Stockholm dagtid

Rivals bistro har slutat servera sin hamburgare, den som fanns på menyn under rubriken "Alltid på Rival". En fantastisk hamburgare, gjord på kalv, med hembakat parmesanbröd och rejäl klyftpotatis. Ett givet val när man bara ville ha en lite bättre vardag. Alltid gott. Något att lita på.

Under rubriken "Alltid på Rival" finns numera istället en Wallenbergare med potatismos. Samma huvudingridienser, kalvfärs och potatis, men i mina ögon ett totalt nedköp. Från folkligt men ändå modernt till grosshandlarsentimentalitet. Från tuggmotstånd till barnmatskonsistens. Tycker de att de har blivit för fina för att servera hamburgare? Vill de vara mer exklusiva?

De lyckas i alla fall inte hålla en exklusiv servicenivå. När jag ringer för att boka bord och vänligt ber dem se till att de har alkoholfritt vin hemma så får jag till svar "Vi har slutat med det". När jag frågar varför förklarar telefonrösten att det inte fanns någon efterfrågan. Hm. Jag trodde att jag just efterfrågade. Förmodligen dricks det alkoholfria vinet lika ofta som lyxchampanjen, och den tar de inte bort. Och förmodligen skulle det drickas ännu oftare om de hade med det på vinlistan. Men så långt har de inte tänkt.

Jag som gillar Rival. Jag vill att de ska vara bra. Men just nu har jag problem med dem.

På två dagar reser jag från Stockholm till Luleå, vidare till Piteå, tillbaka till Luleå och sedan till Göteborg innan jag åker hem till Stockholm. Tre flygresor, en tågresa, fem taxiresor och dessutom lite spårvagn, flygbuss och flygtåg. Det känns som att jag är borta längre än en natt. Men det mesta går ändå smidigt. Utom flygresorna.

Jag gillar inte att flyga. När jag säger det tror de flesta att jag är flygrädd. Det är jag inte. Men jag gillar inte att köa till incheckning, att packa ur dator och necessär vid säkerhetskontrollen, att vänta på boarding, att sitta inklämd i en stol som är trång för mig med mina 1,65 och definitivt gillar jag inte att behöva checka in mitt bagage bara för att jag har en pincett med mig. Det är helt enkelt alldeles för bökigt.

På denna resan tar jag ändå flyg, för att hinna mellan annars omöjliga sammankomster. Flyget Arlanda-Kallax är 1,5 timme försenat. Vi får sitta i planet medan de reparerar tekniska fel som de inte berättar något om. Som tröst får vi en äcklig macka. Flyget Kallax-Arlanda är i tid, men Arlanda-Landvetter är en timme sent igen, och när jag äntligen kommer fram så gör inte minn väska det. Först ett och ett halvt dygn senare kommer den hem till mig.

I efterhand minns jag en händelse på väg till tunnelbanan den första morgonen. Något hårt, svartvitt, träffar mig på smalbenet. Jag har fortfarande blåmärket kvar. Först tror jag att det är en fotboll och tittar mig ilsket omkring efter personen som sparkat bollen på mig. Sedan ser jag att det inte alls är en boll. Det är en katt i sken. En svartvit skenande katt. Kanske var det ett dåligt omen.

Weekend i Köpenhamn planerad sedan länge. Mycket att göra på jobbet, mycket privat, fullt av tankar i huvudet. Trött, trött, trött. Vill dra täcket över huvudet. Hur ska jag orka ha trevligt och vara rolig? Tänk om jag gör min vän besviken?

Trött på tåget ner. Trött när vi kommer fram till hotellet. Men tänker att det är väl bara att rycka upp sig och ta en promenad på stan. Och när jag gör det händer något. Energin återvänder följd av ett shoppingsug, ett matsug och ett barsug. Klänningsinköp och julmarknad på tivoli. En stund i en trevlig bar. Livet är roligt ändå.

Visst går vi och lägger oss tidigt på kvällarna. Och inte är programmet så fullspäckat. Tid för promenader, reflektion och måltider. Lugn och ro på vägen till och från Louisiana. Men när vi åker hem känns det ändå som att helgen varit lång. Full av trevliga upplevelser och samtal.

Väl hemma är jag piggare än när jag for. Glatt överraskad och nöjd.

Jag har satt upp mina ljusslingor.

Träden utanför mitt fönster är fortfarande gröna. De måste vara någon importerad sort som inte förstår när det är dags att tacka för sig och släppa bladen. Först trodde jag bara att det inte var höst ännu. Jag ser inte så många träd på min vanliga väg.

Men så åkte jag på utflykt i söndags. Ut på landet, flera mil, för att titta på ett hus åt en vän. Snö, snö, snö. Fält täckta med snö så snart vi lämnat stan. Det känns som jag är i ett annat land. Eller är det en tidsresa jag har gjort, flera månader framåt i tiden. Tillbaka i stan är träden fortfarande gröna.

Det är inte ens mitten av november och jag vill julpynta nuuu! Jag har varit sugen i flera månader, ända sedan jag layoutade inbjudningskorten till årets julfirande.

Vi har ingen fast jultradition, jag och maken, utan brukar fira hemma själva, bortresta vi två eller hos något av våra föräldrapar. I år testar vi nytt igen; vi bjuder in familjerna till oss. Då måste inbjudningskorten skickas tidigt, innan alla andra julbeslut är fattade, och därför har jag tänkt på jul sedan september.

Resultatet av skickade inbjudningar blir att ett föräldrapar kommer, närmare bestämt mitt. Och då vill jag ha julfint. Förra veckan köpte jag en jultidning. Igår var jag på Ikea och köpte ljusslingor. Jag har en plan: Massa ljus och fullt av vita snöflingor. Kanske lite silver. Men än är det några veckor kvar innan jag får sätta upp dem. Jag bidar min tid med att gå på julmarknad på Tivoli i Köpenhamn nästa helg.

Första helgen på några veckor utan resor, och vi bestämmer oss för att ägna en lördag åt att göra ingenting. Fast egentligen gör vi ju saker. Äter lång frukost, läser tidningen och löser melodikrysset. Går och tränar och äter lunch ute. Tittar på skor och handlar lite mat till kvällen. Hemma kryper vi upp i soffan och ser en film innan vi ägnar resten av eftermiddagen åt hångel. Och då har vi inte ätit middag ännu.

Jag funderar på varför vi tänker på det som ingenting. Är det för att det är vad vi brukar göra en lördag? Eller för att inget av det kräver någon planering. Eller, vilket jag misstänker, för att det inte är produktivt. Förutom träningen då. Men den räknas nog som någonting. 

Jag tar en massage på Centralbadet och massören har mjuka, varma händer. Men han pratar som en grovis. Som värsta truckföraren med snus under läppen. Och det blir helt felslut i huvudet. Så länge han håller tyst är allting utmärkt, men när han pratar kolliderar världarna.

Jag har varit på studiebesök på min väns jobb. Fått ha hjälm och varselkläder (minst en kvadratmeter reflex på kroppen). Klivit omkring i leran bland grävmaskiner och grovisar. Min vän jobbar på ett väg- och järnvägsbygge. Hon ser till att alla sköter sig, ur miljöperspektiv. Tar prover och skickar till laboratorier.

Den leriga gropen är långt från mitt kontor. Jag är van vid kontor. Ganska van också vid skolor, teatrar och filminspelningar. Men i en fabrik har jag bara varit en gång, och aldrig förr på ett bygge. Fascinerat ser jag på alla dessa gubbar i gula jackor som tomtar runt och pratar med varandra i små grupper. Behövs de verkligen allihop?

Förmodligen tycker de lika dant om oss, vi som sitter dagarna i ända på våra luftkonditionerade kontor. Som håller våra powerpointpresentationer på konferenser och producerar oändliga rader av mail och broschyrer. Behövs vi allihop? Behövs det vi gör? Jag är inte så säker.

Jag går med min man på Euskefeurat-konsert. Bandet kommer från Pitetrakten och det märks i lokalen. Fullt av norrbottningar i förskingringen, och några enstaka västerbottningar, som maken. Norrländska talas till höger och vänster.

Euskefeurat är ett typ folk-rock-progg-band. Det är den bästa genrebestämning jag lyckas göra. De är sex stycken på scen som frejdigt byter instrument med varandra. Ronny Erikssons mellansnack handlar om livet och uppväxten i den lilla byn utanför Pite. Texterna berättar historier om vanliga människor och orginal. Ett ganska tacksamt liveband för mig som inte lyssnat så mycket på dem innan. Nästan lite revy.

Efter applådtack och inropning kör de ett extranummer. Två låtar. Den första "Nere vid Pite älva" om hur man där klarar sig själva. Den andra om hemlängtan. "Det är här man vet var stigarna går, och vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, det är hit man kommer när man kommer hem". Killarna bakom säger till varandra att sista låten var den bästa, för precis så är det.

Deras igenkänning är total. Inte min. Jag känner inte alls så. Inte för Pitetrakten, men inte heller för trakten där jag växte upp, utanför Göteborg. Ett trevligt område, med vacker skärgård där vi seglade hela tonårssomrarna. Goda vänner och björnbärsbuskar. En bra tid på ett bra ställe. Men det var då. Jag är nöjd men vill inte tillbaka. Jag har något minst lika bra här nu. Stockholm är hemma numera.

Jag tänker att deras hemlängtan kanske mest handlar om att de inte lyckats skapa något lika bra sedan. Men frågan är om de skulle kunna trivas i det som de än gång flyttade från. Hur romantiserad är bilden?