Det står en svarthårig dragspelare på Vasabron i Stockholm, klockan åtta en onsdag morgon. Spelar smäktande toner. För mina tankar långt bort, till Medelhavet snarare än till Dalarna. Det krävs så lite för att en morgon ska kännas speciell. Guldkant på en arbetsdag. Jag ger honom alla mina mynt.
En annan plats, ett annat dragspel. Fem år sedan på Röda Cafét i Botkyrka. Helgeftermiddag. Fikande promenadsällskap. Par, barnfamiljer, pensionärer. Och ett gäng dragspelare. De har en sammankomst. Spelar polskor, hambos eller något liknande. Lite kul sådär, men inte mina favoriter. Så säger ledaren “Nu ska vi spela en låt alla känner igen. Dalmasarnas gånglåt.”
Glatt drar dragspelsgänget igång och spelar en till låt som i mina öron låter precis som alla de andra. Jag känner inte igen den, och jag gissar att jag inte är ensam bland de fikande barnfamiljerna. Det som är självklart för orkesterledaren är främmande för mig. Inte så konstigt. Men han verkar aldrig ha tänkt på det.