Stockholm dagtid

Idag har jag suttit och lyssnat på ett stort möte hela dagen. Delegater från hela landet. Talare och presentationer. En dag som känns som en hel vecka. Så skönt att gå hem. Middag och TV-serier fungerar som återställare. Jag är för otålig för sådant här.

Tre exempel är ett bevis. Det har jag lärt mig av Spanarna. Och nu konstaterar jag att jag har beviset för att the Ministry of Silly Walks har öppnat även i Sverige. Tre observationer på bara ett par dagar.

Bevis 1, tegelbacken: Mannen går med långa steg. Särskilt på vartannat ben. Högersteget är dubbelt så långt som vänstersteget och i varje högersteg sjunker hela kroppen djupt ner mot marken. Åtskilliga decimeter.

Bevis 2, utanför Sheraton: Kvinnan har stövlar med höga klackar. Hon går med korta steg och hennes vrister lutar inåt, som på en oerfaren skridskoåkare. I själva verket lutar vristerna så mycket att klackarna bildar en 60-gradig vinkel mot marken. De ser ut att gå av när som helst.

Bevis 3, Vasagatan: Mannens ena fot rör sig helt normalt. Men den andra gör en perfekt halvcirkel i luften mellan varje steg.

Man kan ju tänka sig att fallen ovan beror på taskiga knän, proteser eller dåligt tränade muskler. Men det verkar osannolikt. Troligare att alla tre var på väg för att söka anslag för att ytterligare utveckla sin tokiga gång. Trots allt gjordes alla observationer bara några kvarter från regeringskvarteren

Jag har bjudit några vänner på Afternoon Tea för att fira min födelsedag. Kalaset är om några veckor, men jag har redan börjat förbereda mig. Igår bakade jag scones enligt ett engelskt recept som jag efter mycket möda äntligen hittat. Empiriska studier har lärt mig att det är stor skillnad på engelska och svenska scones. Jag föredrar de engelska. Provbaket blev ganska lyckat, men några småjusteringar ska göras.

Ännu mer ambitiös har min make varit. Han har gjort clotted cream, det givna tillbehöret till scones. I Sverige ersätts den ofta med vispgrädde, men clotted cream ligger snarare någonstans mitt emellan färskost och smör, med bara en liten gräddkänsla. 

Framställningsprocessen går till enligt följande: Massa vispgrädde sätts att sjuda över vattenbad i 1,5 timme. Då skiktar den sig och en tjock skorpa bildas. Grädden sätts i kylen över natten, och sedan skalar man av skorpan och rör ihop den. Det är själva clotted creamen. Den övriga grädden hittar man något annat användningsområde till, eller slår ut.

Detta projekt företog sig min man. Första försöket gick sådär, efter halva sjudtiden kollapsade skålen med grädde ner i det heta vattnet. Andra försöket gick bättre. Finslipning av metoden: Ny upphängning av skålen och stektermometer i vattnet. Igår provåt vi. Riktigt lyckat. Maken har lovat göra två satser till kalaset, som jag nu ser fram emot med tillförsikt. 

Ibland är det intressant att jämföra sig med andra. Härom dagen på jobbet. Officiellt möte med prominenta gäster. En kollega med hög status, många tjänsteår, penis och en lön som är nästan dubbelt så hög som min ska föredra en rapport. Rapporten har inte han skrivit, utan hans underordnade. Kollegan med hög lön tar rapporten på 6 sidor text och tabeller och kopierar allt förutom inledningen till en power point-presentation. Tada!

Där sitter han och klickar fram bild efter bild. Ibland läser han texten högt, ibland säger han att vi får läsa själva. Hans enda övriga kommentar är att rapporten bekräftar den bild vi redan hade. Ingen djupare analys av orsaker. Ingen sammanfattning av de intressantaste punkterna. Inga förslag till agerande. Ingenting. Bara klicka fram en sida till. "Ni kan ju läsa själva".

Hade jag gjort en sådan presentation så skulle jag svårligen kunnat gå tillbaka till samma arbetsplats. Jag skulle skämts så mycket att jag hade varit tvungen att söka jobb som spärrvakt för att slippa möta kollegorna igen. Han skäms inte. Och han har nästan dubbelt så hög lön som jag. Undrar om min lön kommer gå upp ifall jag börjar prestera lika dåligt? Eller tillhör jag fel demografisk grupp?

Torsdag var en riktigt crappy dag. Vaknade på fel sida. Trött och sur. Huvudvärk. Och därtill tråkiga möten. Ägnade större delen av dagen åt att tycka synd om mig själv. Så till sist tröttnade jag. Det är ju roligare att vara på bra humör. Satte samman en massiv må bra-kur.

• En dos totalt onödig shopping - en guldbaddräkt med bar rygg som jag inte har någon aning när jag ska använda. Jag får nog åka till Vegas och lapa sol vid en pool.
• En dos kroppsuppmjukning - i form av ett corepass på Friskis & Svettis.
• En dos lyx - handlade färdigmat på NK Saluhall. Mycket gott.
• Plus standarddosen - choklad, huvudvärkstablett och TV-serier.

Dessutom toppades det oplanerat upp av ett telefonsamtal från en god vän som gav mig komplimanger. Det gjorde mig inte på sämre humör direkt. Framåt niotiden kände jag hur surheten helt hade gett vika för välbehag. Gjorde ändå en reservplan för om jag skulle vakna med huvudvärk. I så fall skulle det bli frukostbad på Centralbadet. Men det behövs inte. Jag vaknade halv sex i morse, helt utvilad och på strålande humör.  

Härom dagen var jag i ett alldeles vanligt hus. Ett parhus i förorten. Med omodern inredning som inte passade ihop, högar i hallen och lite fläckar på skåpsluckorna i köket. Det var länge sedan sist - jag lever i en designad värld. Inte förrän jag satt där i åttiotalssoffan i parhuset insåg jag hur mina perspektiv förskjutits.

Det som jag förr skulle betraktat som avspänt kändes nu stökigt. Det jag förr skulle betraktat som en personlig stilblandning kändes nu ogenomtänkt. Kanske har min förvandling till hipp stadsbo gått lite långt? Har jag börjat tro att inredningsmagasinen visar verkligheten? Fast de visar ju min verklighet. De flesta hem jag besöker är inte så långt från magasinens glansiga sidor.

Mest förvånande var att jag märkte att jag själv associerade ett vackert hem med lycka. Jag är lyckligare nu, när jag har ett vackert hem. Men det är nog inte därför. Det är samvarierande faktorer, snarare än kausalitet. Både lyckan och det vackra hemmet beror på att jag tar mig tid till mig själv och mina egna behov numera. Och andra kan bli lyckliga genom att kliva av inredningskarusellen.

Mina svärföräldrar kommer för att bo över en natt mellan tåg och flyg. När de dyker upp sitter jag i mysbyxor och frågar om de vill ha te. Det vill de inte. De vill gå ut på bar och ta en drink. De har läst på bloggen om barbesök och drinkblandning och nu ska jag dela med mig av partyglansen.

Vi går till Gondolen. Det är ju ändå lördagkväll. Får köa i fem minuter innan vi blir insläppta, men köande hör ju till det stockholmska utlivet. Lagom mycket folk, lagom hög musik och goda drinkar. Tyckte jag i alla fall. Jag hoppas svärföräldrarna tyckte att verkligheten levde upp till beskrivningen.

Den senaste veckan har jag sett knark-mygel-mannen vid flera tillfällen. Jag brukar se honom på vägen mellan Södra Station och Medborgarplatsen. Han har vita handskar och på kepsen som alltid är på sitter en till uppstoppad handske. Riktad rakt uppåt. En tredje hand. Ibland har jag sett honom åka tunnelbana och då gör han siluetter mot rutan med sina tre behandskade händer. Och han hade handskarna långt innan Ola Salo körde tricket i Melodifestivalen.

På magen har mannen en skylt där det med feta bokstäver står "Knark-mygel". Det är lite mer text också, bland annat en webadress, men den har jag aldrig hunnit läsa. Det gör nog inte så mycket. Men jag gillar att se honom. Det piggar upp. Fast han borde tvätta sina vita handskar lite oftare. 

Det är lätt att lura sig själv när man åker på bilutflykt. Det känns som att man rör sig. Landskapet passerar förbi. Men i själva verket sitter man helt stilla. Väldigt skönt, men oerhört förslappande. Bäst att inte skaffa någon bil. Jag skulle säkert slöa till totalt.

Gårdagens bilutflykt gick bland annat till afternoon tea-buffen på Södertuna Slott. Slottet hade köpts av en fru Kempe som present till hennes dotterdotter. Nästan varenda slott jag varit på har antingen en Kempe eller en de la Gardie ägt någon gång.

Idag gör jag en cykelutflykt istället. Cyklar till min mysklippa på andra sidan Årstabron och sitter där i solen en stund. Äter matsäckslunch och cyklar hem igen. Inte lika exotiskt, men precis lagom för en söndag i slutet på långhelgen.

Långhelg och jag åker till en vän på Ekerö och bor över en natt. På vägen ut lämnar jag staden, både fysiskt och mentalt. Känns som att jag är mycket längre bort än en halvtimme från Brommaplan. Tyst. Inget trafikbuller. Rapsfält. Segelbåtar.

Väl framme gör vi inget särskilt. Promenerar. Lagar lite mat. Lite garderobsrensning. Och så promenad igen. Efter ett dygn åker jag hem och det är fredag och eftermiddag och jag är avspänd som efter flera dagars semester trots att halva långhelgen är kvar. Man kanske skulle ha ett hus ändå. Fast vitsen är ju att komma hemifrån, att byta miljö. Inte se sina högar. Bättre att bli kvar i stan och hälsa på igen.

När jag kommer hem har också jag haft nattgäster. Svärföräldrarna har bott över en natt mellan flyg och tåg. Först märker jag knappt att de varit där. Nästan så jag undrar om de inte kom ändå. Men efter en stund ser jag spåren. Kontakterna till hårtork och vattenkokare är urdragna. Sängen är bäddad lite annorlunda. Frysen är full av älgfärs från släktens jaktlag. TV:n står på högre ljudvolym än jag brukar ha. Jag undrar vilka spår jag lämnade ute på Ekerö?

Igår såg jag för första gången en ståmoppe. Eller vad det nu heter. En platta att stå på, ett hjul på vardera sidan: I mitten en stolpe med ett handtag och en display som får den att se ut som en stairmaster. Någonstans en liten elmotor som driver hela härligheten framåt. Jag promenerade uppför Drottninggatan och ner for en kostymklädd man i medelåldern på en sådan.

Det verkar ganska kul. Men jag skulle ännu hellre vilja ha en sådan där raketryggsäck som James Bond hade någon gång för länge sedan.

I lördags bakade jag de godaste kakor jag någonsin har bakat. Och dessutom var de fina. Citronhjärtan. Eller som de heter på engelska: Lemon Sweet Hearts.

Jag övar inför att bjuda mina vänner på Afternoon Tea. Jag har införskaffat en ny kokbok som bara fokuserar på te med tillbehör. Ett bra recept på brittiska scones - inte samma som svenska scones - har jag letat efter i åratal utan framgång. Nu äntligen har jag ett. Det blir nästa test.

Igår var jag på Café Opera för första gången. Jag fattade inte riktigt vad det var som var så speciellt. Men så gillar jag varken Björn Borg, Bingo Rimér eller kokain.

På hela Uppsalapendeln har jag en sittplats som jag gillar allra bäst. Tåget Uppsala-Stockholm körs av SJ, och bevagnas till största delen av gamla tråkiga vagnar, med rader av stolar i par. Öppna salonger = ingen avskildhet. Men ändå trångt om benen.

Men så finns det en vagn som innehåller konduktörens tjänstekupé. Den har en annorlunda planlösning. Stolarna är placerade mitt emot varandra, i fyror med bord, så att man kan lägga upp fötterna på sätet mitt emot. Och dessutom finns en kupé i motsatt vagnsända från konduktörens kupé.

I den kupén vill jag sitta. På sätet närmast fönstret, i färdriktningen. Och så ska det helst inte vara någon annan än jag i kupén heller. En tydlig kravspecifikation. Med uppenbar risk för missnöje. Hur stor är chansen egentligen att jag på ett helt tåg ska få just den plats jag vill ha?

Förvånansvärt stor, skulle jag säga. Jag lyckas ofta. I alla fall om jag inte åker i rusningstrafik. Jag har en strategi. Jag ser till att vara tidig till tåget. Jag har lärt mig känna igen den vagnen utifrån. Jag kliver direkt in i kupén. Är den tom så sätter jag mig, stänger dörrarna och drar för gardinerna. Då brukar de flesta andra resenärer bara gå förbi. Jag tänker att de tror att de inte får sitta där, att det är bara för personal.

Jag åker inte Uppsalapendeln lika ofta som jag brukade för några år sedan. Men igår var det dags. Och på vägen hem fick jag min kupé för mig själv. Kändes som en seger.

För några år sedan gick jag en projektledarkurs. Det var bara två dagar, men jag lärde mig mycket som jag använt genom åren. En av sakerna jag minns bäst var en av punkterna i mallen för projektplan som vi fick. Man skulle ta reda på vad som fick deltagarna i projektgruppen på gott humör. Under vilka förutsättningar de trivdes. Vilka miljöer de gillade att vara i. Vilka miljöer de blev kreativa i. Och så skulle man utnyttja det.

Om projektdeltagarna mådde bra och blev kreativa av att promenera i skogen skulle man se till att de fick göra det på arbetstid. Kanske skulle man ha mötena någonstans dit det inte gick bilväg. Om någon gick igång på glass kunde man gå ut och äta glass tillsammans. Någon kanske tänkte bäst hemma, någon annan på ett bibliotek. Då var det där de skulle jobba.

Egentligen tycker jag att det är rätt självklart. Jag hade redan gjort så. När jag pluggade och körde fast tog jag med mig böckerna till badkaret. Då lossnade det alltid och jag hittade ett svar på min uppgift. När jag kom ut i yrkeslivet lärde jag mig att det inte var så enkelt. Att det finns regler och rutiner och om man inte har åtminstone lite tråkigt så räknas det inte som jobb.

Så länge jag jobbade i ungdomsverksamhet gick det bra. Men på mitt första jobb med vuxna som målgrupp tittade kollegorna snett på mig när jag satte mig på den soliga gården och jobbade, istället för inne på kontoret. Att jag fick dubbelt så mycket gjort utomhus spelade ingen roll. Det var tydligt att jag ändå syndade.

Numera har jag tillräcklig pondus för att våga gå min väg och få med några till på tåget. Inspirera andra att hitta förutsättningarna för sin maximala effektivitet. Själv har jag bäst möten på caféer. Idag har jag suttit med en kollega på toppen av Observatorielunden. Planerat en föredragning över en latte och en glass. Både effektivt och avstressande. 

Jag hoppas fler chefer förstår att man kan ha det kul, mysigt, gott och soligt samtidigt som man jobbar. Att det inte sänker effektiviteten, utan höjer.

Jag gav min syster i Göteborg ett häfte med presentcheckar i julklapp. Checkarna hade jag tillverkat själv, och de kunde lösas in hos mig. De innehöll olika upplevelser i Stockholm, mat, guidade turer, personal shopping, föreställningar, museibesök och annat.

I helgen var det dags att leva upp till förväntningarn, systern med sambo var på besök. Det var ju en ganska enkel present att färdigställa, men eftersom checkarna gäller i tre år får den långtgående återverkningar. Och när helgen närmade sig började jag känna pressen. Tänk om jag inte kan leva upp till förväntningarna!

Syster min hade tittat igenom presentcheckarna och beställde följande:
- Fritt möte vid tåg samt transport till övernattningsställe
- En timmes personal shopping, inriktning inredning
- Lunch på café
- Cykelutflykt med guide
- Picnic i park

Efter genomlevd helg kan jag konstatera att jag har levererat och fått med beröm godkänt. Till och med överlevererat, jag slängde generöst in ett par extra timmar personal shopping. Men så hade jag ju rätt kul själv också. Kul att få visa upp pärlorna man upptäckt.

Några nödvändiga ärenden gör att jag cyklar till jobbet. Det är man inte ensam om i maj. Mängder av andra cyklister. Dessutom fotgängare, bilister och bussar en masse. Trafikljus och filbyten i drivor.

Min vanliga promenad till jobbet brukar vara en ganska lugn sak. Jag går på sidogator och gångvägar. Filosoferar, tittar på vädret och folk. Löser ofta problem så bra att jag skriver upp det som arbetstid. Går där utan att lägga så mycket tanke på själva promenerandet.

Det är väsenskilt att cykla till jobbet. Uppmärksamheten som krävs är total. När jag kommer fram är jag inte alls lugnt nedvarvad, utan istället rejält uppvarvad. Dessutom svettig i pannan. Jag kommer nog fortsätta promenader.

Provade lite kjolar och byxor på Zara i eftermiddags. Alla byxorna gjorde mig snygg, men ingen av kjolarna. Och då är jag ändå en kjolmänniska. Väl hemma kom jag på vad felet var. Jag provade kjolar i sockarna. Det är helt enkelt omöjligt att vara snygg i kjolar och sockar. Barbent med sommarskor går bra. Strumbyxor går bra. Stövlar går bra. Men inte bara sockar. Jag får gå dit igen, med bättre förutsättningar.

Ett par turkos linnebyxor blev de i alla fall. Snygga men femton centimeter för långa som vanligt. När ska de börja göra dambyxor i flera längder?

I vårt soliga söderfönster växer en tomatplanta. Körsbärstomater. Vi fick den härom dagen av några vänner som gästade. Fantastisk gå bort-present! Vi kommer kunna skörda tomater i flera veckor. Åt de första idag. Söta och goda.

"Mitt hjärta brister" på Folkoperan. Dans-opera om kärlek. Jag är inget stort operafan men det är Birgitta Egerblad som har regisserat och hennes förra föreställning, dans-teatern "Händelser i hemmet" var något av det bästa jag har sett. Denna är inte lika bra. Men definitivt tillräckligt bra.

En episodisk föreställning om kärlek. Dråpliga scener blandat med smäktande kärlekssånger. De dråpliga scenerna ger mig mest. Jag har kanske upplevt för lite kärlekssorg för att bli alltför berörd av arior. Pinsamheter däremot, de har jag upplevt några stycken. Befriande att få skratta åt dem istället för att själv ha orsak att bli generad. Människor som driver med sig själva inspirerar mig att inte ta mig själv på alltför stort allvar.