Stockholm dagtid

Jag hade på mig en röd tröja igår. Valde kläder av politiska skäl. Rött för att stödja folket som gör uppror i Burma. Det hade gått en uppmaning via mail och sms. När jag promenerade till jobbet tittade jag på alla jag mötte. Försökte se om de hade rött på sig under jackorna. Vi var bara två stycken på jobbet. Det gjorde mig lite besviken.

Desto fler rödklädda var vi på demonstrationen. Medborgarplatsen halvfull på seneftermiddagen. Några buddistiska munkar och otaliga talare från alla möjliga partier. I början var jag rörd. Lyssnade på talarna som sa att vi skulle vara tacksamma som bor i ett land där vi kan samlas och demonstrera. Där vi får skriva gnälliga insändare om vi vill. Nästan alla sa bra saker, oavsett partifärg. Fast några en aning komiska.

Så efter en stund började jag bli kall. Dessutom blev det tristare och tristare. Stod och trampade för att hålla mig varm. Småpratade med vännerna. Efter tio tal finns det inte så  mycket att tillägga. Så vi gick upp till moskén och åt ramadanspecial istället. Ett trevligt slut på en bra demonstration.

Jag har en vän som kör sitt liv i motorvägsfart. Antingen är det 110 åt ena hållet eller 110 åt andra hållet. Eller båda. Alla känslor är stora och nya. Ångest och stormande förälskelse. Stor självhävdelse blandad med djupt självförakt. Hela tiden drama. Min vän tror nog att man inte känner att man lever annars. Att man missar poängen med livet. Det tror inte jag.

Om allting hela tiden är stort och fort, om resan går i 110, så är det rätt mycket man missar. Alla de där nyanserna, ögonblicken, som racerförarna avfärdar som banala. Det är de som ger mig mest. Samtalen med vänner. En ensam promenad. En stund med en bok i soffan. Lösa korsord med maken. Jag inser att jag har blivit den jag som tonåring inte ville vara. Jag trivs väldigt bra med det. Man tror ju bara att man vet bäst när man är 16.

Jag ser min klänning på TV. Inte kul. Jag vill vara ensam om mitt. Eller i alla fall mer ensam än så. Dessutom satt den på Mia Törnblom, självkänslagurun, som jag inte riktigt gillar. Hon har säkert rätt i en hel del, men allting beror inte på hurdan självkänsla man har. Det finns lägen och situationer som är objektivt värre än andra, även om man försöker ta det på rätt sätt. Kanske är jag överkänslig eftersom jag har funderat mycket på sådant här, och tycker att jag har kommit längre än hon.

Jag har den perfekta söndagen. Träffar mina vänner på brunch, pratar och äter. Promenerar hem till mig efteråt. Strosar i höstsolen genom parker och söndagstomma bakgator. Köper godis och hyr en film. Breakfast at Tiffanys.

Vi har alla sett fotot på Audrey Hepburn i den lilla svarta klänningen, med tjocka pärlrader runt halsen och det långa cigarettmunstycket. Men varken jag eller mina vänner har sett filmen. Vi vet ingenting om den. Men vi inbillar oss att den ska ha stil. 

Filmen har inte riktigt den stilen vi väntar oss. Den visar sig vara en romantisk komedi, men en riktigt bra sådan trots att den är från 1961. Mest förvånade är vi över att både den manliga och den kvinnliga huvudrollen försörjer sig som glamourösa prostituerade. Hur togs det emot 1961? Var det chockerande eller alldeles för vanligt? Filmen är ändå rätt söt. Speciellt scenen med katten i slutet.

När filmen är slut och vännerna gått hem promenerar jag till stans bästa sushihak. Äter Akkis fantastiska marinerade tonfisk till middag. Och känner mig välsignad för att jag bor där jag kan promenera till brunch, till en videohandel med gamla klassiker och en supersushi.

Jag har kommit på vilken chokladbit som är verklighetens motsvarighet till Willy Wonkas Fluffiga Drömkolaskum. Det är Japp. Solklart. Kola och fluffigt skum, men choklad runt. Jag har en svår japperiod just nu.

Smårätterna sprider sig, nu även till brunchbranschen. I lördags upptäckte jag Frapinos nya brunchmeny. Massa små rätter på ett litet kort, allt mellan fruktsallad och bacon. På mitten av skalan pannkakor och mozzarellatoast. Man kryssar för det man vill ha och sjunker ner i en soffa. En stund senare kommer en bricka full av söta små skålar. Jag tog fruktsallad, yoghurt med nötter och honung, grillad majskolv, bacon, toast och äggröra. Njutbart. Särskilt som man slipper diska alla skålarna.

På samma vecka går vi både till Dramaten och Nationalmuseum. Ett otypiskt val för oss. Mer karakteristiskt hade varit Dansens hus och Moderna. Men man måste ju vidga sina vyer lite. Fast inte helt. På dramaten ser vi en pjäs skriven av en kvinna, med kvinnor i rollerna (självklart på lilla scen). En vit mans pjäs om ångest är mer dramaten-mainstream. På Nationalmuseum tittar vi visserligen på de klassiska målningarna, men vi gör det ut queerperspektiv.

Dramaten. Gäckanden av Marie-Louise Ekman. En öm pjäs om en gammal kvinna som får nya bekantskaper och berättar för dem om sina otacksamma döttrar. Dessutom skäller hon ut sin sedan länge döde make via medium. Publiken bestod till ungefär 85% av pensionerade damer i sällskap med varandra, sina döttrar eller sina män. Jag undrar hur döttrarna och männen kände det vid utskällningarna på scen. Kände de sig också träffade för att de besökte mamma för sällan? Jag ska låta bli att skaffa barn, så att jag inte kan kasta dem i skuldfällan. Pjäsen var förresten riktigt rolig. Bra. Hade varit ännu bättre om man strukit två karaktärer.  

Nationalmuseum. Som jag brukar tycka är så trist. Rader på rader av porträtt eller nakna damer legitimerade av gamla grekiska myter. Men för första gången tittar jag på maktperspektivet i tavlorna, på sexualiteten, de inbördes relationerna. Och ser massa saker jag inte brukar se. Har roligt på Nationalmuseum. Jag måste skicka ett tackkort till vår vän som guidade oss.

Varje gång är det lika svårt. Ska man ta sitt traditionella val eller ska man pröva en ny pizzasort? Man vill ju vara spännande och varierad, men samtidigt inte riskera få något äckligt. 

I mitt fall är det traditionella valet en Capriciosa med extra kronärtsskocka eller, på mitt stamställe, en Bresaola med extra kronärtsskocka. Några andra har jag valt ibland, mest vegetariska varianter, men ofta håller jag mig till mina klassiska val. Inte så överraskande. Säkert spel. Så att man inte beställer något med bernaisesås (totalt otippat val för mig) och sedan inte ens vill äta den.

Lösningen på pizzaproblemet är meze. Lika gott, aningen mindre mättat fett och framför allt, man får välja flera saker! Tar man sex rätter på två så kan man satsa på några säkra kort (Haloumi, spenatpirogerna, kronärtsskocka (alltid!), baba ganoush) och några lite mer vågade. Fast de friterade grodlåren som fanns på menyn vid gårdagens restaurangbesök var ett alltför stort steg.

Vi testar ett nytt fik på Ringvägen. Det är min vän som vill gå dit. Hon ger mig en vägbeskrivning, vänster från Rosenlundsgatan ut på Ringvägen. Vivels ska det heta. Vivels. Namnet gör mig skeptisk. Det låter som ett gammalt trist konditori med torra bullar, påsté i alltför små koppar och räkmackor med för mycket majonäs. Men testa kan man ju alltid.

Det visar sig att jag har helt fel. Vivels är ett modernt standardfik med latte och färskpressad apelsinjuice. De har en solig men läig uteservering lagom långt från biltrafiken. Blåbärspajen är god och inredningen lite lagom modern. Ingen större personlighet, men juste. Men varför detta namn? Kanske är det ägarinnans efternamn. Hon skulle gått på förnamn istället och hamnat åtminstone i nittiotalet.

Eller uppkallat det efter någon bortglömd figur i en gammal barnbok och hamnat ända in i tvåtusentalet. Som Louie Louie (Djungelboken), Kaa’s (också Djungelboken) och Morfar Ginko (gammal, gammal barnbok). Det krävs tre exempel för att bevisa en tes.

Som en sann älskare av Simpsons har jag varit lite nervös för att se filmen. Skulle den kunna mäta sig med de fantastiska halvtimmesavsnitten? Avsnitten där de varje gång klämmer in en historia, eller ofta två, som i den oanimerade världen skulle räcka till en långfilm.

Simpsonsavsnitten är min främsta pedagogiska inspiration. När jag tänker på hur mycket de lyckas förmedla på en halvtimme, eller egentligen bara 23 minuter så sporras jag att prioritera hårdare i mina föreläsningar. Att strukturera mitt material bättre. Att hitta en bärande berättelse att hänga upp informationen på.

Simpsonsförfattarna har så många fantasiska idéer att de kan slösa med dem, inte behöva sega någonstans. Hur skulle det bli i långfilmen? Skulle de sega? Svaret är både ja och nej. Mest nej, när det var tydligt att bara slutscenerna återstod satt jag förvånad eftersom jag trodde att det bara gått trekvart. Ja, eftersom de tog lite mer tid på sig i scenerna. Kom inte till poängen med en gång. Och ja eftersom jag saknade alla trevliga sidohistorier. Själva huvudhistorien var också lite för enkel.

Summa: Sevärd och rolig. Men inte lika bra som de bästa avsnitten. En rekommendation till er alla: Se mer Simpsonsavsnitt!

Jag har gjort en överenskommelse med min klädintresserade lunchkompis. När vi träffas ska vi se till att ha på oss något nyinköpt plagg. Visa upp oss för varandra, helt enkelt. Skapa en situation att bära de snygga kläder vi köper.

Det låter ju som att det kan bli dyrt det här, om vi skulle träffas någorlunda ofta. Därför har vi skapat en stupstocksregel. Har man inte köpt något nytt kan man ha en ny kombination. Flera gamla plagg, men kombinerade på ett sätt som man inte brukar. Än så länge är det ingen fara. Jag har köpt fyra nya plagg på sista tiden och bara visat upp ett; min nya klänning som kombinerar figurpassning med empirskärning och jugendmönster. Mycket snyggt, tycker jag själv.

Läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog". Hon skriver om sin resa från arbetarklass till kulturell överklass. Om arbetarklassens ständiga osäkerhet i finrummen. Hur ska man bete sig på den dyra restaurangen? Hur hälsar man på folk på ett mingel? Hur den som inte lärt sig koderna ständigt lever i hotet om att avslöja sig.

Det slår mig att jag står på den andra sidan. Att det är jag som ser och avslöjar. Som ser den krampaktiga inställningen till etiketten, osäkerheten som gör att man aldrig tar ut några klädmässiga svängar och den lite för vulgära sminkningen. Som läser tecknen och skämtsamt associerar dem till vita skinnsoffor, glasbord och Carola i skivspelaren. Att det är jag som dömer.

Tillsammans med alla mina arbetskamrater åker jag till Köpenhamn. Personaldagar. Konferens. Middagar med mat någon annan har valt. Dela dubbelrum med en kollega. Stadsvandring och Tivoli. Upplevelsen får mig att känna som att jag är tillbaka i tonåren. Slussas runt i en stor grupp med någon som säger till mig vad jag ska göra. Desperat försöker jag hitta tidshål för vuxenheten. Stunder mellan aktiviteter att smita undan och vara själv.  

På Tivoli vill några åka karuseller, andra vill dricka öl och jag och några till vill spela på chokladhjul och galoppspel. Jag gillar inte att åka de hemska sakerna. Har aldrig gillat det. Som tonåring åkte jag dem ändå. För att inte hamna utanför, höra till gänget. Tonårstiden, när ingenting var så viktigt som social tillhörighet. Vuxen och självsäker kan jag oftast se tillbaka med ett leende. Men nu, en fredagkväll på Tivoli, ramlar jag tillbaka. Gängen går åt olika håll. Vem ska jag vara med? Vem vill göra som jag? Hur mycket ska jag anpassa mig? Måste jag åka Demonen?

Så vaknar jag upp ur det. Kommer ihåg att jag är vuxen. Att det inte längre spelar någon roll. Jag gör som jag vill. Åker sagoslottet och får till och med sällskap i det.

När flyget landat och jag någon timme därefter kliver in genom dörren hemma är jag så socialt urlakad att jag sitter tyst hela kvällen. Maken som vet hur mycket jag pratar i vanliga fall tittar oroligt på mig men jag förklarar att jag bara fått en social överdos. Utflykter till tonårens sociala spel är ansträngande. Skönt att vara därifrån. Efter en zapparkväll är jag som vanligt igen.