Jag går med min man på Euskefeurat-konsert. Bandet kommer från Pitetrakten och det märks i lokalen. Fullt av norrbottningar i förskingringen, och några enstaka västerbottningar, som maken. Norrländska talas till höger och vänster.
Euskefeurat är ett typ folk-rock-progg-band. Det är den bästa genrebestämning jag lyckas göra. De är sex stycken på scen som frejdigt byter instrument med varandra. Ronny Erikssons mellansnack handlar om livet och uppväxten i den lilla byn utanför Pite. Texterna berättar historier om vanliga människor och orginal. Ett ganska tacksamt liveband för mig som inte lyssnat så mycket på dem innan. Nästan lite revy.
Efter applådtack och inropning kör de ett extranummer. Två låtar. Den första "Nere vid Pite älva" om hur man där klarar sig själva. Den andra om hemlängtan. "Det är här man vet var stigarna går, och vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, det är hit man kommer när man kommer hem". Killarna bakom säger till varandra att sista låten var den bästa, för precis så är det.
Deras igenkänning är total. Inte min. Jag känner inte alls så. Inte för Pitetrakten, men inte heller för trakten där jag växte upp, utanför Göteborg. Ett trevligt område, med vacker skärgård där vi seglade hela tonårssomrarna. Goda vänner och björnbärsbuskar. En bra tid på ett bra ställe. Men det var då. Jag är nöjd men vill inte tillbaka. Jag har något minst lika bra här nu. Stockholm är hemma numera.
Jag tänker att deras hemlängtan kanske mest handlar om att de inte lyckats skapa något lika bra sedan. Men frågan är om de skulle kunna trivas i det som de än gång flyttade från. Hur romantiserad är bilden?
Visst är det så - att hemtrakterna blir lite romantiserade. Jag som själv också flyttat “ut” känner som du - där jag nu bor och lever är bäst. Besöken “hemmavid” är trevliga - men föder ingen längtan att flytta “hem” igen.
Comment by Cina — November 1, 2007 @ 2:02 pm