Skiva nummer två jag laddar in är Verves Urban Hymns, mest för låten Bittersweet Symphony. Minns ni videon, där Verve gick med långa kliv längs gatorna, filmade framifrån, försöker komma ikapp kameran. Med Bittersweet Symphony sträcker jag ut mina steg jag med. Förflyttas till Manchesters gator. Lägger ett britpopsoundtrack över Stockholm. Passar bra idag, när det är lite småregnigt.
Några skivor till åker in, och jag konstaterar att när det gäller musik är jag ett barn av nittiotalet. Tiden när MTV spelade videos istället för program. Tiden när jag satt hemma och pluggade med rummet fyllt av musik. De korta år när jag själv styrde mig tid. Min mp3-spelare har inte gjort mig modern, den har transporterat mig tio år tillbaka i tiden.
Till att börja med i alla fall. Så småningom inbillar jag mig att jag ska återta min relation till musiken genom spelaren. Faktiskt lyssna mer på de skivor jag köper. Ha lite mer musiktid, på väg till jobbet, på jobbet, när jag diskar fastän maken ser på TV i samma rum. Vi får se hur det blir.