Stockholm dagtid

I flera månader har biljetterna bränt i fickan. Det var inte lätt att komma över dem, men jag lyckades. Första bänk till och med. Mats Ek, den fantastiske koreografen, tidigare konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Michail Barysjnikov, den mytomspunne ryssen, avhoppad under kalla krigets kallaste dagar. Ana Laguna, en av Cullbergbalettens stjärndansare. De båda senare i en nykoreograferad duett av den förste. Naturligtvis utsålt sedan länge. Bra jobbat av Kenneth Kvarnström.

Äntligen är dagen inne. Och den börjar dåligt. Dunderförkylning och muskelsträckning. Orkar knappt göra frukost till mig själv. Hur ska jag orka? Men detta går inte att missa. Tar ledigt från jobbet på eftermiddagen för att samla krafter.

Föreställningen inleds med en dansfilm i bröderna Marx anda. I rollerna bland annat en Tatraplan. Första gången jag ser en sådan röra sig. Jag gillar filmen skarpt, men vet att sammanlagd föreställningslängd är en timma. Ju längre filmen går, desto mindre dans.

Så till slut står de där. Båda med fantastisk utstrålning. Ana än mer imponerande än Michail. Otrolig precision i rörelserna. En koreografi som är mycket Mats Ek. Precis vad jag väntat på. Och ändå är jag en aning besviken. Kanske för att jag bara fick 22 minuter och det känns lite snabbproducerat. Kanske för det eviga bordet som dansarna bär omkring på (varför måste moderna dansare ha ett bord!?). Men allra mest för att sedan jag såg Cullbergbaletten med Mats Eks fantastiska Fluke för flera år sedan har ingen annan föreställning kunnat komma i närheten. Det är tugnt att ha sådana upplevelser bakom sig.

Lagom till skatteåterbäringen i juni gick vår TV sönder. Nästan i alla fall. Den fick hoppande linjer och gav ifrån sig elaka tjut. Så vi som brukar använda skatteåterbäringen till att betala av på lånen fick finna oss i att på svennigaste manér stå i elektronikbutiken istället.

Vi kom hem med en widescreen-TV trots att jag från början inte ville ha en sådan. Gärna en platt, men i det gamla vanliga formatet. Slippa reta mig på att allt blir utdraget i sidled. Och retade mig gjorde jag den första månaden. Den andra månaden tänkte jag inte så mycket på det. Och nu, inne på tredje månaden, börjar jag jag gilla det. Människorna på TV behöver breddas lite. Top Model-kandidaterna ser helt plötsligt normala ut. Kamerorna lägger inte längre på fem kilo, utan femton. Jag känner mig mer normal i jämförelse.

Tjänsteresa i Norrköping och vi går på Arbetets Museum. Utställningar i min smak. Särskilt den stora om Sverige som industrination. Jag strövar kring bland montrarna, tittar och läser. Och det är helt fel. Det är en uställning som jag borde se med min man. Den handlar om saker vi brukar prata om. Om industridesign, näringslivspolitik och ekonomisk historia. Varenda monter gör att jag vill ringa honom. Så jag ringer honom. Och säger att vi ska till Norrköping för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Han håller med.

Vi har ett presentkort på Dramaten, sedan nästan fyra år tillbaka. Till och från har vi kollat igenom Dramatens utbud, för att hitta något att gå på. Utnyttja vår present. Men Dramaten är så bra på att förstöra saker. Överladda dem med kulturprettoångest. Och jag är ändå en sådan som läser essäerna i kulturdelen och gärna ser modern dans, så mitt problem handlar inte om att jag aldrig sett något mer komplext än Dirty Dancing.

Kan inte en pjäs vara meningsfull och ha något allvarligt att säga utan att vara ångestladdad. Vad är fel med att vara till exempel funderande, reflekterande eller försonande? Nej, mörkt ska det vara. Mörkt som fan. Arvet efter Bergman regerar. Och förstås texter av Strindberg, Norén, Ibsen och Shakespeare. Undrar om det funnits en Dramatensäsong utan den kvartetten i modern tid. Det som inte är ångest känns vit-man-trist. Mycket är båda.

Några klipp ur Dramatens program för hösten: En pjäs kallas för ett surrealistiskt mardrömsspel. Nästa ett apokalyptiskt bondedrama. "En resa som trasar sönder henne" säger regissören om en tredje. "Man njuter samtidigt som pjäsen tar ett stryptag runt halsen", är en annan regissörs stolta omdöme om en fjärde pjäs. Priset för mest nyskapande marknadsföring går till pjäsen som beskrivs som "En psykedelisk kulturkrock mellan Wagner och fallet med Natascha Kampusch".

Till min stora förvåning hittar jag något som beskrivs som rolig och kärleksfull. Marie-Louise Ekman har skrivit. Jag bokar biljetter och hoppas på det bästa. Att den inte bara är rolig i jämförelse med Norén och grabbarna, utan också för mig.

I lunchkön stöter jag på en gammal vän som jag inte har sett på fem år minst. Vi är båda där själva, så vi slår oss ner tillsammans. Min vän visar sig jobba på kvällstidning, på nöjesredaktionen. Hon tycker att Stockholm är litet, här finns inga subkulturer, alla springer på varandra överallt och alla ser likadana ut. Jag har hört det förut, senast i DN på stan härom dagen, där det handlade om att alla skulle ha Cheap Monday-jeans härom året.

Då har man en ganska snäv definition av alla, tänker jag. På min arbetsplats, ett alldeles normalt kontor med 45 anställda, har jag inte med säkerhet sett ett enda par Cheap Monday-jeans. Det finns några kollegor som jag kan tänka mig har dem hemma i garderoben. Men inte de allra flesta. Inte våra administratörer i medelåldern, trots att ett par av dem är rejält coola. Inte våra datakillar. Inte våra chefer. Finns inte de människorna i nöjesredaktionernas värld? Tror nöjesjournalisterna att världen bara består av Debaser och Allmänna Galleriet?

Jag har information till er, nöjesjournalister. Det finns folkdanslag i Sundbyberg. Det finns hiphopgrupper i Botkyrka. Det finns en balalaikorkester på Söder. Och det finns massa människor som sitter hemma en vanlig kväll och kollar på Simpsons eller Extreme Home Makeover och handlar sina kläder på KappAhl. De människorna finns också. De flesta av dem var inte på Way out West men de lever ändå. Men är inte tillräckligt coola i era ögon för att vara subkulturer eller för att ni ens ska se dem och märka att alla inte alls har Cheap Monday-jeans. Höj bara blicken litegrann och gå någonstans dit ni inte brukar.

Skiva nummer två jag laddar in är Verves Urban Hymns, mest för låten Bittersweet Symphony. Minns ni videon, där Verve gick med långa kliv längs gatorna, filmade framifrån, försöker komma ikapp kameran. Med Bittersweet Symphony sträcker jag ut mina steg jag med. Förflyttas till Manchesters gator. Lägger ett britpopsoundtrack över Stockholm. Passar bra idag, när det är lite småregnigt.

Några skivor till åker in, och jag konstaterar att när det gäller musik är jag ett barn av nittiotalet. Tiden när MTV spelade videos istället för program. Tiden när jag satt hemma och pluggade med rummet fyllt av musik. De korta år när jag själv styrde mig tid. Min mp3-spelare har inte gjort mig modern, den har transporterat mig tio år tillbaka i tiden.

Till att börja med i alla fall. Så småningom inbillar jag mig att jag ska återta min relation till musiken genom spelaren. Faktiskt lyssna mer på de skivor jag köper. Ha lite mer musiktid, på väg till jobbet, på jobbet, när jag diskar fastän maken ser på TV i samma rum. Vi får se hur det blir.

Det första album som jag laddar över till min nya mp3-spelare är R.E.M’s Automatic for the People. Ett självklart val. Jag behöver inte tänka. Den är min öde ö-skiva. Jag kan varenda nyans, vet innan låten börjar vad som kommer, kan varenda textrad. Ändå blir den aldrig tråkig. Mer bekant än mitt eget hjärtljud, och lika tryggt. En mjuk ljudmatta mellan mig och omgivningen.

Imorse när jag kom till jobbet sa en kollega att jag såg ut som en filmstjärna. Modesty Blaise eller nån. Man tackar. Undrar om det var solglasögonen som gjorde det.

Vissa dagar är bara som den där Lou Reed-sången. Som lördagen när vi vaknar lite mosiga efter en trevlig kväll dagen innan. Äter lång frukost och löser hela melodikrysset. En lång promenad runt hela Riddarfjärden. Lunch vid Hornstull. Pussande par på Långholmens badklippor. Glass vid Stadshuset.

På kvällen ser vi en film och att jag har tvättid gör inget alls.

It´s just a perfect day, I´m glad I spent it with you.

Ibland känner jag mig så stockholmsk. Som när jag äter middag hos en vän som har hus i Vällingby, tillsammans med ett bögpar från Sofo och en kvinna som bor på en båt på Djurgården. Jag har alltid undrat vilka som bor på de där båtarna längs Stockholms kajer. Nu har jag träffat en.

Så visar det sig att hela sällskapet är norrlänningar, förutom jag som är från Göteborg. Inte så stockholmskt ändå. Eller kanske är det vi som är de mest stockholmska. Vi som har flyttat hit för stadens skull. För jobben som bara finns här. För kulturutbudet. För queertoleransen. Vi som vill ha och lever det som bara finns här. Till och med brutit upp från våra hemstäder för att få det. Utan oss vore det inte så mycket av stan.

Det står en svarthårig dragspelare på Vasabron i Stockholm, klockan åtta en onsdag morgon. Spelar smäktande toner. För mina tankar långt bort, till Medelhavet snarare än till Dalarna. Det krävs så lite för att en morgon ska kännas speciell. Guldkant på en arbetsdag. Jag ger honom alla mina mynt.

En annan plats, ett annat dragspel. Fem år sedan på Röda Cafét i Botkyrka. Helgeftermiddag. Fikande promenadsällskap. Par, barnfamiljer, pensionärer. Och ett gäng dragspelare. De har en sammankomst. Spelar polskor, hambos eller något liknande. Lite kul sådär, men inte mina favoriter. Så säger ledaren “Nu ska vi spela en låt alla känner igen. Dalmasarnas gånglåt.”

Glatt drar dragspelsgänget igång och spelar en till låt som i mina öron låter precis som alla de andra. Jag känner inte igen den, och jag gissar att jag inte är ensam bland de fikande barnfamiljerna. Det som är självklart för orkesterledaren är främmande för mig. Inte så konstigt. Men han verkar aldrig ha tänkt på det.

Ju äldre man blir desto svårare är det att få helt nya upplevelser. Alla upplevelser liknar någon man haft tidigare. Alla nya platser påminner om någon man varit på tidigare. Ibland i flera led. Strandpromenaden i Vadstena får mig att tänka på min franska språkresa i Hendaye på Atlantkusten. Själva staden känns som ett utplattat Visby. När jag en eftermiddag går på spa och får massage så tänker jag på spahotellet på Teneriffa, som i sin tur fick mig att tänka på ett spa i Rotoroua på Nya Zealand.

Jag gillar det, slår det mig. Det blir flera saker i en. Både se något nytt och njuta av minnet av en tidigare upplevelse. Resorna blir mina madeleinekakor (nej, jag har inte läst boken). Samtidigt skapa en känsla av sammanhang i världen. Det är inte så olika ändå. Eller så söker jag mig till liknande platser, spridda över hela världen. Jag behöver inte ha helnytt. Det räcker med nya nyanser.