Stockholm dagtid

Två biobesök på fyra dagar och jag köper inte godis till något. Totalt okarakteristiskt mig. Vad är det som har hänt? Kanske äntligen det jag tränar på. Att jag ska äta godis när jag är sugen, inte när jag känner att tillfället så kräver.

För åtta år sedan var jag en månad i Indien. Calcutta, Varanasi, Dehli, Agra, Dahramsala. Tåg emellan. När jag ser Darjeeling Limited är det som att känna igen sig, fast de åker förstaklass där jag på backpackermanér låg i tredje. Och jag hade definitivt inget Louis Vuitton-bagage.

Indien både på filmen och i mitt minne är fullt av färger på väggar och kläder, i tempel och butiksfönster. Det är myllrande och varmt. Samtidigt med stora vackra vidder. Jag dras med av filmen. Vill åka dit igen. Minnena av smutsen, fattigdomen och min egen magsjuka bleknar. Tänker att om jag åker dit nu så har jag råd med förstaklass, både på tåg och hotell. Från avskiljd lyx kan fattigdom se snygg ut. När jag tänker närmare på det vill jag nog inte.

För övrigt en mycket bra film om relationer som blir vuxna. Trots att en av huvudkaraktärerna framhärdar i att gå barfota.

Aldrig tidigare har jag ätit choklad i duschen. Schweizernöt sittande på duschgolvet med vatten strilande över kroppen. Funkade mot julångest.

Jag har fördomar mot de klassiska pjäserna, de som spelas år efter år. Mot Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Tycker att de är pompösa och orealistiska. Ganska trista. Ett tag när jag umgicks mycket med skådespelare så hände det att jag avslöjade min syn på klassikerna. Möttes alltid av förvåning, nästan förtvivlan.

"De klassiska pjäserna är så allmängiltiga" fick jag höra. "De handlar om de stora frågorna, om människorna. Man kan hitta allt i Shakespeare". Pyttsan. För mig blir de bara en bunt orealistiska historier med känslor som är alldeles för drastiska för att man ska kunna relatera till dem. Total kärlek eller totalt hat, toppat med lite död. Den verkliga konflikten, den som vore spännande att spela på landets scener, den är inte alls så enkel. Där är känslorna mångbottnade och flertydiga och de flesta av oss fastnar i att inte göra så mycket alls. Inte ta konflikter. Inte följa vårt innersta begär för att vi knappt vet hur man lyssnar på det. Sådant vill jag se pjäser om.

Men så ibland tänker jag att jag kanske varit orättvis mot klassikerna. Och orättvis mot Strindberg och Ibsen som jag nästan aldrig sett när jag buntar ihop dem med hopplöse Shakespeare. Så när jag får frågan om jag vill se Per Gynt på Stadsteatern hänger jag på. Det kan ju bli kul, eller i alla fall intressant.

Föreställningen är fyra timmar lång. Per Gynt börjar som utstött yngling i norsk by, där han drömmer om att bli kejsare, slåss och snor en brud och blir kär i en blyg viol. Han träffar en trollprinsessa och gifter sig nästan med henne (fast det är nog en dröm). Han tvingas flytta ut i skogen men blyga tjejen följer efter. Då dyker trollprinsessan upp med hans son - tada - och han smiter igen. Gräver guld i USA och blir stormrik på att handla med slavar över Atlanten. Blir strandad i en öken och mobbad av apor. Hittar ett gäng hippies att vara profet över, men blir avlurad pengarna. Bestämmer sig för att bli historiker och åker till Egypten där dårar utnämner honom till kejsare. Sedan ett skeppsbrott. Börjar handlingen osa kalkon?

Till slut kommer han tillbaka till Norge, återser den blyga violen som med ett leende väntat i 40 år och dör efter att tre gånger ha fått uppskov av döden. I andra akten förstår jag pjäsens sensmoral. Den handlar om hur man ska leva sitt liv, om att vara sig själv, om självkännedom och om vad orealistiska drömmar gör med ens själ. Men det hade kunnat sägas mycket mindre långrandigt och mer intressant. Hela den sista timmen hoppas jag att han ska dö så att pjäsen tar slut och när han återigen får nya uppskov suckar jag inombords.

Slutsats: Fortfarande klassikerskeptisk.  

Luciamorgon på jobbet och vi bjuds på snofsigt luciatåg. Tio tonåringar från musikgymnasium som med vägledning av dirigent och stämgaffel sjunger i minst fyra stämmor. Det ska vara tjusigt antar jag, men mig går det helt förbi. I mina öron blir det snarare en naglar på tavla-effekt. Dessutom är jag konstant nervös att någon av dem ska missa en ton. Som att titta på trapetskonstnärer utan skyddsnät.

En historisk tillbakablick: Skolkören på högstadiet. Hundra flickor som är lovade en resa till körledarens hemland Italien. Det heter turné, men det handlar om att sjunga på några skolor och sedan äta glass och ligga på stranden. Självklart vill man följa med. Att kören dessutom tränar på lektionstid är bara bonus.

Man får sjunga upp för att ingå i kören. Jag gör det som alla andra. Står där på bakersta raden i andrastämman och sjunger för full hals hela första året. Tills en dag när körledaren mitt i sången säger med tordönsstämma "Någon sjunger falskt". Hans pekande finger landar på mig. Generad drar jag en vals om halsinfektion. Några veckor senare är jag tillbaka. Mimar mig igenom det sista året. Bussresan till Italien hägrar. 

Hopp fram några år. Studenttiden. Jag sjunger till radion hemma i lilla dublettlägenheten. Min kombo säger "varför sjunger du inte i samma tonart som radion?". Några år senare igen och min make säger samma sak. Numera har jag lärt mig att inte sjunga så någon annan hör. Men fortfarande, varje gång jag hör körsång så kryper det i mig.

Kryper av obehag för att tonerna som ska vara behagliga inte är det i mina öron. Och kryper av rädsla för att de ska behöva uppleva samma sak som jag. En gång i tiden tyckte även jag att jag sjöng bra. Behöver jag säga att jag inte ser på idol.

De senaste veckorna har jag läst ett par av Camilla Läckbergs deckare, närmare bestämt nummer två, tre och fyra i serien. I bok två gissar jag nästan helt rätt på vem som har haft ihjäl offren. Intrigen i bok tre har jag en tydlig bild av på sidan femtio ungefär. Det visar sig att den stämmer. Den fjärde boken är nära på lika lättgissad den. Jag gissar rätt mördare halvvägs. Läser jag Camillas böcker eller hennes tankar?

Jag funderar på vad det beror på. Följer hon deckarmallen 1A, som jag har genomskådat? Har Camilla och jag läst samma böcker tidigare? Eller är jag bara en suverän deckargissare? Kanske en kombination av faktorer. Men när jag läser känns det som att jag med jämna mellanrum tänker "nu borde det vara så här" och så är det så.

Dessutom verkar hon tycka att poliserna är lite korkade. De missar ledtrådar, och då markerar Camilla det genom att skriva "Patrik visste att det var något mer han borde ha lagt märke till i förhöret". Hur svårt är det då som läsare att lägga märke till det och gissa sanningen? Kanske handlar det om att jag ska få känna mig smartare än dem. Kanske gör Camilla det med mening. Det är i så fall bortkastat på mig. Jag känner mig redan smart. Vill hellre bli utmanad. 

Trots allt är de lite läsvärda. Hon skriver bra om familjerelationer som inte bara är nybakta bullar och gullegull. Och deckarintrigerna har ett visst underhållningsvärde. Bra på samma sätt som lite slötittande. Men det skulle vara så enkelt att göra dem ännu bättre, även i sin genre. Släng in lite fler misstänkta. Och sluta peka ut för mig vilka ledtrådar jag ska lägga märke till.

Jag har startat en bokcirkel med mina vänner. Första träffen hade vi för en månad sedan. Bestämde regler och jag hade valt den första boken, Drömstället av Melissa Banks. Innan jag vågade välja den läste jag de femtio första sidorna. Jag tyckte ganska bra om dem. Så hade vi mötet och efter det fortsatte jag läsa. Och insåg när jag kommit några hundra sidor fram att jag inte gillade boken så bra längre. Vad hade jag utsatt mina bokcirklande vänner för?

Så blev det dags för träff två. Vi skulle äntligen få diskutera boken. På väg dit funderade jag på om vi skulle ha något att säga, eller om det inte skulle finnas så mycket att prata om. Borde jag ha förberett diskussionsfrågor? Det visade sig att det inte behövdes. Vi hade massa att prata om, olika vinklar, olika synpunkter om karaktärerna, olika åsikter.

Cirkeln blev precis det intressanta samtal jag längtat efter. Ett samtal som är kvalificerat utan att vara pretto. Som är inbjudande utan att vara banalt. På väg hem föreslog en deltagare att vi borde ha ett namn på vår cirkel. Att den kunde heta Drömstället. En bra idé. Boken var inget drömställe, men cirkeln är. 

I år har jag förstått varför det heter julstök. Det tar lika lång tid att städa undan efter varje julsyssla, som att göra den. Bakar en pepparkaksfyr (ungefär i alla fall, proportionerna blir inte riktigt som på ritningen) och det är mjöl och deg i halva köket. Plockar fram kortlådan för att göra julkortspyssel och får små pappersbitar överallt. I bland längtar även jag, som annars hyllar kompaktboendet, till ett stort hus med extra pysselrum. Jag vet knappt var jag ska göra av lådan som elljusstaken brukar stå i.

Mitt i natten blir det extrastök. Jag vaknar 02.34 av ett brak. Ute i vardagsrummet har översta våningen på pepparkaksfyren kollapsat. Pepparkakspelarna klarade inte tyngden av det nonstoptäckta taket. Nonstop, kristyr och pepparkakssmul ligger spridda över golvet.

Jag går och lägger mig igen utan att ha städat förstås, det kan vänta till morgonen. Tar en liten stund att att somna om. Man blir uppe i varv av en nattlig pepparkakskollaps. Då märker jag det: Min man har inte ens vaknat. Inte mycket att lita till om tjuvar skulle tassa in, säger jag till honom på morgonen. Vad ska man då ha en karl till? Han erbjuder sig generöst att skiljas, men jag passar. Det är ändå rätt osannolikt med nattliga tjuvar bakom en säkerhetsdörr i en tvåa. Dessutom har han gott om andra fördelar.

Vi har missat vår vanliga lördagsträning den senaste månaden. Weekendresor och förkylningar har ställt till det för oss. Idag är vi äntligen där. Två av de andra stammismotionärerna hälsar och frågar var vi har varit. Tillhörighet. De har saknat oss.

Märker att jag är igenkänd även på andra ställen. I tunnelbanespärren och på konsum. Stöter på grannar i närområdet. Får ett kort från grannen ovanför som tackar för att jag visade henne min möblerade lägenhet när hon funderade på att köpa sin, då omöblerad. Vänner att fika med och som kommer hit ibland. Jag hör hemma här.