Stockholm dagtid

Jag brukar för det mesta vara på gott humör när jag vaknar. Men det händer förstås att jag vaknar på fel sida. Som i morse. Grinig med huvudvärk. Tyckte att världen var dum. Åt frukost och tog en huvudvärkstablett, vilket bara delvis hjälpte. Så jag bestämde mig för att ge mig själv en stund.

En timme i present. Från mig till mig. Satte mig i soffan, läste tidningen långsamt. Lyssnade på en mysig skiva som jag tycker mycket om. Det fungerade. En timme senare hade solen gått upp. Promenerade till jobbet med sving i stegen.

När jag kom fram visade det sig att min chef hade utsatt mig för en härskarteknik. Det fyllde mig med rättmätig ilska, och först tänkte jag att den här gott humör-injektionen var visst till ingen nytta. Men sedan hade det inte varit för den så hade jag knappast arg. Istället hade jag nog bara känt mig stukad. Nu gick jag och fikade med en kollega, fick bekräftelse på hur rätt jag hade, och efter det kändes det bra igen. Men jäklar vad chefen ska få höra det här i utvecklingssamtalet om två veckor.

Härom dagen höll jag ett möte som jobbets tidning ska rapportera från. Tidningen hade hyrt in en fotograf som kröp omkring i lokalen under hela mötet och fotograferade mig från olika vinklar. Blixtar i ögonvrån.

Idag var jag på Friskis & Svettis och blev filmad. Egentligen var det mest ledaren som blev filmad, hon skulle få feedback. Men jag fastnade nog på bandet ibland också, när jag sprang förbi. När jag sedan kom till jobbet fick jag sitta och sortera bilder på mig själv, dokumentation från en kurs. Jag såg ganska bra ut.

Än är det ett bra tag kvar innan paparazzis väntar utanför min port. Och det är jag tacksam för. Men att bara bli lite lagom fotad och filmad är rätt kul.

I söndags köpte jag två plagg i en för mig chockerande färg: Svart. Jag har länge tänkt att jag skulle behöva en svart tröja, men när jag ser dem i affärerna är de alltid så…svarta. Så trista. Så det blir ingen. Förrän i söndags när det blev både en svart tröja och en svart klänning.

Det var dekoren som räddade mig. Tröjan har vågband i silver runt ringningen. Klänningen är i skjortmodell fast med utsvängd kjol och små, små vita hjärtan på. Det var inte bara svart, utan något mer. Då kan det funka även för mig. Nu längtar jag till varma Teneriffa för att få inviga min klänning. Tröjan hade jag redan igår på jobbet.

Mina första fem år i Stockholm bodde jag i Alby, i Norra Botkyrka. Då, som nu, klagade alla på bostadsbristen. Men Botkyrkabyggen hade hundratals tomma lägenheter. Jag ringde dem, fick titta på tre lägenheter nästa vecka och flyttade in i månadskiftet. En nyrenoverad lägenhet till låg hyra. Det var lätt att bli lokalpatriotisk.

Jag tyckte om Botkyrka. Lägenheten främst, med solig balkong och milsvid utsikt. Men också naturen, matbutiken och kulturutbudet. Kommunförvaltningen. Kanske tyckte jag lite extra mycket om allt för att så många andra bara såg det hemska. Segregation, brottslighet, klotter, arbetslöshet. Visst fanns det. Men inte bara. Och Norra Botkyrka är ett förstastegsboende. Folk kommer från hela världen, bor kvar tills de rotat sig i landet, skaffat jobb, lärt sig språket. Sedan flyttar de vidare. Man kan inte vänta sig lika mycket som av Huddinge eller Södermalm.

Till slut flyttade jag ändå in till stan. Övergav mitt kära Botkyrka. Föll för frestelsen att kunna promenera överallt. Men jag saknar balkongen. Och ibland själva Botkyrka. Så vi åker tillbaka på utflykt. Senast till Mångkulturellt centrum i Fittja och deras utställning om miljonprogrammen i Norra Botkyrka. Fascinerande utställning, speciellt för oss som bott där.

Särskilt glad blev jag över Botkyrkabyggens framtidsplaner för vårt Alby. Hur området ska förtätas och få stadskänsla genom radhus insprängda på gårdarna, övergångsställen istället för gångtunnlar och alléplanteringar. Överst på en del av höghusen skulle de bygga till etagevåningar med takterasser. Vi kanske flyttar tillbaka en dag när närheten inte känns lika viktig.

"Jag känner mig riktigt stolt över Botkyrkabyggen", sa maken, "och det är inte ofta man är stolt över ett kommunalt bostadsbolag". Så rätt han har.

Kafé 7 knop på Nytorget har fenomenala hälsotallrikar och svulstiga kakor. Men de har gjort misstaget att också ha en leksakslåda. Därför attraherar stället barn. Som klättrar, leker, nyper varandra, skriker och springer. Jag gillar inte barns sällskap när ska fika. Jag inser att folk vill fortsätta fika även efter de har blivit föräldrar. Tycker principiellt att även föräldrar ska få fika, kanske till och med ta med barnen. Men på mina favvofik?

Jag befinner mig ganska sällan i barns närvaro och har ännu inte drabbats av föräldraörat. Den där förmågan som föräldrar har att kunna ignorera mamma-mamma-mamma-mamma och lugnt äta sin mat. I diskussioner med föräldrar har jag märkt att vi har väldigt olika bilder av hur mycket barn stör. I föräldraskapet ingår avtrubbningen.

Tre snittar med lax, gurka och ost/skinka. Två nybakade scones med marmelad. Valfri tårtbit. En kanna te. Allt ingår i Chaikhanas brittiska afternoon tea-meny. Ibland ler världen emot en och allt är perfekt. Fredag eftermiddag och tefika med den man håller kär.

På Aquaria Vattenmuséet finns ett regnskogsrum. Även idag hade jag behov av andakt så jag gick dit. Varmt och fuktigt. Fullt av växter. Dammar med fula fiskar och inspelade fågelljud. Så var femte minut ungefär blir det natt i regnskogen. Åska och så börjar det regna. Sprinklers sprayar vatten över bladen. Helhet - alla sinnen får sitt. Mycket rogivande.

Jag satt där ganska länge på en bänk. Rätt ostörd av barnfamiljerna som kom och gick. På en vardag är de ändå inte så många. Så kom en familj, två barn, mamma och mormor. Mormor bar på ena barnet. När det började skymma föreslog mormodern att de skulle sätta sig ner. Hon backade mot bänkarna, där bara jag satt. Jag såg att hon var på väg rakt åt mitt håll, och sa "där är en ledig bänk". Det hörde hon inte. Istället satte hon sig ner. I mitt knä. På mina lår. "Du sitter i mitt knä" fick jag säga för att hon skulle resa sig.

Jag måste säga att jag är ganska chockerad över händelsen. Okej att hon inte såg mig, men borde man inte känna att man sätter sig i någon annans knä? Visst är det någorlunda udda. Jag menar, när fick ni en tant i knät senast?

Jag är så lite religiös som man kan bli. Känner mig helt säker på att det finns några gudar eller styrande krafter (förutom gravitation och sånt). Men jag har ändå ett behov av andakt. Stillhet. Eftertanke. De vackra stunderna.

Denna veckan har jag haft två upplevelser av andakt. Båda på Bergendal, en kursgård utanför stan. Första på kvällen när jag satt ett par minuter själv i den varma utomhuspoolen. Himlen lätt rosa. Snö på mark och träd. Tystnad. Värme. Total känsla av ro.

Den andra dagen efter. Promenad ner till bryggan. Isen hade lagt sig. Sol i ansiktet. Jag undrade hur tjock den var. Tog en sten och kastade så långt jag kunde. Den landade med ett klingande, sjungande ljud. Studsade över isen, fler klanger. Så vackert att man nästan blir naturromantisk.

Jag tror att det är snön som gör något med mig.

Jag har en kollega som liksom jag är väldigt intresserad av mode och kläder. Vi pratar kläder på fikaraster, visar varandra modereportage och det händer att vi shoppar tillsammans. Vi mannekängar för varandra när vi har köpt något nytt. Men vi har helt olika stil.

Kollegan är klassisk och stilren. Mycket svart och vitt. Enkla linjer. Enfärgade plagg. Elegant. Jag gillar att ta ut svängarna. Färger och mönster. Gå hela vägen. Eftersträvar snarare cool än stilren. Men naturligtvis påverkas jag. Jag har börjat tänka att jag kanske skulle tona ner mig ibland. Fast samtidigt: De modebilder jag klipper ut ur tidningar och sparar är oftast lite mer. Jag vill vara lite mer. Den fina linjen mellan att inspireras men ändå hålla kvar vid sin egen grund.

Två saker är viktiga för ett lyckat museibesök: Trevligt fik och kul museishop. Sedan gör det ingenting om de har någon intressant utställning också. Etnografiska klarar med bravur alla kategorier. Fiket med multikultimat med indiskt överhäng är perfekt att relaxa i. Musiebutiken har konstiga diverseprylar från platser som är underrepresenterade i detaljhandeln. Och utställningarna antyder att en museipedagog varit i farten.

På gårdagens besök fastnade jag särskilt för utställningarna om Kongo. Om missionärerna, den eurocentrerade historieskrivningen och de tjugoåriga FN-svenskarna som kastades in i ett inbördeskrig. För första gången förstod jag vad ordet "Balubas" kom från. Jag har trott att det var ett påhittat blatteskällsord, men det visade sig vara namnet på en kongolesisk stam, en av de krigande fraktionerna. Ibland faller saker på plats i huvudet. När jag googlar ordet märker jag att det finns fler än jag som funderat på frågan.
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=411&Artikel=472770

Just nu är jag väldigt nöjd med mig själv. Jag har bokat en vecka för mig och maken på ett Spa i Teneriffas berg. Lurat Ving och ringt hotellet direkt. Bokat flygbiljetterna separat på nätet. Känner mig modern och en aning värdsvan. Så mysigt det ska bli!

Taxichauffören spelar loungejazz och säger inte ett ord på hela vägen. Jag sjunker ner i baksätet, lite trött, i min egen värld. Märker inte ens vilken väg vi kör. Trygg med att låta mig tas om hand. Lyssnar på musiken och slappnar av.

Det är onsdag och jag tar en taxi till jobbet. Inte jag som betalar, jag har tillräckligt mycket arbetsmaterial att bära för att jobbet ska betala. Kan nog vara värt att pröjsa för själv någon gång. Om bara man visste att alla taxichaufförer hade lika bra musik och lät bli att prata med en.

Vi har ett stort antal muggar med motiv ur muminberättelserna. Olika figurer pryder olika muggar. Hemulen, Muminmamman, Tofslan och Vifslan, Snorkfröken. Och så vidare.

När jag har gäster brukar de själva få välja mugg utifrån vilken muminfigur de identifierar sig mest med. Nästan alla mina gäster väljer Lilla My. Jag undrar hur det kommer sig. Är det för att My är mest välkänd, och så tydlig i sin karaktär? Eller har jag valt att bara umgås med Lilla Myn?

Själv känner jag varma känslor för så många av dem. Filifjonkan som oroar sig för det hemska som ska hända, ända tills det händer och hon märker att det inte är hemskt. Henne tänker på när jag oroar mig, och försöker minnas att det nog är i onödan. Muminpappan som ser ut över havet och längtar efter det stora äventyret. Snusmumriken som går och kommer som han vill, fri och obunden.

Jag har hållit kurs i två dagar för mina kollegor. Det gick väldigt bra, men är ändå ganska tröttande. Kräver hög koncentration. Så ikväll är jag trött. Behöver en återställare, så jag har kört på några av mina gamla godingar.

1. En stund i Rivals bar med en kopp te och en vän.
2. En portion av min mans fantastiska köttfärssås
3. En stund i soffan framför Notting Hill

Toppat med en dos Simpsons och jag är tillbaka på banan.

Förra året hade café Frapino vid Hornstull en väldigt trevlig brunchmeny, med äggröra och bacon, mozzarellamacka och färskpressad juice. Perfekt lunch efter att ha tränat en helgförmiddag. Idag skulle vi för första gången på länge äta lunch på Hornstull. Med brunchmenyn i minnet gick vi till Frapino. Så hade de ändrat menyn! Och dessutom var den färskpressade juicen slut.

Förändringar kan vara kul, men då vill jag själv styra över dem. Ibland märker man först i ögonblicket när ens förväntningar inte infrias hur viktiga de var för en. Men nu har jag i alla fall köpt en flaska färskpressad juice på Konsum. Det hjälpte.

Hon är en prydlig kvinna i 55-årsåldern. Trenchcoatinspirerad jacka. Byxor som är tillräckligt långa trots liten klack på stövlarna. Det grånade håret omsorgsfullt färgat i en naturlig brun, kammat till en slät, kysk frisyr. Står oberörd i morgonrusningen på tunnelbanan. Men något är fel, en liten stighelmerlock sticker upp från huvudets hjässan.

Så vänder hon sig om, och då ser jag det. Knullrufset. De ostyriga lockarna på bakhuvudet. Det tillplattade partiet där den grå hårbotten syns igenom. Jag hoppas att hon har gjort något trevligt och inte bara sovit hårt.

När jag går från jobbet är jag trött och ganska låg, efter en ansträngande dag. Ett par timmar senare steppar jag hem från tunnelbanan, brett leende. Vad är det som kan göra sådan skillnad? Jo, fika och film med en vän.

Vi ser "Happy Feet", fantastisk animation, om pingvinen Mummel som inte kan sjunga som alla de andra pingvinerna. Mummel steppar som en gud istället, men det räknas inte, han blir utstött ur flocken. Som tur är träffar han andra polare som uppskattar honom för den han är, och till slut ordnar det sig förstås. Med mycket sång och dans på vägen. 

En animerad pingvinmusikal, kan det bli bättre? Knappast. Inte en torsdagkväll när man behöver piggas upp. Det är inte ofta man sitter och diggar i biofötöljen. Idag gjorde jag det. När den kommer på dvd ska jag hyra den och dansa till.

När man ser en film eller läser en bok vet man att allt som händer har betydelse. Scenerna är utvalda för att det är de som påverkar handlingen. För utvecklingen framåt. Det klassiska skräckfilmstricket - visas en kniv i bakgrunden kan vi vara säkra på att den kommer att användas. Varje människa våra huvudpersoner möter har något att berätta.

I verkligheten är det inte alls så. Jag går förbi knivblocket hemma i köket varje dag, ingen psykopatisk mördare i lurar skuggorna, på väg att kasta sig över förskäraren. Jag möter massa människor, i kassan på konsum, på promenaden på väg till jobbet, som för mig helt saknar betydelse. Så är det  för huvudpersoner i filmer och böcker också, men det är inte det som författaren och filmskaparen väljer att berätta, mer än i enstaka stämningsskapande fall. Skulle bli trista filmer och böcker. Eller så kallat konstnärliga.

Så vissa verkliga dagar kommer jag in i filmkänslan. Jag börjar tro att saker runt omkring har betydelse. Som på vägen till jobbet idag. Jag möter en joggare, mitt på Vasabron. Han är där de flesta mornar. Alla andra i kappor och jackor, tittar ner i marken, stretar framåt i vinden. Joggaren i träningsoverall, med stuns i stegen. Skuttar fram som att han just börjat springa. Får vibbar från Truman Show. Tänker att joggaren bara står och väntar runt hörnet, varje morgon, och väntar på signal i örsnäckan att börja springa.

En minut senare, vid rödljuset. En förare kliver ur sin bil och går fram till bilen bakom. Börjar skälla ut den bakomvarande bilisten. Skriker. "För helvete, du måste ju släppa in folk". Bilisten bakom försöker svara, men får "Håll käften" tillbaka. Väldigt Falling Down. Men förmodligen kommer snubben inte att sno ett automatvapen och meja ner någon. Förmodligen kommer han bara åka till jobbet och göra ett undermånligt arbete och fälla sura kommentarer till sina arbetskamrater.

Ganska skönt att verkligheten inte är så dramatisk som filmerna. Men roligt att fantisera om det.

Ibland har jag varit på träningspass där man använder tjocka gummiband som motstånd. Man sätter gummibanden mellan fötterna, och när man sedan kliver så blir det avsevärt tyngre. Inte bara har man tyngdlagen att kämpa mot, utan också gummibandet.

Ungefär så kändes det att promenera till jobbet igår morse, när jag hade min pennkjol på mig. Kombinationen av morgonpromenad och rörelsebegränsande plagg är inte helt lyckad, men jag hade inte lust att avstå från någondera. Så jag promenerade. Och försökte samtidigt intala mig att det nog var bra träning.

Idag, med byxor istället, kändes det som att flyga fram.

Att gå på bio är att ta ett par timmars semester från sitt eget liv. Sjunka ner i mörkret med en påse godis, helt fokuserad på något utanför en själv. Ibland blir det extra tydligt. Som när filmen heter "The Holiday" och är en romatiskt komedi som handlar om människor som tar semester, flyr, från sina vanliga liv.

"The Holiday" är ju en romkom, så karaktärernas flykt blir naturligtvis framgångsrik. En språngmarsch rakt i armarna på den stora kärleken istället för ett dött lopp undan den grå verkligheten. Filmen slutar med antagandet att de levde lyckliga i alla sina dagar. Det sägs inte, men man ska tänka det. Vi andra, vi som inte var med i filmen, får slänga våra tomma godispåsar i papperskorgen och ta klivet ut i vardagen. Då är det skönt att jag är nöjd med livet jag har. Att jag inte behöver åka över Atlanten för att leta efter Herr Rätt. 

Vad jag tyckte om filmen? Jodå, mysig men lite lång. Halva historien, resan från Surrey till LA var mer spännande än den från LA till Surrey. De kunde jobbat hårdare vid klippbordet. Eller lagt till lite fler komiska sidokickar. Men definitivt funktionell som två timmars semester.

Vi lyssnar på Melodikrysset varje lördagförmiddag. Jag kan ytterst sällan några svar. Min man kan nästan allihop. Han kryssar, jag lyssnar förstrött med.

Ibland fångas min uppmärksamhet av programmet. Som en gång förra året när Anders Eldeman var i Wasahallen i Filipstad. Han inledde med att berätta att hallen hette så för att den var sponsrad av företaget Wasabröd, när företaget var grundat och vilka olika trevliga produkter de hade. Efter första melodin berättade han att hela bordet var fullt av knäckebröd.

Jag anmälde Anders och Melodikrysset till radionämnden för otillbörligt gynnande av kommersiella intressen. Fick ett diarienummer från en registrator. Mycket prydligt. Efter några månader kom beslutet: Programmet friades. Nå, det gjorde väl inte så mycket.

Melodikrysset en lördag strax före jul. Vi lyssnar som vanligt. Anders pratar på. Plötsligt säger han att han har fått ett glas med en brun dryck som han inte ska nämna namnet på. Viss påverkanskraft har  ändå en enskild individ!

Idag damsög jag lägenheten baklänges. Från hallen till sovrummet, istället för tvärt om. Det var lite roligare.

Jag har ju inte berättat julens största nyhet: Jag har permanetat mig. Satt i tre timmar på Björn Axen. Numera krullig page. Kul att byta frisyr, ändrar både ansiktsformen och stilen. Jag blev lite mindre prydlig.

Överlag nöjd med frisyren är jag, men jag hade inte insett vad den skulle kräva av mig. Bara att betala frisören var saftigt nog. Men sedan kom det här med produkter. Mousse. Spraygel. Idag köpte jag en ny hårtork eftersom min inte har tratt. Summan ökar. Det gör ingenting, man ska ju investera i sig själv.

Så måste man ju lära sig hur man gör. Tekniken. Det har gått två veckor, men jag prövar mig fortfarande fram. Jag var i alla fall smart nog att fotografera mig när jag kom hem från frisören. Med fotot som förebild utvecklar jag min hårstylingskompetens. Den är inte i närheten av frisörens. Men den tar små steg framåt. Lagom tills permanenten har vuxit ut så kan jag nog fixa den riktigt snygg.

Nyåret inleds med avsked. Två av de bloggar jag läst dagligen får jag säga hejdå till. Hemliga pappan finns visserligen kvar, men tar uppehåll. Han ska börja jobba efter föräldraledigheten och på sin lediga tid tänker han prioritera sin dotter över bloggandet. Det är tråkigt men förståeligt, ändå i princip positivt.

Fördjävligt är dock att min vän Åsa tvingats stänga sin blogg. Åsa har, helt sanningsenligt och i förbifarten nämnt att Lasse Berghagen köper porrtidningar. Det får man tydligen inte, inte om man råkar vara sambo med en känd person i alla fall. Löpsedlar på Aftonbladet, om att stackars Lasse hängs ut som porrköpare. De kunde hon ta. En del kommentarer hon fick gick väl också att hantera. Som alla som skrev att porr är minsann inte skamligt men hur kan hon anklaga Berghagen (anklaga?!? om det inte är skamligt gör det väl inget att man berättar det?!?).

Men de andra kommentarerna. De som skriver att hon är med i porrfilmer, att hon onanerar och tänker på Berghagen, att hon och hennes man och alla andra kommunister ska dra åt helvete. De blev för mycket. Så Åsa stängde sin blogg. Seger åt det porrköpande patriarkatet. Jag förstår henne, men jag tycker att det är fördjävligt. Och jag har hört det så många gånger förr, av kvinnor som vågar ifrågasätta. Tiina Rosenberg och Hanne Kjöller har inte mycket gemensamt, men de har båda berättat om mailen de får. Mail där män i berättar för dem att felet är att de inte fått tillräckligt med kuk.

Jag brukar inte skriva så mycket om politik på den här bloggen. Brukar tänka på den som ett mysigt reservat. Men just idag kunde jag inte låta bli.