den litegrann.

Det börjar ganska bra. Intressanta personer och scenografier. Lagom absurd dialog. En handling som kretsar runt Steve Zissou (en fiktiv Jaques Costeau) som mitt i medelålderskrisen vill få tillbaka sin forna berömmelse. Under hela filmen kan jag inte bestämma mig för om jag gillar Steve Zissou eller inte. Det är ett ganska gott betyg. I de flesta fall är det alldeles för givet vem man ska sympatisera med.

Men så fläskar filmen på med alldeles för mycket handling. För mycket pirater, för mycket skottlossning, saker som störtar och folk som skadas. Det hade inte alls behövts. Det gör bara att jag tycker att filmen är tröttsam. Egentligen är jag nog mest lite besviken för det hade kunnat bli en så bra film. Men så är det väl ofta i livet. Man ser saker för vad de skulle kunna vara och blir besviken när de inte är det. Jag övar på att se saker för vad de är istället. Ofta går det ganska bra.

God Jul kan jag acceptera. Jag gillar den inte, för vem kan säga att julen verkligen är god och inte bara en kvävande soppa av omöjliga förväntningar, men jag kan ändå acceptera önskan om en god jul. Folk vill ju hoppas. Även om jag själv bara brukar säga "Jul jul".

Gott Nytt År tycker jag till och med är ganska trevlig. En önskan om att göra upp med det gamla och försöka se det nya året i ett nytt år, som en ny start. En uppmuntran till att göra mentalt bokslut och gå vidare. Gott Nytt År säger jag gärna med eftertryck. Inte för att det nya året givet är gott, men det kan lika gärna bli det som inte.

God Fortsättning däremot. Är det inte för töntigt? Jag har egentligen inte några principiella invändningar mot att önska en god fortsättning men det kan man ju göra när som helst. Att göra det just efter julledigheterna är som att klamra sig fast i en förlorad festsäsong. Man vill ha mer av ledighet och fest men här måste man gå tillbaka till arbetet och det är vardag men man bekämpar den lite genom att hitta på en särskild välgångsönskan. Inse fakta liksom, nu är det vardag som gäller. Att låtsas något annat är inte rätt sätt att göra det nya året gott. Satsa istället på att skapa en vardag du gillar.

När handlingen tar en önskad vändning upptäcker jag att jag förtjust klappar ihop händerna. Det är inte direkt någon av mina standardgester. Snarare chockar jag mig själv genom att använda den. Men kanske har jag blivit inspirerad av den förtjusande sagoprinsessan på bioduken.

Av en elak styvmoder kastas hon ut från sagovärlden och in i New York där hon med stora ögon förundras över människorna, och gråter krokodiltårar när hon märker att alla inte lever lyckliga i alla sina dagar. Vilket de förstås inte gjorde i sagans värld heller (det är den elaka och olyckliga styvmodern bevis på) men det har hon inte lagt märke till. I New York stöter hon på en cynisk skilsmässoadvokat. Ska hon få honom att tro på kärleken eller ska han övertyga henne om att det är orealistiskt att leva lycklig i alla sina dagar?

Filmen heter "Förtrollad" och den är Disney, så Disney, Disney i kvadrat. Och just därför är den kul. Den får ju mig att förtjust, kanske förtrollad, klappa ihop händerna. Inte något djupare än så. Men tillräckligt för att få le en stund. Dessutom är Susan Sarandon ascool som den elaka styvmodern.