För åtta år sedan var jag en månad i Indien. Calcutta, Varanasi, Dehli, Agra, Dahramsala. Tåg emellan. När jag ser Darjeeling Limited är det som att känna igen sig, fast de åker förstaklass där jag på backpackermanér låg i tredje. Och jag hade definitivt inget Louis Vuitton-bagage.
Indien både på filmen och i mitt minne är fullt av färger på väggar och kläder, i tempel och butiksfönster. Det är myllrande och varmt. Samtidigt med stora vackra vidder. Jag dras med av filmen. Vill åka dit igen. Minnena av smutsen, fattigdomen och min egen magsjuka bleknar. Tänker att om jag åker dit nu så har jag råd med förstaklass, både på tåg och hotell. Från avskiljd lyx kan fattigdom se snygg ut. När jag tänker närmare på det vill jag nog inte.
För övrigt en mycket bra film om relationer som blir vuxna. Trots att en av huvudkaraktärerna framhärdar i att gå barfota.