Stockholm dagtid

Lantlivet väntar. Vi har hyrt stuga utanför Valdemarsvik. Där finns inte några trådlösa nätverk. Så nu blir det inte några uppdateringar här på tio dagar eller så. Trevlig sommar!

Igår var jag på bio och såg "Music & Lyrics". Salongen var nästan full. Men det var den enda salongen i Stockholm som den filmen gick på. Sex stolsrader. Kanske 45 personer. Det finns nog betydligt mer udda saker som 45 personer gör en fredagkväll i Stockholm. Fetischklubbar samlar mer folk än så. Men filmen hade gått flera månader och dessutom fått dåliga recensioner från början.

Den var inte så dålig. Den var ganska söt. Precis vad man kan förvänta sig av en romantisk komedi med Hugh Grant och Drew Barrymore, och det var vad jag var ute efter. Dessutom med lite åttiotalsparodiska grepp och en dialog som överträffade genomsnittet. Riktigt fyndig. Ett bra sätt att fira in semestern på. 

Spärrvakterna ler nästan alltid mot mig. Stora, glada leenden. Förutom de på t-centralen förstås, men de ler inte mot någon. Jag antar att det är för att jag ler mot dem. Det är i alla fall inte för att jag är en frequent flyer. Jag har inte ens månadskort.

Det gör mig på gott humör, att le mot en spärrvakt och få ett leende tillbaka.

Så har jag varit i Göteborg igen. I tre hela dagar. Fast ändå knappt alls. De flesta gånger jag besöker Göteborg åker jag hem och känner att jag inte varit där. Jag har varit i mina föräldrars hus. Gått några nostalgipromenader. Besökt några släktingar. Men själva staden, Göteborg, bara passerar jag igenom.

Hämtad och lämnad vid tåget. Bil genom staden. Att se saker från ett bilfönster känns som att se dem på TV. Samma distans. Samma glasruta mellan mig och världen.

Jag skulle vilja åka till staden Göteborg. Umgås bara med staden. Bo på hotell. Gå på museum. Fika och titta på folk. Kanske shoppa lite. I många år har jag prioriterat umgänget med föräldrar, syster och släkt. Men försummat min relation till stan. Jag vet inte ens hur spårvagnarna går numera, eller vilket betalsystem de har.

Jag har haft en lista i flera år. Kanske dags att börja bocka av. Jag vill bo på Lilla hotellet och ta en drink i baren på Gothia Towers. Jag vill besöka Röhsska och ta båten till Älvsborgs fästning. Jag vill fika i vattentornet på Guldheden och promenera i Botaniska. Och jag vill åka spårvagn över allt. Komma genom rutan.

För tre år sedan semestrade jag själv några dagar, på ett värdshus i den Västerbottniska skärgården. Underbara dagar. Sol och böcker. Åt på värdshusets veranda. Promenerade runt ön. Lyssnade på radioteater med Ture Sventon på kvällarna. 

Det var tre år sedan, och jag har inte varit där sedan dess. Inte förrän i måndags. Känslan jag fick: Jag vill komma hit igen. Fast kanske inte just dit. Det är inte platsen i sig, utan platsens idé. Att vara själv på semester, på ett lugnt och vackert ställe. Jag och mina böcker. Och som av en händelse har jag en extra semestervecka i år, efter att min mans semester tagit slut. Just nu funderar jag på Vadstena, men tar gärna emot tips.

Idag är det min födelsedag. Den började inte så bra. Jag vaknade halv sex av att en tavla lossnade från väggen och landade på mig i sängen. Svårt att somna om efter den väckningen. Men jag tror på bättring under dagen. Om några timmar ska jag på utflykt till det gamla sågverkssamhället på Norrbyskär. Och sedan sova över hos en kollega i den Västerbottniska skärgården. Inte så dumt alla gånger, mitt jobb.

Födelsedagskalas för mig. Afternoon tea-buffet och jag har blivit en mästare på att baka scones. Mina vänner kommer och gratulerar och svullar. Jag är glad åt båda delarna. Glad åt mina vänner, intressanta, starka, självgående människor som har spännande samtal med mig och varandra. Glad åt att de ger mig så bra presenter. Sofia som passar mig och böcker jag inte visste att jag ville läsa. Blommor och choklad som jag älskar. De vet vad jag vill ha. De känner mig väl. Glad åt att få bjuda så goda vänner på något gott.

De senaste veckorna har jag märkt att det har börjat hända saker med mig. Första tecknet: jag var inte sugen på att hänga på café. I flera år har fiken varit min fasta punkt, och nu ville jag inte längre. Jag har anat en krypande lust i kroppen, att något har varit på gång.

Så imorse så vaknade jag och kände ett nytt utvecklingssteg i kroppen. Jag vill resa, få nya intryck, lära mig nya saker, utvecklas, kanske testa nytt jobb. Kanske inte så udda saker att vilja, men udda saker för mig. De senaste tre åren har jag mest velat vara kvar. Vara kravlös. Ta det lugnt och upptäcka de små sakerna i min närhet. Koppla av. Stora saker har känts för utmanande.

Det är tre år sedan jag stod med näsan i väggen och jag har behövt den här tiden för att bygga mig en stadig grund igen. Inte så att jag har mått dåligt sedan dess. Men jag har mått bra av att ha det lilla, det nära. Ingefärsdricka på mitt favoritfik. Samma arbetsuppgifter som förra veckan. Läsa tidningen på en filt i parken. Så vaknar klockan åtta och känner mig sugen på att emigrera till Nya Zealand. Kollade till och med upp deras invandringspolicies.

Förmodligen blir det inte en Nya Zealand-flytt. Vad det blir vet jag inte än. Men jag känner i mig att det har hänt grejer. Som när dinosaurierna tog steget över till fåglar. Eller som när järnvägen invegs. Större steg är nu möjliga. Det ska bli spännande att se vad det blir.

Äter glass på konserthustrappan på Hötorget. Trappan är full av folk, ansikten mot solen. Varje gång jag går förbi tycker jag att det ser så mysigt ut. Sitta där i solen och äta glass, kan det bli bättre? Så idag gör vi det, jag och ett par vänner. Och trappan är ganska smutsig, lite äcklig att sitta på. Trångt är det också. Solen bländar mig och glassen är lite för stor. Men vännerna är i alla fall trevliga.

På väg tillbaka från lunchen råkar jag köpa en dräkt. Jag har länge varit ambivalent i dräktfrågan. Tänkt att jag borde ha en, och det kan ju se rätt coolt ut. Men samtidigt får dräkter mig alltid att känna mig så fyrkantig. Inte bara i figuren utan också i anden. Dessutom brukar de märken vars kavajer passa mig inte ha kjolar eller byxor som passar. Så jag har mentalt lagt dräktprojektet åt sidan.

Men så går vi in på Capasca på Wasagatan. Någorlunda ny butik, vi ska bara kolla in utbudet. Hittar en söt klänning att prova, och en grå tweedig dräkt som jag väl lika gärna kan prova om jag ändå ska klä av mig. Dräkten har en omlottskuren kjol med en tunnare, blommig underkjol som syns i slitsen. Och tre tvärgående påsydda spetsränder som perfekt markerar det smalaste stället runt min midja.

På galgen ser dräkten en aning tantig ut. På mig är den ascool. Affären har snygga provskor. Det hjälper till. Helt plötsligt har jag betalat och går därifrån med en stor kasse. Mycket nöjd.

• Trevlig väg dit. Promenad, buss, tåg eller cykel spelar ingen roll men man ska se trevliga saker på vägen. Det ska inte vara alltför långt men gärna en liten bit bort.
• Fika. Gott fika. Antingen caféer eller välsorterade mataffärer att bunkra i. Medhavd picnic funkar också, men det kräver ju mycket mer planering.
• Lagom folkmängd. Inga folk alls går bra men några människor att titta på och prata om är roligast. För mycket folk gör att stämningen försvinner och köer går helt bort.
• Relaxställe. Kan vara på fik, på en klippa eller på en filt på en gräsmatta. Bara någon skön stans att hänga en stund.
• Sist men inte minst, något att titta på. Gärna något lite udda, som kittlar nyfikenheten. Intressanta muséer, bostadsområden med spännande arkitektur, affärer med nya innovationer.

Allt detta fick jag på vår senaste utflykt, till Skoklosters slott. Bussväg förbi runstenar och gröna fält. Stor mataffär i Bålsta där vi köpte färdig fruktsallad. En hel del folk, men de flesta låg på filtar i gräset och störde inte alls. Och så ett motormuseum som bland annat kunde visa upp sportbilen som kungen och Silvia först fotograferades i. Att vi passerade ett samhälle vid namn Idealbyn på vägen dit var en ytterligare bonus. Dit måste jag åka någon gång och se om det lever upp till sitt namn.

Friskis och Svettis på lördagmorgon. Som vanligt roar jag mig med att snegla på mina medmotionärer. En dam med prydlig frisyr och guldkedja slår mig särskilt. Jag placerar henne i kategorin nybörjare i medelåldern. Hon hänger inte riktigt med i rörelserna. Jag tänker att hon är nyskiljd och tränar inför strandsäsongen, kanske en resa med tjejerna till Mallis?

Under stretchen berättar gympaledaren att hon ska kolla på Stockholm Maraton på eftermiddagen. Har någon här sprungit ett maraton, frågar hon gruppen. "Ja" svarar min dam, "Tio stycken. Men nu när jag är nästan åttio orkar jag inte längre".

"Respekt" säger gympaledaren. Jag håller med. Inte bara för att jag trodde att hon var 25 år yngre. Alla som sprungit tio maraton förtjänar respekt. Jag nöjer mig med att se dem på TV eller vid gatukanten.

Jag vill lansera en ny samhällsvetenskaplig lag. Den kan användas för att definiera hur mycket storstad en stad är. Lagen är enkel. Ju högre frekvens av taxibilar, desto högre storstadsstatus. I en riktig storstad är nästan varannan bil en taxi. I mindre städer ser man dem sällan.

Varför är det så mycket fler taxibilar i storstäder. Flera förklaringar. I storstäder har folk inte egna bilar, eftersom det finns kollektivtrafik. Då behöver man taxi ibland. Storstäder har gott om turister och affärsresenärer som behöver taxi emellanåt. Dessutom utställen att åka hem från. Enligt lagen är Stockholm sådär halvstort, och det verkar väl stämma.

Få saker gör mig så förvånad som folk som har jeans året om. På vinterns kallaste dag ser man jeansben i vartenda gathörn. Likaså på sommarens varmaste dag. Jeans är bra. Men jämt?

När det är minus tio och mer vill jag ha gubbyxor som det ryms långkallingar och ett värmande luftlager under. Eller en varm kjol med yllestrumbyxor och stövlar. Annars fryser jag häcken av mig. 

När termometern stiger över tjugo plusgrader vill jag klä mig i klänningar och kjolar som gungar mot mina bara ben. Eller luftiga linnebyxor som håller mig sval. I jeans skulle jag svettas så att indigofärgen släppte från plagget och bildade blå ränder längs låren.

Vissa saker gör man bara en gång i livet. Man prövar, kanske för att man tror att det ska vara kul, kanske för att man blir ditlurad av en vän. Så inser man att det inte är någon idé. Att det inte är ens grej. Att man aldrig kommer gilla det. I måndags sprang jag Vårruset för första och sista gången.

Tillsammans med 17.999 andra försökte jag komma på tunnelbanan för att åka till Universitetet. Tredje tåget kom jag på. Väller tillsammans med hundratals andra upp på Universitetsområdet. Får en ful nummerlapp och ägnar fyrtio minuter åt att stå i en fålla och vänta på att få gå en promenad. När startskottet för min grupp går är fältet så fullt att det tar halva loppet innan jag kan gå i min egen takt.

Efter mål förväntas jag köa i tjugo minuter till för att få ta del av sponsrat toapapper. Jag smiter ut genom stängslet. Förlorar en kexchoklad på den manövern, men det kan jag ta. Allt detta har dessutom min arbetsgivare betalat 190 kronor för. Pengar som går ner i arrangörernas fickor. Det är inte ens någon välgörenhet bakom, en insikt som orsakade en smärre moralisk kris för min kollega.

Folkligt, festligt, fullsatt är bra bränsle för min cynism. Speakern gör ivrigt reklam för tjejmilen och leverpastej på tub. Jag tänker skita i båda.

Förra gången jag såg en fotbollsmatch var 1994. VM i USA och jag var kär i en kille som satt hela nätterna och kollade matcher. Så likadant gjorde jag. Egentligen kollade jag nog mer på killen än på matchen.

Med tanke på att frekvensen mellan matcherna för mig är 13 år så kan man säga att jag har ganska stor tur. I lördags blev jag nämligen vittne till den dansk-svenska skandalmatchen. Jag var bjuden på fotbollskalas, och då får man ju ge sporten en chans.

Min största invändning mot att titta på fotboll är att det händer så lite. Ett mål i halvtimmen ungefär. Och de inträffar oftast när jag går på toa. Denna matchen var ju lite mer händelserik. Hela sex mål. Men det funkar inte riktigt för mig ändå. Jag är för otålig för att vara fokuserad i 90 minuter. Bättre med friidrott när man bara behöver vara koncentrerad efter att startskottet har gått.

Fram tills det berömda danska knytnävsslaget tyckte jag alltså att det var rätt segt. Men sedan blev det roligare. Spekulationer, repriser, supportrar på arenan. Här händer det grejer. De fotbollsintresserade kalasgästerna var upprörda. Om och om igen upprepade de mantrat "De kan inte garantera säkerheten". Själv var jag mest upplivad. Jag har inga känslor investerade i sporten. Och så farligt verkade det ändå inte vara. Ingen blodsutgutelse. Är det någonting som upprör mig så är det snarare knytnävsslaget än supportern.

En sonat i e-moll följs av Adolphson och Falks "Blinkar Blå". Så lite eurodisko, "I´m into something good" och "Oa hela natten". Som att lyssna på en halvt uppdaterad version av gamla tiders melodiradio. Men det är favoritlistan i min mans mp3-spelare som jag snott med mig från hans hylla. Lyssnar på väg till jobbet och lär känna nya sidor av min make. Vissa saker förvånar, annat bekräftar min bild av honom.

När jag skaffar en egen mp3-spelare och gör min favoritlista kommer den nog se rätt annorlunda ut. En av fördelarna med att leva tillsammans, man vidgar sina vyer litegrann.