Jag har den perfekta söndagen. Träffar mina vänner på brunch, pratar och äter. Promenerar hem till mig efteråt. Strosar i höstsolen genom parker och söndagstomma bakgator. Köper godis och hyr en film. Breakfast at Tiffanys.
Vi har alla sett fotot på Audrey Hepburn i den lilla svarta klänningen, med tjocka pärlrader runt halsen och det långa cigarettmunstycket. Men varken jag eller mina vänner har sett filmen. Vi vet ingenting om den. Men vi inbillar oss att den ska ha stil.
Filmen har inte riktigt den stilen vi väntar oss. Den visar sig vara en romantisk komedi, men en riktigt bra sådan trots att den är från 1961. Mest förvånade är vi över att både den manliga och den kvinnliga huvudrollen försörjer sig som glamourösa prostituerade. Hur togs det emot 1961? Var det chockerande eller alldeles för vanligt? Filmen är ändå rätt söt. Speciellt scenen med katten i slutet.
När filmen är slut och vännerna gått hem promenerar jag till stans bästa sushihak. Äter Akkis fantastiska marinerade tonfisk till middag. Och känner mig välsignad för att jag bor där jag kan promenera till brunch, till en videohandel med gamla klassiker och en supersushi.