På samma vecka går vi både till Dramaten och Nationalmuseum. Ett otypiskt val för oss. Mer karakteristiskt hade varit Dansens hus och Moderna. Men man måste ju vidga sina vyer lite. Fast inte helt. På dramaten ser vi en pjäs skriven av en kvinna, med kvinnor i rollerna (självklart på lilla scen). En vit mans pjäs om ångest är mer dramaten-mainstream. På Nationalmuseum tittar vi visserligen på de klassiska målningarna, men vi gör det ut queerperspektiv.
Dramaten. Gäckanden av Marie-Louise Ekman. En öm pjäs om en gammal kvinna som får nya bekantskaper och berättar för dem om sina otacksamma döttrar. Dessutom skäller hon ut sin sedan länge döde make via medium. Publiken bestod till ungefär 85% av pensionerade damer i sällskap med varandra, sina döttrar eller sina män. Jag undrar hur döttrarna och männen kände det vid utskällningarna på scen. Kände de sig också träffade för att de besökte mamma för sällan? Jag ska låta bli att skaffa barn, så att jag inte kan kasta dem i skuldfällan. Pjäsen var förresten riktigt rolig. Bra. Hade varit ännu bättre om man strukit två karaktärer.
Nationalmuseum. Som jag brukar tycka är så trist. Rader på rader av porträtt eller nakna damer legitimerade av gamla grekiska myter. Men för första gången tittar jag på maktperspektivet i tavlorna, på sexualiteten, de inbördes relationerna. Och ser massa saker jag inte brukar se. Har roligt på Nationalmuseum. Jag måste skicka ett tackkort till vår vän som guidade oss.