Lagom till skatteåterbäringen i juni gick vår TV sönder. Nästan i alla fall. Den fick hoppande linjer och gav ifrån sig elaka tjut. Så vi som brukar använda skatteåterbäringen till att betala av på lånen fick finna oss i att på svennigaste manér stå i elektronikbutiken istället.
Vi kom hem med en widescreen-TV trots att jag från början inte ville ha en sådan. Gärna en platt, men i det gamla vanliga formatet. Slippa reta mig på att allt blir utdraget i sidled. Och retade mig gjorde jag den första månaden. Den andra månaden tänkte jag inte så mycket på det. Och nu, inne på tredje månaden, börjar jag jag gilla det. Människorna på TV behöver breddas lite. Top Model-kandidaterna ser helt plötsligt normala ut. Kamerorna lägger inte längre på fem kilo, utan femton. Jag känner mig mer normal i jämförelse.