De senaste veckorna har jag läst ett par av Camilla Läckbergs deckare, närmare bestämt nummer två, tre och fyra i serien. I bok två gissar jag nästan helt rätt på vem som har haft ihjäl offren. Intrigen i bok tre har jag en tydlig bild av på sidan femtio ungefär. Det visar sig att den stämmer. Den fjärde boken är nära på lika lättgissad den. Jag gissar rätt mördare halvvägs. Läser jag Camillas böcker eller hennes tankar?
Jag funderar på vad det beror på. Följer hon deckarmallen 1A, som jag har genomskådat? Har Camilla och jag läst samma böcker tidigare? Eller är jag bara en suverän deckargissare? Kanske en kombination av faktorer. Men när jag läser känns det som att jag med jämna mellanrum tänker "nu borde det vara så här" och så är det så.
Dessutom verkar hon tycka att poliserna är lite korkade. De missar ledtrådar, och då markerar Camilla det genom att skriva "Patrik visste att det var något mer han borde ha lagt märke till i förhöret". Hur svårt är det då som läsare att lägga märke till det och gissa sanningen? Kanske handlar det om att jag ska få känna mig smartare än dem. Kanske gör Camilla det med mening. Det är i så fall bortkastat på mig. Jag känner mig redan smart. Vill hellre bli utmanad.
Trots allt är de lite läsvärda. Hon skriver bra om familjerelationer som inte bara är nybakta bullar och gullegull. Och deckarintrigerna har ett visst underhållningsvärde. Bra på samma sätt som lite slötittande. Men det skulle vara så enkelt att göra dem ännu bättre, även i sin genre. Släng in lite fler misstänkta. Och sluta peka ut för mig vilka ledtrådar jag ska lägga märke till.