Stockholm dagtid

Det finns ingenting som sporrar mitt folkförakt så som charterflyg. Hela tiden sitter jag och undrar vilka som ska gå på nästa dumma grej som flygbolaget försöker sälja på oss. Och hela tiden gör alla i omgivningen det.

- Vem köper skraplotter av flygvärdinnorna för att vinna en parfym de inte passar i? Alla i raden bakom.
- Vem beställer stora påsar med sprit och godis att släpa hem från Arlanda, tillsammans med allt bagage de redan har? Nästan varenda person på planet.
- Vilka köper minimala vinflaskor till överpris för att dricka till uppvärmd flygplansmat? Både dem till höger och till vänster.

Först förundran efter folks konstiga vanor. Accompanjerad av skrikande barn, föräldrar som skriker ännu högre på sina barn och pensionärer som gnäller så övergår förundran snart i förakt. Under knuffmatchen vid bagagebandet undrar både maken och jag om det verkligen är värt det. Kunde vi inte lika gärna bara varit hemma en vecka?

Men så kör taxin bort från flygplatsen, in på små vägar, uppför berget. Och när vi en timme senare står på balkongen till vår svit och ser ut över toppar och dalar och en sömnig liten begsby så kan vi konstatera, ja, det är värt det. Bara synd att intrycket härifrån ska behöva grumlas av en flygresa till.

Imorgon börjar vår semester. Vi ska åka en vecka till en bergsby på Teneriffa. Spahotell. Vi tar med badbyxor och böcker. Och ska fortsätta helgens tema: Inte göra så mycket.

Det blir nog inga nya blogginlägg på en vecka - jag tar semester även härifrån. 

Jag är själv hemma över helgen. Har massa planer. Ska umgås med en kompis, ta promenader, träna, shoppa och gå på vårsalongen. Så helt plötsligt känns det mer som måsten än som goda idéer. Det blir lite träning, visst, men annars mest slappande. Kompisen är inne på samma linje, hon vill avboka. Så jag får en helt obokad helg. Och det stressar mig inte alls, det känns som en välsignelse.

Jag har köpt en ny kjol. Den är knälång och veckad i stora veck. Offwhite med ett geometriskt mönster i brunt och grönt. Lite femtitalskänsla, fast inte som kläderna var på femtiotalet. Snarare som inredningstygerna. En femtiotalssoffklädsel.

På torsdagen har jag min nya kjol med en mossgrön kofta till. Promenerar till jobbet och kommer helt plötsligt på att jag känner igen min klädsel. När jag kommer hem slår jag upp min klippbok. Jag klipper bilder ur modetidningar, på personer och kläder som inspirerar mig, klistrar dem på stora ark.

Några sidor fram hittar jag den: En liknande kjol, veckad men mindre veck, samma sorts mönster, samma färger och en mossgrön kavaj till. På ett foto av Anna Wintour. Amerikanska Vouges chefsredaktör. Lika som bär. Fast hon är dubbel så gammal, hälften så stor och med kläder minst tio gånger så dyra som mina. 

Vardagslunch och jag går med en kollega till Kulturhuset. Vi äter och ser sedan utställningen med Sally Mann, den amerikanska fotografen. Ingen ler på hennes bilder. Det är ganska befriande. Ingen försöker behaga. Man behöver inte behaga, säger bilderna till mig. Man får vara den man är.

Samma med hennes naturfotografier. Natur i svartvitt är inte alls lika platt vacker som natur i färg. Blir mörkare och mer otillgänglig. Och därför mer lockande. Vi vill kliva in fotografierna. Istället går vi tillbaka till jobbet. Vederkvickta.

Mellan Riddarholmen och Södermalm går en gångbro, bredvid järnvägsspåren. Där bron kommer fram till Söder finns en icke-plats. En bredare brostump som kommer ur ett igensatt bergvalv. Som abrupt tar slut efter några tiotal meter. Det är resterna efter ett påbörjat tredje spår. En plats som blivit över.

Härom dagen ser jag en rosa triangel i valvet, pekande ned mot en ståldörr. Triangeln är gjord av tre rosamålade plankor. Den är säkert ett par meter stor. Min första tanke är att det har öppnat en ny gayklubb i valvet. Nyfiken som jag är kan jag inte nöja mig med den tanken, snokar runt lite. Till slut hittar jag en provisorisk skylt. Det visar sig att det pågår en tillfällig konstutställning i bergrummet där inne. Tyvärr är den inte öppen, men den kommer vara, senare i veckan.

Jag måste nog gå dit. Inte så mycket för konsten som för bergrummet. Ända sedan min femböckerna-tid har jag fascinerats av bergrum. Hade urban exploration funnits när jag var tonåring så hade jag velat vara en av dem. Men knappast vågat. Jag var alldeles för välartad.

På väg till jobbet igår la jag märke till två olika personer för deras klädsel. Den första hade en snygg Nanso-jacka som jag själv har varit sugen på. Jag såg henne vid Maria Elementar där hon lämnade en pojke vid skolan.

Nere på Riddarholmen såg jag nästa. En kvinna med nästan knälånga shorts. Ganska snygga på henne. Till shortsen hade hon stövlar med knästrumpor. Men mellan strumporna och shortsen var det en glipa på några centimeter. Jag tänkte att det måste vara kallt långt upp på låren. Visserligen var det en av de första vårdagarna igår, men mer än tio grader var det inte.

Jag promenerar vidare och när jag kommer till Kungsgatan ser jag kvinnan med shortsen igen. Vi har gått samma väg i samma takt, men på parallellgator. Ett sammanträffande, inte så konstigt. Några timmar senare ser jag den första kvinnan, hon med Nansojackan och sonen, på Medborgarplatsen. Två sammanträffanden är lite konstigare.

Jag undrar hur många människor jag ser återkommande utan att lägga märke till dem. Hade jag inte kollat in de här två kvinnornas kläder så hade jag inte märkt att jag stött på dem igen. Undrar hur många som tycker att de stöter på mig överallt. Jag har röda öronmuffar. Ganska synligt. Kan tänka mig att jag är en sådan man ser, just därför. Kanske sitter någon annan hemma och funderar på mig. 

Det är inte helt godkänt att gilla melodifestivalen. Runt omkring mig säger folk att "Visst är det lite överdrivet det här med melodifestivalen", "Det har verkligen blivit för mycket nu" och "Man tröttnar ju när det är så många veckor i sträck". Självklart, sägs det, som att alla måste hålla med. Jag håller inte med. Jag älskar melodifestival. Flera veckor i sträck. Trots att jag är högutbildad, finkulturkonsument och politiskt engagerad. 

Jag gillar att sitta en lördagkväll och lösa korsord och kasta ett getöga på melodifestivalen. Raljera över låtar och framföranden. Se vilka kameraåkningar de väljer. Analysera klädval och dekor.

Ibland röstar jag till och med, som på andra chansen när vi inte ville att Uggla skulle vinna. Eller på någon som har en extrasnygg outfit. Och jag erkänner: Jag var med och bar fram Lordi. Att stå på scen i halvmeterhöga platådojor måste belönas!

Varför är melodifestivalen för mycket bara för att den sänds sex veckor i rad? Får jag välja är det helt andra saker som skulle försvinna:
- Fotboll och ishockey. Varenda vecka året om, det ena eller det andra. Puttar ut ordinarie program som man vill se. Och sporten varierar sig inte ens i närheten lika mycket som melodifestivalen. Samma regler, samma kläder, samma arenor år efter år.
- TV-nyheter. Varje dag, tiotals gånger i olika kanaler. Notiser utan sammanhang om de senaste bomningarna och uttalandena. Förmodligen skulle man kunna sända förra årets nyheter, kanske med några utbytta namn, utan att mer än hälften av tittarna skulle märka det.
- Freakshows som "outsider". Här är variationen desto större. Dvärgar, sexuella avvikelser, extrem kroppsbehåring eller taskig lukt. Men budskapet är alltid detsamma: Kolla vad knäppa de är. Vi kan tycka lite synd om dem, men vi vet att de inte är lika bra som oss, de normala.

Rensa först TV på allt detta, sedan kan ni möjligtvis klaga på melodifestivalen.

Igår tjänstgjorde jag som personal shopper åt en kollega. Inte första gången jag gör det, men första gången med henne. Lyckat resultat, vi hittade samtliga tre saker på hennes önskelista (skjorta, gubbyxor och snyggtopp) plus en del annat. Nu har hon fått i uppdrag att använda sakerna på jobbet nästa vecka.

Jag tycker att det är rätt kul att vara shoppingstöd. Leta kläder åt en annan kropp än min egen. I en annan stil än min egen. Och så får jag utnyttja min butikskunskap. Jag har hög servicegrad. Plockar fram klädförslag, bär kläder, byter storlekar, tar hand om kassar och föreslår outfits. Och ändå känns det så enkelt. Jag slipper ju ta ansvar för beslutet.

Ibland känns det som att jag har samma kläder jämt. En hel garderob full med kläder, men jag orkar inte fatta några nya beslut. Kör på några säkra outfits. Sådant som jag vet funkar, som jag känner mig trygg i. Det är ju ganska skönt men det gör mig också less på mig själv efter ett tag.

Då behöver jag få ny inspiration. Se mig själv ur nya vinklar. Jag brukar lösa det genom att köra temaveckor. Jag har haft tema klänning, kjol, nyköpt, skor och färgtema. Då utgår jag till exempel från att jag ska ha fem olika par skor på mig under veckan, och så letar jag outfits som matchar det. Rätt kul. Veckorna brukar leda till nya kombinationer och återupptäckt av gamla plagg.

Denna veckan har jag tema "plagg som jag inte använt på länge". Igår plockade jag fram en mockakjol som hängt ett tag. Den är lårkort och randig på tvären i tre olika mockafärger. Ljusbrun överst, mellanbrun i mitten och mörkbrun nederst. Till detta mörkbruna strumpor och kängor och ljusbrun tröja. Och en ny sjal i brunt, grönt och vitt. Kände mig så nöjd med kombinationen att jag inte kunde motstå frestelsen att ha samma outfit idag igen. Det bryter lite mot mina tema-veckaregler, men fyller å andra sidan syftet. Så ni får ha överseende med det.

Jag har upptäckt en trevlig funktion med att ha en blogg. Jag kan gå tillbaka och se vad mycket trevliga saker jag har gjort. Nyss upptäckte jag till exempel att jag varit på bio sju gånger sedan i november! Kul, både för att jag har sett massa bra filmer och för att jag förra året tänkte att jag ville gå på bio oftare. Det lyckades.

Ser Pan’s Labyrint på bio med en vän. Filmen handlar om en lite flicka som under spanska inbördeskriget flyr in i en fantasivärld för att hantera verklighetens hemskheter. Intressant budskap, skickligt filmat, fantastisk klippning. Men så hemskt. Krig, tortyr, sjukdom, blod och blod. Lite väl magstarkt för mig som inte ens ser TV-nyheter. Jag hade trott att fantasiscenerna skulle vara de hemska, men det var tvärt om.

Nu, nästan ett dygn senare, har jag hunnit hämta mig och kan se att filmen hade väldigt många kvalitéer. Men direkt efteråt var jag lite skakad, trots att jag blundat en hel del. Fick åka hem och balansera med en timme Love Actually. Kanske finns det en poäng med att visa våldet, att man verkligen ska förstå hur hemskt det är med krig, och vad det kan göra med människor. Men jag behöver inte få det förevisat. Jag vet det ändå. Kanske är andra mer avtrubbade än jag.

Idag töar det i Stockholm. Pölar och issörja. Klafsade mig genom stan på väg till jobbet. Blev bara nedstänkt av en bil en gång, men då stod jag på en refug där man egentligen inte får gå över, så lite får jag skylla mig själv.

Har idag upptäckt två nya ljud, med anledning av blidvädret. På promenaden imorse ljudet av isproppar i stuprören som lossnar och störtar nedåt. Kraftiga, abrupta ljud. Första fick mig att vända mig om, leta efter ljudkällan.

På arbetsplatsen, ett stilla droppande från taket som efterhand övergick till en vårflod. Inomhus. Mitt i kontorslandskapet. Tumult och frågetecken, var finns hinkar? Först droppljud mot plast, senare mot vatten, när hinken hunnit fyllas.

Påminner om en fantastisk uställning härom året på Magasin 3 där en hel hall var fylld av vattentunga hinkar hängande i taket. I varje hink, ett litet hål i botten. En annan hink på golvet under. Bara det, det droppande ljudet. Oändligt vilsamt, jag kunde flyttat in en fåtölj och stannat hela dagen. Lite av det fick jag på jobbet idag. Men sedan kom tyvärr någon och fixade läckan.