Stockholm dagtid

Denna gång till Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. Ta det lugnt några dagar för mig själv och samla mig inför jobbstarten nästa vecka. Nu är det svårt att hålla tankarna på jobbet borta, när det närmar sig. Så att komma bort ska bli bra. Annat fokus. Många böcker i väskan.

Regnet öser ner när vi promenerar hem från Djurgårdsfärgan. På Götgatsbacken bildas forsar. Portarna är fulla av folk som väntar ut det värsta. Klokt av dem. Trots paraply blir jag blöt långt upp på låren. Men det gör ingenting. Vi är på hemväg. Kommer vara hemma om tio minuter, hänga upp kläderna, stoppa tidningspapper i skorna.

Vi möter två tjejer. De har inga regnkläder, inga paraplyer. Tröjorna och jeansen klistrade mot huden. Håret blött nog för att kunna shamponeras. Jag hoppas för deras skull att de inte är på väg till något särskilt. Tänk att gå på bio dyblöt.

Så slår det mig att om det var jag som blivit överraskad av en åskskur och kanske på väg på bio, så skulle jag gå och köpa nya kläder. Bara något enkelt, men jag skulle gjort det. Eller så skulle jag inte alls klivit ut. Ringt på en taxi istället, låtit dem köra mig från port till port. Jag är inte tokrik. Men de pengar jag har vill jag använda till att ha det bra.  

Generellt sett så är jag tveksam till outlet-affärer. Det är för billigt. Jag fångas av de låga priserna och köper massa saker som jag egentligen inte vill ha. För pengar som jag skulle kunnat använda till att köpa något enstaka fantastiskt plagg. Visserligen gör jag ibland dyra felköp också, och det är väl bättre att göra billiga felköp än dyra. Men outlets sporrar mina felköp till orimlighet. Samma med reor.

Men det finns undantag. Reor på riktigt dyra ställen, där även halva priset är på hög nivå för min budget. Och kvalitetsoutlets. Som den i Vingåker. Vi var där härom dagen. Tog tåget ner och kom strax innan tio, när affären skulle öppna.

Väl inne tog jag en kundvagn och strosade runt bland Tiger och Filippa K. Plagg på plagg åkte ner i vagnen. Man kan ju lika gärna prova. Jag hade ingen brådska, tog god tid på mig. Likadant gjorde maken och så träffades vi i en provhytt med 40-50 plagg. Jag fastnade för en tröja, maken för två kostymer, två skjortor, två slipsar och ett par byxor. Han handlade för tjugo gånger så mycket som jag.

Provningen tog sin tid, så därefter var vi tvungna att äta en macka på det strategiskt placerade fiket. Undrar hur stor del av butikens omsättning som går åt till att höja handlarnas blodsockernivå? Lite mer rundtittande och så betalade vi och gick. Efter nästan fyra timmar i samma butik. Det har nog aldrig hänt mig förut. Resten av dagen fick jag ägna åt att hämta mig. Läste deckare och fikade.

I många år trodde jag att jag inte kunde få för mycket choklad. Jag minns när vändningen kom. Det var en kväll 2001, på TGI Fridays. Jag beställde in deras ultimata chokladdessert. Chokladkaka med chokladglass, ringlor av chokladsås över och som pricken över i: Chokladhack. För alla andra verkar det kanske uppenbart illamåendeframkallande, men jag tyckte att det var en bra idé. Tills jag hade ätit några tuggor. Sedan kom chocken. Jag insåg att för mycket choklad kunde finnas på en och samma tallrik.

Sedan dess har det inträffat några gånger till, allt oftare med stigande ålder. Det är inte förutsägbart. Vad som är för mycket choklad en dag kan vara precis vad som behövs en annan. Härom dagen räckte det med en vitchokladmousse och te. På just Chokladfabriken faktiskt. Moussen var underbar, det var inte det, men efteråt tänkte jag att jag hade kanske inte behövt äta hela. Det har jag kvar att lära. Hur man inte äter upp en fantastisk vitchokladmousse med jordgubbar på toppen och pistagekräm inunder. 

Helt mot min natur och vana köper jag en kjol på Fred Perry. Visserligen på rea, men ändå. Jag skyller på att den både satt bra (kors i taket!) och gjorde mina ben snygga. En knäkort tweedig kjol med nedsydda veck. Och jag gillar den verkligen. Är bara lite rädd att jag ska se ut som jag är från Lidingö. Så jag har skapat en matchningsstrategi. Kjolen ska bäras med avspända saker. Bohemiska toppar, mönstrade linnen och coola färger. Den har en liten orange rand som med fördel kan plockas upp. Men aldrig, aldrig får en pikétröja eller ens en skjorta komma i närheten av den. Så prydlig vill jag inte verka.

Inte för att jag äger någon pikétröja förresten. Men man vet ju aldrig, det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. En kjol nu. Nästa vecka kanske jag står med garderoben full av pikétröjor och planerar inköp av golfklubbor härnäst. Hemska tanke.

Hemma. Uppe före maken. Läser tidningen. Ensamtid på morgonen är den allra bästa.

Det är en speciell känsla att bli insläppt någonstans dit inte alla andra kommer. Att veta knepen. Att antingen vara utvald, eller vara så smart att man själv tagit sig in. Att få känna sig lite bättre än andra.

På Ekerö ska det finnas ett gammalt vattenfyllt grustag där man kan bada. Det har i alla fall mina vänner hört. Så vi beger oss ut för att leta efter det. Bilföraren har kollat kartan, vi andra följer med. På slutet är han inte helt säker och vi stannar där vägen delar sig i tre. Två av vägarna är försedda med låsta bommar, och en har motorfordonstrafik förbjuden. Kanske inte rätt ändå?

Så kommer en bil innanför en av bommarna, och en man kliver ut för att öppna. Vi frågar honom, vet han var grustaget ska finnas? Det vet han. Det är innanför bommen. Han tittar värderande på oss. Vi är hela och rena, blonda och i en ganska ny bil. Han bestämmer att vi är godkända och visar oss var nyckeln finns. "För ni ställer väl inte till med några dumheter?". "Nejdå", säger vi. Vi vet ju att vi är snälla. Och han ser det på oss.

En kilometer bortanför bommen finns parkeringsplatsen och sjön. Lagom liten, med klart vatten. Kanske femton bilar på parkeringen. Inplanterad ädelfisk och en fiskeförening som förvaltar. Grillplatser och utedass. Soptunnor till och med. Välordnat. Mycket välordnat.

Mysig badplats med inte för mycket folk. Jag kommer gärna tillbaka, kanske bor över i grillkåtan som finns att hyra. Jag är ju godkänd. Jag undrar om vi hade blivit det om vi varit en svartmuskig storfamilj?

Stugan är full av tygblommor i vaser, ljusstakar med färgade ljus, rosetter, gulliga små tavlor, porslinsstatyer i grupper och onödiga småbord med spetsdukar och lampor på. Pastellfärger dominerar svårt. I dammen utanför simmar två plastsvanar i naturlig storlek. En mardröm för den moderne minimalisten. Min första instinkt är att rensa bort alltihop. Femtio prylar mindre och det skulle kunna vara riktigt trevligt.

Så kommer jag ihåg att jag bara är gäst. Hyresgäst i fem nätter. Och bestämmer mig för att försöka inte se det. Mentalt blunda. Stugan har en juste altan och fina omgivningar. Jag fokuserar på dem istället. Vissa saker måste man dock hantera. Som spislocken med rosa blommor på. De ska lyftas undan varje gång en spisplatta ska på.

På den tredje dagen händer det. Jag sätter på tevatten. Tror jag. I själva verket sätter jag på en annan spisplatta. Där ligger inte bara locket till den plattan, utan också det jag lyft undan från plattan jag tänkt sätta på.

Jag upptäcker inte mitt misstag förrän det börjar lukta bränt. Två spislock är för alltid förstörda. Min vän är övertygad om att det är mitt undermedvetna som gått till attack mot stugvärdens katastrofala smak. Jag tror att hon kan ha rätt.

Jag gömmer undan spislocken och säger ingenting när vi lämnar igen nyckeln. Vi har ändå gjort nästa hyresgäst en tjänst.

Jag tror inte på gud. Känner inget behov av en högre makt. Behöver inte ha någon där uppe att be till eller få stöd från. Men ändå gillar jag kyrkor, moskeér och tempel. Ju större desto bättre. Jag gillar kyrkorummet. Det stora tomma, ljudlösa rummet. Rymden. Höjden. Och känslan av oanvändbarhet.

Religösa byggnader är oftast helt opraktiska. Hårda bänkar. Svårt att värma upp. Massa outnyttjat utrymme som bara finns där. Och det är lite skönt, att allt inte behöver vara nyttigt, praktiskt, rekorderligt. Men ändå skaver kyrkorna och templen lite. Känslan av att religiositet krävs gör mig en aning obekväm. Får mig att känna mig lite respektlös. Och ibland lite påhoppad.

Så jag brukar leta efter alternativa andaktsrum. Rum som inte har den religiösa kopplingen. Där jag utan att skämmas bara kan njuta rummet. Stockholms stadssbibliotek går bra. Vissa muséer ibland. Däcket på en isbrytare. Och nu har jag hittat det perfekta: Nimis.

Nimis är. Nimis är svårbeskrivbart. Det är en skulptur av drivved. Massa torn och en labyrint. En klättring ned genom Kullabergs naturreservat. Inne och ute samtidigt. Jag har velat åka dit sedan jag först hörde talas om det, men inte trodde jag att det skulle vara så häftigt. Nimis bara är.

Jag tänker att jag vill vara delaktig. Jag vill också vara med och bygga lite. Men det skulle han inte gilla, upphovsmannen, konstnären, Lars Wilks. Jag vet, för jag frågar honom. Det är lite egoistiskt tycker jag. Låt din idé vara större än dig.

Hemma några dagar mellan två resor. Första dagen går åt till uppackning och tvätt. Andra dagen till ärenden. När det är överstökat och maken rest vidare har jag några dagar till att slå ihjäl. Tänker att jag ska umgås med lite vänner men det visar sig vara svårt med logistiken. Vännerna är spridda över landet. Men några är hemma. Det blir lite fikan och någon utflykt. Så imorgon bär det av igen. Tåget ner till Skåne och en stugvecka till med en vän.

Vi gör lite bilutflykter i Östergötland och Småland. Valdemarsvik och Vetlanda tar vi medvetna omvägar för. Utflyktsmål som drar i oss. Åtvidaberg och Gnosjö är mer slumpvis utvalda utifrån deras geografiska läge.

Valdemarsvik visar sig vara något av en besvikelse. Mycket mindre än vi väntat, och ingenting att titta på. Men i alla fall ett trevligt lunchcafé.

Vetlanda kanske har trevliga caféer. Det vet vi inte. Vi är där en söndag och ingenting är öppet. Vi kommer två timmar innan vandrarhemmet öppnar. Det ösregnar och blåser. I hela Vetlanda kan vi inte hitta någonstans att sätta oss en stund. Ingen hotellbar. Inget café. Inget bibliotek. Inte ens en vänthall på järnvägsstationen. Det slutar med att vi sitter i vår parkerade bil och löser korsord. När vi får komma in på vandrarhemmet är de näsvisa och den grekiska restaurangen vi äter vår middag på är rätt kass. Servitrisen har klara problem med att förstå vår beställning eftersom vi vill ha något så konstigt som flera förätter istället för huvudrätt.

Åtvidaberg och Gnosjö däremot visar sig vara riktiga fullträffar. De har båda två varsitt riktigt bra bruksmuseum och varsitt juste fik. Bruksmuseet i Åtvidaberg visar hur industrin påverkade hela samhället, medan det i Gnosjö har maskiner från trettiotalet som fortfarande kan köras. Spännande båda två. Och fiken är fulla av godbitar och TLC.

I efterhand kommer vi på att våra skäl att besöka Valdemarsvik och Vetlanda var ganska tunna. Valdemarsvik ville vi åka till eftersom vi läst en deckare som utspelade sig där. Och Vetlanda på grund av radioprogrammet. Skivor från Vetlande. Nästa gång ska vi välja utflyktsmål på andra grunder.

Regn. Det är veckans samtalsämne. Översvämmade källare på nyheterna. Vi kollar in vattennivåerna i alla vattendrag vi passerar. Hur mycket regnar det hos er, ringer släkten och frågar. Regn, regn, regn. Katastrofsommar. Fulsemester. Så ska man känna.

Jag känner inte igen mig. Där jag är regnar det inte jämt. Visst regnar det ibland. Kanske en halv dag. Men andra halvan är uppehåll. Då kan man vara ute. Eller så duggar det bara. Paraplypromenad är mysigt. Blöta skor torkar framför elementet. Och jag har alltid gillat ljudet av taksmatter.

Jag undrar om vädergudarna är extra nådiga mot mig. Jag är nöjd med mitt semesterväder. Blandat, då trivs jag bäst. Är det mindre regn där jag är. Eller uppfattar jag vädret annorlunda? Kanske ser jag stunderna av uppehåll mellan regnet, som mina nära missar. Vädret ligger i betraktarens väder. Femton grader och uppehåll ett par timmar kan vara finväder. Sitta i solstolen med en tjocktröja gör mig också brun på näsan. Räcker bra. Måste inte vara bikini.

Hemma i stan igen, och för en gångs skull är känslan inte odelad. Jag brukar känna borta bra men hemma bäst. Inte denna gången. Hemma bra, men borta kanske inte så dumt heller.

En vecka på landet sätter sina spår. Jag blir stugsugen. Börjar titta på husen i den perfekta lilla byn och undrar om något av dem är till salu. Plötsligt känns tanken på att måla gamla fönster och rensa rabetter inte så hopplös längre. Utan nästan intressant. Det gör mig förvånad. Jag som inte gillar att ha ansvar för mer saker än nödvändigt. Som vill kunna vara fri.

Kanske är det den perfekta byn som påverkar mig. Vi har hyrt stuga på måfå, känner inte alls till platsen. Men byn visar sig vara lagom stor. Det går buss två gånger om dagen och finns en lanthandel. Fast ändå lagom liten. Omgiven av skogar, fält och sjöar. Kuperat landskap, det gillar jag bäst. Vi promenerar på skogsvägar och läser på gräsmattan.

Jag vet inte vad jag ska tro. Vimlar Sverige av sådana här perfekta byar? Eller råkade min måfåbokning ta mig till den bästa byn, den lagom stora, på lagom långt avstånd, med de fina omgivningarna? Sugna är vi i alla fall, både jag och maken. När vi kommer hem surfar vi på hemnet.