Stockholm dagtid

De senaste veckorna har jag haft ett projekt: Mitt vardagsrum. Sedan påskens hjältedåd då vi målade samtliga väggar i det stora rummet ljusgrå, har jag funderat på inredning. Satt upp gardiner och köpt kuddar. Beställt ett nytt fåtäljöverdrag och köpt en duk. Satt upp hyllor och tavlor. Ställt fram ljussstakar med nya ljus i. Och rensat undan annat. 

Det var målningen som satte igång det. Jag minns hur jag på gymnasiets bildlektion fick lära mig hur en konstnär kan göra när de står inför en tom duk. Att börja på en helt vit duk kan kännas övermäktigt. Hur drar man det första strecket, det som alla de andra strecken ska utgå ifrån?

För att komma runt det kunde man bara göra en kladd på måfå. Vända bort huvudet och sopa till några varv med penseln. Sedan hade man något att utgå ifrån, bygga vidare på eller helt ändra på. Men man hade kommit igång. Så känns det med den grå väggfärgen. Den gav mig något att utgå ifrån. Något som dessutom var snyggt från början.

Vårt vardagsrum är så fint nu. Och det gör mig så stolt. Ibland hör jag resonemanget att vi som försöker skapa den perfekta inredningen bara sublimerar vår egen ångest, och försöker konsumera oss till lycka. Det tror jag inte ett spår på. Jag tror mest att det handlar om att jag uppskattar skönhet. Vackra miljöer gör mig glad, oavsett om det är på museum, i naturen eller mitt eget vardagsrum. Jag går omkring och ler i mitt eget vardagsrum.

Råkade stöta ihop med kungen i en trappa härom dagen. Jag kom ganska nära innan jag la märke till att det var han. Både säkerhetsvakterna och kungen själv såg lite nervösa ut. Så är jag ju republikan också.

Jag har förkovrat mig. Utvecklats som person. Gått på kurs. I presentinslagning faktiskt. Lördagen ägnade jag åt att lära mig olika sätt att vika presentpapper runt paket. Ett ganska snävt ämne, helt onödigt att veta och just därför så roligt. Inga prestationskrav alls, bara bonus.

En oinsatt läsare kan tänka att ska man behöva gå på kurs för att lära sig slå in presenter? Och svaret är förstås att man behöver alls ingen kurs för att sno om ett papper, sätta dit en tejpbit och knyta ett snöre om. Men jag har större ambitioner än så. Pappret ska snos och veckas. Dekorationer ska tillverkas. Många val att göra. Volymer eller platt? Flerfärgat eller enfärgat? Sobert eller svulstigt?

Bjud mig på kalas så lovar jag att slå in ett snyggt paket. Innehållet däremot, det kan jag inte lova något om.

Bara när det är fotbollsderby står det killar och pissar i vår port. Bara när det är fotbollsderby röker folk i tunnelbanan. Bara när det är fotbollsderby går det förbi stora grabbgäng som med gutturala röster hojtar "Fylleslag, fylleslag, fylleslag". Dessutom går gigantiska polisresurser åt, som kunde använts till att spana på knarklangare och utreda partnermisshandel och sexköp. Fotboll är ok. Men publiken borde förbjudas. Minst.

I allehanda medier, bland annat P1 och DN:s kultursidor (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=638179), har det under de senaste veckorna förts en debatt om huruvida det är vettigt och försvarbart att köpa en handväska för 70.000 kronor. Utgångspunkten var naturligtvis att det inte är vare sig vettigt eller försvarbart. Att det handlar om en omoralisk överkonsumtion. Och jag förstår inte hur de tänker.

I stort sett alla är för tillväxt. Och tillväxt kräver konsumtion. Men produktion av stora mängder varor skadar miljön. Så ska man konsumera för hållbar tillväxt är det bästa att satsa på tjänster eller på arbetsintensiva varor med liten materialåtgång. Som en lyxväska. Massa tillväxt, massa arbetskraft, bara pyttelite material och det dessutom från förnyelsebara och återvinningsbara källor. En väska består av läder. Inte av något som måste grävas upp ur jordskorpan.

I själva verket handlar det om kön. Lyxkonsumtionen är inte OK för att den är kvinnors. Att män köper bilar och motorcyklar som kostar ännu mer och förstör miljön, det tycker ingen är konstigt. Som alltid,  mannen är normen. En fiskeutrustning för 10.000 - normalt. Frisörbesök för 2.000 - extremt. En bil för 250.000 - normalt. En väska för 70.000 - extremt. Någon mer än jag som tycker att det verkar skevt?

Det enda alternativet är inte att kvinnor ska sluta lyxkonsumera och börja försörja svältande barn i Afrika. Det skulle ha betydligt större verkan om män gjorde det. Och om de dessutom la om sin konsumtion från motorcyklar till väskor så skulle gigantiska miljövinster vara gjorda på ett ögonblick. Dessutom behöver det inte vara antingen eller. Jag kan konsumera lyx och skicka pengar till läkare utan gränser och jobba politiskt för höjda skatter och mer pengar till bistånd.

Problemet är inte att kvinnor i gemen bryr sig för mycket om sig själva. Jag tycker att ett betydligt större problem är att kvinnor bryr sig för lite om sig själva. Att de anstränger sig för andra hela tiden. Rycker in och anstränger sig lite extra. Räddar familjen, vården, skolan och massa annat genom att offra sig. Sluta med det och bry er istället om er själva. Då kanske vi kan få en verklig förändring, där vi måste hitta en fördelning som funkar utan några offer.

Till slut kommer jag iväg till stadsteatern för att se Jösses Flickor - Återkomsten. Första akten är ett sammandrag av sjuttiotalets pjäs. Andra och tredje akten utspelar sig de senaste tio-femton åren och försöker ta tempen på feminismen idag.

Sjuttiotalsdelen är full av hopp. Visar på det svåra för kvinnor att förena barnmed karriär. Svårigheten att få plats i politiska församlingar. Att bli accepterad i yrkeslivet. Den ständiga underordningen under den egna maken. Men ändå går det framåt och i refrängen sjunger de "Vi kan, vi vill, vi törs".

Nutiden står det sämre till med. Feminismen är splittrad. Vilka kvinnor ska man fokusera på? Solidarisera sig med. Invandrade? Funktionshindrade? Lesbiska? Eller bara helt vanliga vita heterokvinnor. Utvecklingen går inte längre framåt. Det är inte lika ok att vara arg på samhället. Vi har ju det ändå så bra. Men de unga kvinnorna har det inte bra. Och är det inte samhället det är fel på måste det vara dem själva. Så skär de sig, svälter sig eller försöker hitta lyckan i kärlek. Internaliserar samhällsproblemen i den egna kroppen. Pjäsen slutar utan något bra svar.

Den gör mig ganska deprimerad. Både för hopplösheten och för att jag själv känner skuld. Skuld för att jag har det rätt så bra nu. Har kämpat mig till respekt, till en position där jag oftast blir lyssnad på, har enbra man, ett bra jobb, bra med pengar. Så sitter jag här i min lilla bubbla och mår bra, gör inte mycket för att förbättra för andra. Jag kan och jag törs, men jag vill inte. Har tröttnat på att rädda världen. Gett upp. 

Så småningom inser jag att det jag själv gjort inte är så illa heller. Som kvinna lever jag för mig själv, efter min vilja, för mina behov, istället för att offra mig för andra. Vill behaga mig själv istället för att behaga män. Jag har brutit mig ur kvinnorollen, och det ska jag inte känna skuld över. Det ska jag vara stolt över.  

Nitty Gritty är en klädbutik/hårsalong/fik som ligger på Krukmakargatan på Söder. Lite off, men Nitty Gritty har i sig sådan dragkraft att tre andra klädbutiker nu öppnat vägg i vägg. Mest herrkläder, men även en del dam. Jag går dit i jakt på en tröja. En speciell tröja vill jag ha. Den ska sticka ut, men inte för mycket. Den ska inte vara svart-vit-grå som allt annat denna vår. Jag tror på något från Sonia Rykiel, och Nitty Gritty säljer hennes plagg.

Nitty Gritty kan man lita på. Jag kliver in genom dörren och ser direkt flera snygga Rykiel-plagg. En expedit som gillar att ge service hänger in plagg i provhytten åt mig, så att jag slipper bära på galgar medan jag tittar. Jag bestämmer mig för en grön tröja, och hon lägger den i kassan medan jag tar en fika. Cafékillen frågar vilken sorts te jag gillar och väljer ett te som ska passa min smak. Det gör det. Te och två småkakor för 25 kronor väger nästan upp priset på Rykiel- tröjan. Den fantastiska kvaliten på både tröja och service gör det definitivt. Går där ifrån med känslan att allting stämmer.

Jag har tagit ledigt idag. Äter min frukost på café och löser korsordet i tidningen. Nästan i alla fall. Jag saknar några ord i högra hörnet. Man har inte med sig lexikon på café. Tittar på folk. Lyssnar på musik som någon annan valt. Sedan går jag hem igen. Lagom så.

Härom dagen kom jag på att det finns två saker här hemma som jag inte har använt: Borrmaskinen och LP-spelaren. Så kan vi ju inte ha det. Jag som vill vara en självständig och modern kvinna. Helst inte kvinna alls, utan bara människa. Då måste jag erövra både borrmaskin och LP-spelare.

Så idag gick jag ner i källaren. Hämtade upp borrmaskin och hörselkåpor. Mätte och kontrollmätte. Blev tvungen att ringa en kompis för att diskutera bredd på borret. Borrade (det var inte alls svårt!) och skruvade. Nu sitter den där, gardinstången med fransgardin i ljusgrönt. Lite husligt, lite macho. En perfekt kombination. Jag känner mig mycket stolt.

Men LP-spelaren får vänta tills jag faktiskt är sugen på att lyssna på mina svärföräldrars sjuttiotalsskivor med kramgoa låtar. Det kan ta ett tag.

På friskis och svettispasset är en man i sena femtioårsåldern. Han tar i rejält från början och är genomsvett efter fem minuter. Tio minuter senare är det dags för armhävningar.

Det är ett medelpass vi är på, och då gör man armhävningarna på knäna. Men inte vår man i femtioårsåldern. Han är en riktig man som gör armhävningar på tårna. Tyvärr har hans ork redan tagit slut. Muskler har han inte mycket. Så kroppen hänger som en banan mellan tårna och armarna. Magen kommer max fem centimeter över golvet. Och detta med ytterst sammanbitet ansiktsuttryck.

Först tycker jag att det är patetiskt. Kan han inte svälja stoltheten tillräckligt mycket för att gå på baspass. Sedan tycker jag att det är komiskt. Så till sist sist blir jag rädd att han ska få en hjärtattack. Skärp dig gubbe - inse dina begränsningar!

Jag håller kurs med deltagare från hela landet. Första kvällen ska vi göra något trevligt tillsammans, så jag tar med deltagarna till en libanesisk restaurang. Vi äter en 18-rätters mezemeny, brukar vara en trevlig snackis. Man kan prata om de olika rätterna, göra topplistor på vilka man gillar bäst.

Vi mitt bord sitter några pitebor, en skåning, en smålänning och en östermalmsdam. För samtliga är meze en total nyhet. De tittar nyfiket på falafeln och frågar vad som är i. De testar för första gången hommous och baba ganousch. Haloumin får deras gillande, och de häpnar när jag berättar att den går att köpa på konsum.

För mig är det något av en chock. Haloumi, falafel och hommous är vardagsmat, bokstavligt talat. Däremot var det åratal sedan det kom falukorv eller mackaroner över min tröskel. Jag är kanske inte helt representativ.

Vi gör en utflykt till ett naturområde utanför stan. Kliver av på en busshållplats utan några hus i sikte. Promenerar en halvtimme längs en grusväg, förbi hagar och skogsmark. Har picnic på en holme vid havet. Och hela tiden hör vi dem, bilarna. Deras brusande mot asfalten. Tyst som mest några sekunder, vid en tillfällig svacka i bilströmmen.

Tillbaka på busshållplatsen är vi tio minuter tidiga. Sitter där på bänken vid en vanlig sjuttioväg och ljudet är så högt att vi knappt kan föra en vanlig konversation. Måste höja rösterna. Bilar kan vara trevliga när man är inuti dem, men det är jag väldigt sällan. Jag möter dem oftast från utsidan. Och då är de inte trevliga alls, inte på något sätt. Det första jag ska göra om jag blir diktator en dag är att förbjuda privatbilismen och konfiskera alla bilar. Smälta ner dem och göra cyklar och tåg av dem.

I fredags hände något ovanligt. Strax efter tio kom jag hem från en tjänsteresa. I taxin från Bromma hade jag föreställt mig hur jag skulle ta på mig mysbyxorna och kolla på Miss Marple. Så när jag kliver innan för dörren säger min man "Ska vi gå ut och ta en drink".

Detta borde inte vara så konstigt, med tanke på vilka vi är. Barnlösa akademiker, bosatta några hundra meter från ett av Sveriges krogtätaste områden. Men det är ovanligt för att vara oss. Vi är inga nattugglor. Knappt ens kvällsugglor. Gör stan på dagtid och har problem med att hålla oss uppe till tolvslaget på nyårsafton. Så jag blev förvånad. Men några av makens kollegor hade ringt och undrade om vi inte ville komma en sväng till Marie Laveau.

Varför inte, sa maken, ibland måste man ju testa nya saker. Så vi gick dit. Det var ganska trevligt, stå och snacka en stund med intressanta människor. Eller snarare skrika, musiken var ju rätt hög (kommentar värdig en medelålders, jag vet, men jag är lite medelålders i själen). Efter en och en halv timme gick vi hem, kände att detta kan vi göra om. Fast det kräver att man är ett gäng, annars vore det rätt meningslöst. Prata bara med varandra gör vi lika bra på en promenad.

Men resultat: Något vidgade vyer.

I fredags satt jag några timmar i botaniska trädgården i Lund. Satt i solen, läste jobbpapper, men tog också en promenad och tittade på växterna. Såg en ekorre. Jag tycker mycket om parker. I nya städer brukar jag leta upp en park. Gillar lugnet där, och balansen mellan natur och kultur. Vackra växter, organiska former, tystnad (natur) och plana gräsytor, ordnade rabatter och bänkar att sitta på (kultur).

Vissa parker tar jag alldeles extra till mitt hjärta. Lunds botaniska trädgård är en av dem. Härom året var jag i Lund fyra dagar i rad. Jag hade ett jobbevenemang på måndagen och ett på torsdagen, så jag bestämde mig för att stanna i Skåne däremellan. Tänkte att jag skulle jobba på vårt kontor i Malmö tisdag och onsdag.

Tisdagmorgon i Malmö, väl kommen till kontoret, visar det sig att ingenting funkar. Datorn går inte att koppla in. Telefonin krånglar. Och jag funkar inte heller. Har en intensiv period bakom mig och små teknikmotgångar är mer än vad jag kan klara av. Gråten är nära. Så jag ger upp och tar bussen tillbaka till Lund. Struntar i jobbet tisdag-onsdag. Lånar några deckare och hittar den botaniska trädgården. Sitter där på en bänk i aprilsolen och lurar på mördare. Oerhört rehabiliterande. På torsdagen är jag OK igen.

Återhämtning. Avkoppling. Det är vad Lunds botaniska trädgård blivit för mig. Och de där fyra dagarna i Lund härom året minns jag som ganska positiva, inte som ett misslyckande. Som när jag återfick balansen, istället för som när jag inte klarade av jobbet.

Igår när jag var på Friskis och Svettis hejade killen i receptionen på mig. Det är inget konstigt med det, de som sitter i receptionen brukar heja. Men det var sättet han sa det på, med ett leende och lite eftertryck. Fick mig att undra om han har börjat känna igen mig, eller om han kanske flirtade lite. Trevligt oavsett vilket.

När jag var tonåring och gick på stan så hände det att jag och min kompis hejade på folk vi inte kände. Bara vem som helst som vi mötte på gatan. Vi brukade också säga hej med ett leende och extra eftertryck, som om vi kände dem, och sedan bara fortsätta gå. Lämna dem en aning förvirrade, undrande var de träffat oss innan. Det var nog ett ganska snällt bus. Men jag var en ganska snäll tonåring.

Adbusting är en kul grej. Det handlar om att kidnappa ett varumärke och göra sina egna annonser, med något varierade budskap. Kul grej och samtidigt så förtjänar stora varumärken att möta lite motstånd. Att någon breddar dem från allenarådande salighet. Kolla till exempel in http://adbusters.org/spoofads/alcohol/

När jag promenerade hem igår såg jag en adbustad affisch för nya moderaterna. Deras layout från valaffischerna i fjol. Och ett budskap som låg så nära det riktiga att jag tvekade några sekunder innan jag blev säker. Helt säker var jag inte innan jag såg en mycket tydligare adbustad affisch för folkpartiet bredvid.

Vad det stod på affischen? "Alla som går ut nian ska kunna stava till disciplin". Det kanske var sant ändå? Nej, så illa kan det inte vara.

Jag har i några år tyckt att Dita von Teese är väldigt snygg. Inte när hon krälar omkring i gigantiska champangeglas endast iförd raffset och swarowski-kristaller. Men när hon är påklädd. Med det pudrade ansiktet, den perfekt röda munnen och fyrtiotalsfilmstjärne-håret. Med de skräddade dräkterna, eller smal midja och vida kjolar. Alltid med eleganta skor. Jag tyckte det var helt rätt av Elle att ge henne pris för årets bäst klädda.

Så såg jag Dita på TV för första gången härom veckan. Såg henne röra sig, prata. Och inser att i grunden är hon inte alls särskilt snygg. Inga speciellt vackra drag. Hon har bara en fantastisk stil (och förmodligen egen frisör och make up-artist). Dessutom har hon hittat sina bästa fotovinklar.

Jag tyckte att det var ganska uppmuntrande. Visar att det inte är kört för att man inte är född till supermodell - det är andra saker som räknas. Man kan skapa sitt uttryck. Och det är därför jag känner mig så mycket snyggare nu än när jag var tonåring. Numera är jag trygg i min stil.

Jag har sedan många år en väldigt fin jacka i ljusbrunt skinn. Den är figursydd med en sjalkrage i fuskpäls. En ganska kort jacka, med ett tunt skärp i midjan. Hemskt elegant och kräver matchning av något snyggt på underkroppen. Gärna en slank eller A-linjeformad kjol.

Jackan är lite för kall för att ha som vinterjacka, men pälskragen gör den lite för ombonad för att ha som vårjacka. Det funkar bäst mellan två och tio plusgrader, och inte i alltför mycket sol. Lägg då till att man måste ha en någorlunda elegant dag, så kan vem som helst förstå att antalet dagar den kommer till användning är begränsade.

Den senaste veckan har det varit två sådana dagar. Båda dagarna har jag fått komplimanger, ackompanjerat av frågan "Är den ny?". Och det från personer jag träffar ofta. En bonuseffekt av att jackan inte används så ofta. Varken jag eller omgivningen hinner tröttna.

Jag har länge kollat på Room Service, programmet där två söta hantverkare (Johnnie och Mattias) under ledning av en inredningsdesigner gör om ett rum på fyra dagar. En sak jag brukar fundera på är hur de hinner - fyra dagar är ju ingenting! Men nu har jag gjort det själv. Plötsligt är jag inte lika imponerad av dem längre, och desto mer imponerad av mig själv. De är ju yrkesmän, det är inte jag.

Vi har ägnat helgen åt att ge vårt vardagsrum en makeover. Okej, vi har inte ändrat allt. Men vi har flyttat på precis allt. Först rensat ena halvan av det stora rummet, maskerat, skruvat bort lister och kontakter och sedan målat väggarna tre varv. Oljat golv och lister och sedan ställt tillbaka allt. Rensat andra halvan av rummet för att kunna olja och måla den. Flyttat hundratals böcker fram och tillbaka. Och så bra det blev! Äntligen är vi av med de trista vita väggarna. Nu är de otroligt spännande grå. Det var påskhelgen det. Lite godis hann vi också med.

I parken utanför vårt hus brukar det stå en man och spela saxofon, och idag hörde jag honom för första gången i vår. Jag tycker att det är oerhört mysigt. Det påminner mig om det fantastiska Simpsonsavsnitt där Lisa är deprimerad, träffar saxofonisten Bleeding Gums. Hon vill må bättre av att spela blues, men det funkar inte. Bleeding Gums lär henne att blues inte handlar om att må bättre själv - utan att få andra människor att må sämre, och tjäna en hacka på det.  

Saxofonisten i vår park tjänar nog inte så mycket pengar. Han kan hålla på i timmar och spela för förbipasserande. Det verkar som att han gör det mest för att han gillar det. Fösta sommaren vi bodde här satt jag ofta i parken på eftermiddagarna och läste tidningen, lyssnade på hans spel. Efter några veckor kom jag på att jag inte lagt en enda krona i hans hatt trots att jag njutit nästan dagligen. Då gav jag honom en hundring.

Jag gör raggmunkar till middag och vi äter dem med creme fraiche, rödlök, citron och kalixlöjrom. Löjromen har vi köpt på Konsum, när vi cyklade dit och veckohandlade. Jag undrar hur många konsumbutiker som har löjrom? Vi bor på rätt ställe.

Vi köper en tavla. På galleri. Ett äkta konstverk, en tidig Lars Erik Falk. En akvarell från femtiotalet, stiliserad granskog. Det är första gången, allt vi har innan är planscher, tryck, litografier. Och en tavla jag vann på konstutlottningen förstås. Men att köpa en tavla på galleri, det känns stort. Ett rejält kliv in i vuxenheten. Åt rätt håll.

Dagarna sedan hemkomsten har varit intensivt sociala. Fikor och middagar. Möhippeförberedelser (mycket logistik), själva hippan och sedan efterarbete. Luncher och promenader. Vänner och familj. Fler som har ringt och föreslagit saker än jag faktiskt haft möjlighet att träffa. Ganska roligt, men också skönt att påskhelgen snart kommer med massa obokad tid.

Några saker står ut. Hur roligt det var att dansa afrikansk dans. Och att jag har ett hem värt att visa upp - och dessutom tycker om att visa upp det. Njuter av att pyssla och dekorera, sätta värmeljus i badrummet och brasvideon på TV’n. Det ger energi, även om det blir massa disk efteråt.