Stockholm dagtid

Vi äter lunch på Bonniers konsthall. Mycket god lunch. Stolar gjutna i gummi, som inte skrapar mot golvet. Däremot hela tiden ett långsamt, dovt dunkande. Som om någon dunkar en säck i golvet på våningen ovanför. Ett typiskt konsthallsljud.

Några timmar senare på väg över Hötorget. Fruktförsäljare som ropar. Så står där en 15-årig dragspelare i ett hörn. Dragspelsmusiken svävar ut, tränger sig på. Passar inte riktigt in. Känns som när man misslyckas med att ställa in radio och kanalerna blandar sig i varandra.

På Slussens tunnelbanestation är ljudet återigen som det ska vara. Rebell-Robert står och spelar.

I söndags åkte vi tur och retur till Linköping för att hälsa på gamla vänner, och deras inte fullt så gamla tvillingar. I måndags åkte jag samma tågsträcka igen, men klev av i Norrköping. Arbetsmöte med ett par kollegor. Vi brukar försöka vara utanför kontoret för att kunna fokusera och Norrköping ligger rätt bra till.

Eftersom vi bara är tre i arbetsgruppen behöver vi inte några omfattande konferensfaciliteter. Jag är inte så förtjust i stora anonyma konferenshotell, utan brukar försöka hitta lite mindre ställen. Mer personliga. Oftast visar de sig vara på gränsen mellan mysiga och sunkiga, och många gånger kan jag inte riktigt avgöra om de är mest mysiga eller mest sunkiga. Det spelar kanske inte så stor roll. En aning Fawlty Tower-faktor piggar bara upp. Håller man med mig om det kan man bo både på Södra Hotellet och Hotell Kneippen.

På lördagen fikar vi med en vän. "Vi såg the Queen igår", säger hon. "Det gjorde vi med", svarar jag. "Vilken bio var ni på?". Så visar det sig att vi har sett samma film, på samma biograf, samma visning. De satt fyra rader bakom oss i en ganska liten salong. Efteråt har vi dessutom gått hem och tittat på samma TV-program. Som om det inte vore nog har min vän på sig en klänning som jag har en likadan. Hemma som tur är, inte på mig.

Jag konstaterar återigen att vi har rätt mycket gemensamt, min vän och jag. Ganska skönt. På samma biograf var förresten också Bert Karlsson, men honom har jag inte lika mycket gemensamt med. Vad jag vet i alla fall. Vet inte ens om han såg samma film som vi.

Filmen då? Jodå, den var bra. Inte riktigt så bra som recensionerna hade antytt, men bra. Helen Mirren var otäckt bra som drottning Elisabeth. Snacka om stiff upper lipp. Men för att riktigt fångas av filmen måste man nog tyckt att det var en stor grej när Diana dog, och det gjorde inte jag.

Jag var i London strax efter, och min brittiske värd, en kille i 25-årsåldern, visade mig var folket lagt ner alla blommorna. Jag minns att jag fällde någon kommentar om att folkets reaktion på Dianas död verkade lite överdriven, och min värd tog illa vid sig. Denna unga, coola, kille. Det gjorde mig förvånad. Jag har svårt att förstå varför det var ett nationellt trauma.

En förbluffande stor mängd av programledarna på P3 kan inte säga R. Den vanligaste variationen är "äj". P-tje. Jag undrar vad det beror på? Har P3 en medveten strategi att rekrytera folk som har svårigheter med uttalet av R eller är det en social smitta man drabbas av när man kliver in i P3-korridoren? Något man lägger sig till med för att höja sin sociala status. Här behövs lite undersökande journalistik.

Idag har det hänt tre olika saker som har fört mig tillbaka till barndomen och ungdomen.

På t-centralen klev det på en man med en bergsprängare. En sådan där med kasettdäck i mitten och högtalare i ändarna. Han spelade "The power of love". Först tänkte jag inte på det, satt och tittade ut genom fönstret och reagerade inte på bakgrundsmusiken. Men så höjde han volymen, och då gick det inte att ignorera. Ganska trevligt eftersom jag bara skulle till Slussen. Minnen av tryckare och tonårsdisco. 

En halvtimme senare hos tandläkaren. Lutar mig bakåt i stolen och ser bilderna på hundvalpar i taket. Nya minnen, ännu längre tillbaka i tiden. Folktandvården mitt i radhusområdet, bredvid ICA, där jag cyklade förbi på väg hem från lågstadieskolan. Bokmärken.

Ännu senare på Chokladfabriken, tillbaka till tonåren. Fikar med en vän. Chokladfabriken har byggt om sin fikdel, byggt in en inklädd stor trappa, där man sitter och myser på trappstegen. Just idag ett tjejgäng. Jag hör orden "jämställdheten kräver" sväva förbi i en diskussion. Minns mitt tonårsgäng, tehänget, diskussionerna. På många sätt en bra tid.

För två vintrar sedan köpte jag en magisk kappa som gör allting annat snyggt. Den är petroleumblå, min kappa. Från Tiger. Insvängd i midjan men vidd över höften. Dubbla knapprader. Breda slag. Kanske inte så speciell egentligen, den är bara perfekt. Sitter perfekt på mig. Och perfekt balanserad, klassisk men inte tråkig. Det är färgen som gör det.

Jag kan ha vad som helst till min kappa, och jag blir alltid chic. Mysbyxor, kängor och oborstat hår. Vardag eller fest. Allting fungerar. Och det allra bästa: Eftersom den är ett ytterplagg kan jag ha den nästan varenda dag!

Idag har vi varit på Magasin 3 och tittat på Pipilotti Rist, och sedan sett Jaques Tati´s sista film. Däremellan kollade vi in lite kläder på C/O Stockholm. Dessutom inleddes dagen med P1. Och så har jag ätit linssoppa till lunch och middagen är från Södermalshallen. Tycker att jag lyckats rätt väl med att vara kulturpretto, utan att ens försöka.

Pipilotti Rists utställning var förresten väldigt cool men helt full med folk. Svartklädda människor som fällde filosofiska kommentarer för att imponera på varandra. Små barn som sprang omkring. Deras föräldrar som försökte uppfatta något av konsten. Fyrtitalistherrar som inte fattade någonting och pratade rakt ut i luften. Jag bestämde mig för att gå tillbaka en vardag. Våga inte gå dit då ni också, jag vill vara själv!  

Vi såg en annons för en badrumsaffär. Passar bra eftersom vi är badkarsspekulanter. Södermannagatan 46. Verkade vara en ganska stor affär enligt annonsen. Konstigt att vi aldrig lagt märke till den. Men det var något kvarter bort från våra vanliga vägar.

På Södermannagatan 44 fanns några skyltfönster med badrumsmattor och toaborstar och en skylt "ingång via Järnia". På Södermannagatan 46 fanns Järnia. En lite affär på hörnet, så det ut som utifrån i alla fall. Jag har sett den men aldrig ens gått in, eftersom den verkar liten, gammal och skruffig.

Längst in i affären fanns en trappa ner i källaren. Längst bort i källaren fanns en gång - ingången till badrumsaffären. En gigantisk källare öppnade sig. Flera våningar högt i tak. Badrumsprylar i mängder. Och kompetent personal. Men det där med att köpa badkar verkade rätt krångligt. Mycket att ta hänsyn till. Vi får se hur det blir.

Jag undrar vad den där gigantiska källaren är byggd för.

Vi har sett varenda avsnitt av Agatha Christies Poirot som visats på TV senaste månaderna. Jag vet oftast vem som är mördaren eftersom jag har läst nästan alla böcker. Ibland flera gånger. Det är bara att erkänna: Jag är en riktig sucker för Agatha Christie. Jag gillar när jag vet vad jag får. Samma är det med TV-avsnitten.

Intrigerna är alltid långsökta och ganska fåniga. Alla har skumma hemligheter. Mer skumma hemligheter än vad som rimligtvis kan koncentreras på så liten yta. Folk glider in och ut ur bild och levererar exakt de repliker som är nödvändiga för att kunna gissa vem mördaren är. Och sorgearbete tillåts aldrig. Det är bara att hoppa direkt in i mördarjakten. Så varför ser jag på det?

Kläderna är nästan alltid fantastiska. Miljöerna klassiskt imperie-brittiska. Det finns alltid minst en "upperclass twit of the year" att fnissa åt. Och så vet man vad man får, två timmars trevlig underhållning, utan blodiga otäckheter, trots mordmängden. Men lite grann har de ändå försökt modernisera Agathas manus. I nästan varenda avsnitt har de slängt in en referens till Hitler och en homosexuell. Är det så man får en nutida touch på trettiotalsberättelser?

På väg hem från jobbet ser jag två hårdrockare som har fått arbete som plakatbärare. En stor skylt på magen, en stor skylt på ryggen. Band över axlarna. Inget konstigt med det. Men plakaten som hårdrockarna bär gör reklam för Beyonces konsert på Hovet. Jag undrar om de ska gå? Kanske en tjänsteförmån?

Kommer ni ihåg den robinsonsäsongen när lagen livnärde sig på palmhjärta? Igår testade jag en ny restaurang tillsammans med några vänner, my ju ju. De hade palmhjärta på förrättsmenyn, så att inte tänka på Robinson var omöjligt. Naturligtvis beställde vi alla in palmhjärtat. Alla hjärtans dag och allt. De var överraskande goda. Smakade lite som kronärsskocka.

Robinsonvibbarna förstärktes när jag upptäckte toaletten. In till båsen var det saloondörrar = tveksamt skydd för den privata sfären. Och väl på plats på toastolen upptäcker jag att väggen in till nästa bås är murad av gul glasbetong som mycket väl går att se igenom. Som tur är sitter min vän på andra sidan. Handfatet var i alla fall coolt. En marmorskiva som såg helt slät ut, men som lutade svagt mot ett avlopp i bortre kanten.

God mat överlag, förresten.

Ända sedan jag såg Amélie från Montmartre förra veckan har jag funderat på vad jag gillar. I inledningen av filmen presenteras ju karaktärerna med små berättelser om vad de gillar och inte. Amélies pappa gillar inte att stå bredvid någon i pissoaren. Amélies mamma gillar att plocka ur alla sakerna ur sin handväska och rengöra den. Amélie själv gillar att kasta smörgås och att knäcka skalet på en Créme Brule. Just det sista gillar jag också.

Så har jag funderat på vad jag gillar och inte. Mest vad jag gillar. Håll till godo, här kommer ett urval:

Jag gillar att titta på tidvattnet och försöka se om det går upp eller ner.

Jag gillar att lägga pussel, och speciellt när jag kan plocka en pusselbit ur högen och direkt lägga den på rätt ställe.

Jag gillar att baka stora, komplicerade pepparkakshus. Eller kanske alldra mest att planera för det.

Jag gillar inte när små barn tar i mina ben.

Fredag kväll efter en lång arbetsvecka. Trötthet i kropp och sinne. Energibrist. Jag vill att någon ska ta hand om mig. På vägen hem tänker jag att det kanske blir en kväll i soffan. Men då skulle ju maken få passa upp, och det känns inte riktigt juste. Han ska också få bli omhändertagen. Så vi går till Bistro Süd några kvarter bort. Låter personalen fixa allt.

Ge oss service. Häng undan våra kläder, visa oss ett bord. Låt mig slippa fatta några andra beslut än vad jag ska äta. Det blir en renkalvsfilé med perfekta tillbehör. Efter ett par ganska vanliga matveckor påminns jag om hur gott mat kan vara. Créme Brûle till efterrätt. Jag älskar Créme Brûle. Ända sedan jag upptäckte det på vår bröllopsresa har det varit min stående efterrättsbeställning. Rätt val även nu. Ett till beslut kvar: Hur mycket ska vi ge i dricks. Det klarar jag av. Så strosar vi hem. Mätt av mat och service.

Nu är det dags. Här kommer den. Den stora förklaringen till varför jag har så svårt att bära svarta kläder. Nu har jag rannsakat mig själv.

Jag har haft svarta perioder. Några svår-svarta år i gymnasiet, med långa kjolar, fredsmärken, romanklassiker och doc Martens. Senare, på universitetet, mer svart som bas. Inte bara svart, men den fanns där. Svart var alltid säkert. När vi skulle gå ut och dansa hade jag nästan alltid svart. Inte för att jag kände mig finast då, utan för att jag var rädd att vara fel. Svart var aldrig fel. Svart tajt t-shirt och jeans = standardgåutklädsel.

Fegsvart. Svart för att jag inte vågade något annat. Och det är fortfarande min association till svart. En symbol för dålig självkänsla. För att inte våga stå för min stil, stå för vem jag är. Numera vågar jag. Och då blir svarta kläder röda skynken. De för mig tillbaka till en tid när det viktigaste var att inte vara fel. När det var säkrast att inte sticka ut. En period som jag verkligen vill ha lämnat bakom mig.

Så samlar jag på mig stödjande kommentarer. Trinny och Susanna säger "Black cheapens the colour". Att svart får andra färger att se dassiga ut om de är bleka eller skrikiga om de är starka. Att kombinationer med svart och färg alls inte är säkra kort utan tvärt om. Vatten på min kvarn, jag som inte vill ha svarta strumbyxor till allt utan bruna till brun kjol, blå till blå klänning, till och med röda till rött.

Jag vet att det finns många som har andra ingångar till svart. Som tycker att det är stil och klass. Färgernas färg. Och jag kan ibland se det på andra. Men när jag bär svart känner jag mig som en grå mus. Och det stämmer inte alls med den jag vill vara.

Idag har jag varit nästan hela dagen på Handelshögskolan. Inte direkt den miljö som jag är van vid. Inte de människor jag är van vid. Alla högpresterare som oroar sig för att inte göra rätt. Som tror att tre månades glapp i CV:n 1998 ska förstöra hela karriären. Som har gått på Lundsberg och läser dubbla universitetsutbildningar. Som funderar på att engagera sig i stundentkåren för att det ser bra ut i CV:n.

Jag vill ta dem i axlarna, skaka om dem och säga "Skaffa dig ett liv! Gör det du vill göra! Inte bara det som ser bra ut i din CV. Vet du ens vad målet är?". Men det säger jag inte. Inte oftast i alla fall. Bara ibland, till de som verkar mottagliga.

Efteråt går jag och tränar, försöker rena mig. Det funkar delvis. Kommer hem och lagar middag och minns att jag har spelat in Amelie från Montmartre. Jag umgås med henne i två timmar, jag i min soffa, hon i Monmartre. Jag har mycket lättare att identifiera mig med henne. Hon är min återställare. Hon hjälper mig se att det inte är bara jag som tror att det finns mer i livet än att jobba dubbla skift på en investmentbank i London.

Som ett födelsedagskalas för en kär gammal vän. Så kändes det att vara på Cullbergsbalettens jubileumsföreställning igår. Baletten fyller fyrtio, och jag har på intet sätt varit med från början. Bara sett deras föreställningar de sista fem åren.

Det är lätt att bli vän med Cullbergbaletten. De bjuder in. Sätter sig inte på några höga hästar. Har humor. Modern dans misstas ofta för att vara pretto och svårtillgängligt. Inte Cullbergbaletten i alla fall. Dansarna får ha personlighet, sticka ut. Jag känner igen minst hälften av dem.

Igår fick vi se ett potpurri av deras tidigare föreställningar. Mycket kul, mycket bra och mycket som gjorde mig sugen på att se mer, mer, mer. Hela föreställningar, både gamla och nya. Synd att jag inte kunnat lära känna dem tidigare - jag hade velat gå på varenda föreställning från sextiotalet och framåt.

En kollegas mobil har gått sönder. Som ersättningstelefon har hon tillfälligt fått en gammal Nokia ur något skåp. Den har den klassiska nokiamelodin som ringsingnal och varje gång jag hör den tänker jag p Love Actually och Laura Linneys rollfigur vars eget liv konstant blir avbrutet av samma ringande telefonsignal. Har jag sett den filmen för många gånger?

Jag jobbar i ett modernt kontorslandskap. Nybyggda lokaler runt en ljusgård. Ut mot ljusgården har vi en balkong där vi fikar. Fräscht och ljust. Min arbetsgivares profilering går ut på att visa att vi är en tuff organisation. Vi vågar sticka ut hakan. Vi är inte traditionella och tråkiga.

Vår fikabalkong är relativt nybyggd och ännu inte helt inredd. Runda bord och enkla stolar, men inget mer. Så igår när jag kom till jobbet såg jag att det hade hänt saker under natten. På borden låg rödvitrutiga vaxdukar. Och i fönstren ut till balkongen satt spetsgardiner. Spetsgardiner! SPETS-gardiner! En administratör hade fått fria händer med förskräckande resultat. Bara de målade porslinstallrikarna ur samlarserien som saknades.

Min första reaktion: Akut fnissighet. Det var bara så sjukt.
Min andra reaktion: "Jag måste söka ett nytt jobb". Jag menar, vad kommer vi att kommunicera till våra besökare? Hej och välkommen till PRO? Vill jag höra hemma i den miljön?
Min tredje reaktion: Konspirerandet. Jag engagerade några kollegor i planer allt för hemliga för att beskrivas här.

Vi får se hur det går. Men just nu har min arbetsgivare en del att bevisa.