Stockholm dagtid

Trots att jag inte planerat det så har jag shoppat lite på mellandagsrean. En stickad tröja med metallpaljetter. En sidenkjol. Ett par örhängen. Och så lite underkläder, men de var på fullpris.

Shoppingen gjorde en observation möjlig: Nästan allt jag köpte, kjolen, tröjan och en BH-på Twilfit, fick jag inslaget i fina silkespapper. Örhängena fick en sidenpåse istället. Så brukar det inte vara. Handlar jag på exklusivare butiker än förr eller kan vi skåda en trend?

Jag borde kanske tycka att det är onödigt. Att man inte ska slösa massa skog till sådana dumheter. Men jag gillar det verkligen. Gillar lyxkänslan. Omtanken. Jag köper några böcker färre istället. De finns ändå till låns på biblioteket.

Jag har i flera dagar funderat på vad jag ska skriva om jul. Vad är det att säga som inte alla redan vet. Julmat, klappar, Karl-Bertil, sällskapsspel, familj, promenader. I år har jag firat en mer traditionell jul än på länge.

Vi brukar vara hemma, eller hyra en stuga, bara jag och maken. Ta det lugnt tillsammans, läsa några böcker och laga vår vanliga favoritmat. Men i år har vi besökt familjerna. Inget ont i det, trevligt att träffa dem. Skulle det inte vara minst lika trevligt utan julinramningen?

Jag har aldrig förstått principen med traditioner. Varför ska man göra något bara för att man har gjort det många gånger förr? Tvärt om sänker traditionen ofta stämningen. Man försöker leva upp till en bild av en fantastisk dåtid, och blir besviken. Och trist att alltid göra samma. Bättre att göra det man är sugen på just nu.

Som med julbordet, sammanställt av det som var dyrt men ändå åtkomligt i bondesamhället. Korv, kött, sill, kött, kål, kött. Inte min favoritmat. I så fall hade jag lagat den oftare. Mammas skinka är den godaste skinka jag ätit. Men jag tycker ju ändå mer om kronärtsskockor, rejäla hamburgertallrikar, chicken tikka sizzlar och kikärtsgryta.

Skönt att vara hemma. Magen behöver återställas efter all husmanskost. Och min traditionskvot är fylld för flera jular framåt.

På torsdagmorgonen vaknar jag stel och med huvudvärk. Har ingen lust att gå till jobbet. Tar lite komp och går till Centralbadet istället. Lugnt och tyst. Nästan inga människor där vid åtta på morgonen.

Jag badar i bubbelpoolen, simmar en stund, bastar lite och går till bubbelpoolen igen. Nu har det hunnit komma lite mer folk. Jag får sällskap bland bubblorna av två tungkyssande par. Känns lite intimt, men man kan ju titta åt ett annat håll.

Vid halv tio dyker jag upp på jobbet. Berättar för kollegan till vänster om hånglet i bubbelpoolen. "På morgonen?!?" säger hon med chock i rösten. Berättar för en kollega till. Får samma svar, ett upprört "På morgonen?!?"

Jag försöker förstå vad det är som chockerar dem, utan att lyckas. Varför kan man inte hångla lite en torsdagsmorgon före jul? Själv tycker jag att morgonen är en av de bästa hångeltiderna. När man är lite nyvaken och slö, varm och mysig. De är oemottagliga för mina tankar och jag för deras. Här går uppenbarligen en djup skiljelinje. Men det gör ingenting, det är ju inte dem jag ska hångla med.

Det är en svår konst att döda sina älsklingar. Länge förstod jag inte varför det var nödvändigt. Jag gick en skrivarkurs där läraren sa att det första stycket man skrev skulle man stryka när man kommit längre. Jag höll inte med. Jag tyckte mina förstastycken var de bästa. De uttryckte orginalidén. Så småningom såg jag att orginalidén inte var bästa. Den var bara första steget mot en riktigt bra idé. Att döda sina älsklingar behövs ibland för att de inte ska skymma den bästa idén.

Poängen med att döda sina älsklingar blev än mer uppenbar för mig igår när vi var på jubileumskonsert för Dompan, Arne Domnerus. Ett helkvällsprogram i Bervaldhallen. Jazztrio, Arne själv i en fåtölj, tre saxofonstipendiater, kammarkör i sällskap med konsertpianist, Lill-Babs, en amerikansk jazzpianist, Christer Sjögren och som grädden på moset Arnes son som omständlig konferencier.

Tre timmar. Många fantastiska musiker. Verkligen fantastiska. Men man hade kunnat stryka sonen, Lill-Babs och kammarkören utan någon skada alls. På slutet när sonen övertalade den enastående amerikanske pianisten att spela ett extranummer drog en våg av uppgivenhet genom den uttröttade publiken.

Efter föreställningen, utanför. Bussar fulla av pensionärer. Medpublikum som försökte sno vår beställda taxi. Tack och lov var taxichauffören ståndaktig.

Såhär i juletider förvandlas mina kollegor till bullmammor. Nu ska det syltas och saftas. Eller i alla fall bakas. Man måste ju leva upp till traditionerna, och till sin kvinnoroll. Men förvandlingen går bara halvbra.

Kollega nummer ett ska baka pepparkakshus med sin dotter. Hon lägger sig på en lagom ambitionsnivå och köper en färdig byggsats. Smälter socker i stekpanna och fäster ihop delarna. Så långt allt bra. Men sedan blir det krångligt, när hon försöker få fast nonstopen på taket med hjälp av det smälta sockret. En riktig bullmamma hade förstås tagit kristyr.

Kollega nummer två ska baka pepparkakor med sin dotter. Hon köper färdig deg och färdig kristyr. De kavlar ut pepparkakorna, deg på hela dottern, deg i hela köket. På med kristyren och så in i ugnen. Resultat: Bränd kristyr.

Kollega nummer tre ska baka klenäter. Baket går enligt plan, och efteråt ska de doppas i en blandning av florsocker och vaniljsocker. Hon doppar och ropar sedan på barnen att komma och smaka. Barnen gillar inte smaken. Hon har tagit bakpulver istället för vaniljsocker.

Kanske kan bullmammabilden snart bli så krackelerad att vi slipper försöka leva upp till den.

På IKEA’s hemsida finns ett personlighetstest. Man kan testa vilken möbel man är. Kollegan som mailade det blev bokhyllan Billy. Jag också. Och ytterligare några till. Efter en stund började jag misstänka att det var del i någon subliminal marknadsföringsstrategi med syfte att sälja fler Billys. Försök att skapa ett kollektivt Billy-sug. En Billymasspsykos. Eller har vi redan det? De flesta av oss, inklusive jag själv, har väl någon Billydel hemma.

Men så blev maken TV-stället Observatör och bröt trenden. Jag noterar att enligt IKEA så är inte TV-stället Observatör och bokhyllan Billy relationsmässigt kompatibla. Vi får väl skiljas. Det kanske är det som är marknadsföringsstrategin. Vi ska skiljas, skaffa var sitt hem och ha lagom dålig ekonomi så att vi måste köpa våra nya bohag på IKEA.

Jag vill ha ett filmbibliotek. En samling filmer som jag kan se när jag är trött och har tråkigt. Filmer som jag vet att jag gillar. Som är så bra att man kan se dem om och om igen. Upptäcka nya saker eller bara känna igen sig. I helgen har jag spelat in en sådan film, en av mina favoriter: Måndag hela veckan.

Många filmer är mest intressanta första halvan, när karaktärerna och miljöerna presenteras. När man får kliva in i filmens värld och bekanta sig med den. Sedan krävs en del av filmen för att den ska hålla kvar mitt intresse till slutet. Första gången Jag ser den brukar gå bra. Då vill jag veta hur det ska gå. Men en bra film ska gå att se flera gånger. Måndag hela veckan är en av dem.

Den är en av få filmer där första halvan är bra, men andra halvan är ännu bättre. Bill Murray i huvudrollen som TV-meterolog åker till en håla för att rapportera från en lokal festival, där ett murmeldjur varje år förutsäger vädret. Han är elak och storstadscynisk och vill bara åka hem, men blir tvungen att stanna en natt till på grund av en snöstorm. Grinig som fan går han och lägger sig i sin pensionatsäng och när han vaknar morgonen efter så är det igår. Han är fast i samma dag. Morgon efter morgon vaknar han till samma hopplösa måndag.

Att etablera detta tar förstås ett tag, men eftersom Bill Murray är så fantastiskt cynisk, så är även det ganska njutbart. Men sedan blir det riktigt intressant när han har insett att han är fast i samma dygn och börjar utnyttja det på olika sätt. Lära sig allt om staden och människorna. Utnyttja det för att råna banken. För att rädda folks liv. För att ta sitt eget liv. Men det hjälper inte. Varje morgon får han börja om. Jag antar att man kan se något symboliskt i det. Jag avstår helst.

Första gången jag såg filmen var den ganska ny. Mitten av nittiotalet, hemma hos min vän Malin. Då tyckte jag att den var lite grå i färgerna. Inte tillräckligt wow. Jag trodde att den var tio år äldre än den var. Men något fastnade jag ändå för, eftersom jag har sett den ett antal TV3-vändor seddan dess. Under tiden har jag blivit äldre. Börjat uppskatta nyanser mer. Kanske blivit lite gråare jag med. I alla fall passar vi ihop numera. Måndag hela veckan och jag. 

Vi var på bio igårkväll. Såg filmen "De andras liv". Den utspelar sig i Öst-Berlin på åttiotalet. Handlar om en författare och en skådespelerska som lever tillsammans, och om Stasi-mannen som sitter på deras vind och avlyssnar hela deras liv. Hur han påverkas av att lyssna på deras samtal. Vem han ska vara lojal mot. Sina chefer eller dem som han egentligen är närmast, som han tillbringar dagar och nätter med.

En oerhört stark film som bet sig kvar hela natten. Så nära i tid och rum, nästan ett grannland, under min tonårstid. Men så oerhört långt borta. Man vet allt om hur det var i teorin, men det är omöjligt att förstå hur det kändes att leva i ett land där alla hela tiden balanserade på gränsen. Formulerade man sig inte rätt så väntade förhören. För statssäkerheten.

Jag undrar hur mycket av BNP som gick åt till övervakning och kontroll. Diktaturens enda medel att hålla sig flytande, att behålla makten. Men också det som vänder folket emot den. Det som i slutändan bidrar till fallet. Filmens handling sträcker sig ett par år in på nittiotalet. Hur allting förändras då.

Många tankar om människan, och vad som driver oss. Jag är glad att jag såg den.

I veckan gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag körde bilspel. Eller heter det rallyspel? Det är så nytt för mig att jag inte ens vet vad det heter. Ett sådant där spelhallsspel där man sitter i förarsätet med en ratt och en dataskärm framför sig. Gaspedaler vid fötterna och så kör man, tävlar mot den som sitter bredvid.

Jag tog med en kollega till Café Tilt. Min tanke var att vi skulle spela flipper, men han ville köra bil. Prova kan man väl alltid, tänkte jag. De första minuterna var ganska obehagliga. Kände mig lätt åksjuk där jag sladdade över motorvägen. Men snart släppte det och jag började ha kul. Körde som en biltjuv. Lyckades bara delvis hålla mig på vägbanan. Krockade med en buss som bara flög. Inte så verklighetstroget men sanslöst roligt och totalt ansvarslöst.

Kände mig som en tonårspojke. Ny känsla.

Igår hade jag ett energikrävande möte större delen av dagen. Ett bra möte med ett konkret resultat, men ändå energikrävande eftersom jag var så koncentrerad hela tiden. När mötet var slut var jag också slut. Satt vid skrivbordet som ett tomt skal. Bestämde mig för att gå hem.

På vägen gick jag förbi en skoaffär, med ett par skor i fönstret som jag beundrat under tidigare kvällspromenader. Svarta sammetspumps, mellanhög klack, en guldrand runt och ett svart band som man knyter över fotryggen. Svårt att beskriva, men de är väldigt snygga. För 499 blev de mina och mitt humör blev bättre.

Berättade för min man om köpet. Han sa inte "Har du slängt ut 500 spänn på något så onödigt". Han sa "De är ju jättefina!". Jag har en bra man.

Vi har en konstförening på jobbet. Alla betalar en slant varje månad och så väljer vi en styrelse som handlar konst under året. I december är det lottning. Den som får första lotten får välja först. Jag är med för andra året, och vann inget förra året.

Ganska blandat utbud bland konstverken, och det är ju poängen. Ett par tavlor jag gillade, även om jag inte skulle köpt dem själv. Men det är ju också en del av poängen. Överlag var jag inte så engagerad. Tänkte att det inte spelade så stor roll om jag vann eller inte.

Det var innan lottningen började. När vi väl satte igång att dra papperslappar ur skålen satt jag som på nålar. Noterade hur konstverken gradvis försvann, med min favorit halvvägs. Så vann jag faktiskt, när det bara var tre kvar. Inget drömläge om man har otur. Man kan tvingas ta något man egentligen inte vill ha. Men jag hade tur och fick ta mitt andrahandsval. Nu står den här på bokhyllan. Den får vänta där tills vi målat om.

På dagens glöggkalas berättar vi att vi ska hem och klä granen ikväll. "Redan?" säger värden chockat. Han förklarar att eftersom han har Luther på axeln så kan han inte klä granen före den 23:e. Det frammanar funderingar kring vilken av Luthers teser som berörde julgranar, och vilket straffet ska bli för att klä dem tidigare än den 23:e, eftersom Svenska Kyrkan numera avskaffat både helvete och skärseld. Sedan konstaterar vi att det rör ändå inte oss eftersom vi gått ur kyrkan. Vi kan tryggt klä vår gran ikväll.

Söndaglunch på Söder, just idag blir det Sofo Café. Beställer varsin macka och te och sätter oss ner. Cafét har platser både i gatuplan och i källaren. Vi sätter oss i gatuplan. Folk snackar runt omkring, bakgrundsmusik någonstans ifrån.

Plötsligt hör jag en mansgrupp sjunga "Hej Tomtegubbar". Min första tanke: De har bytt skiva och höjt volymen. Men bakgrundsmusiken är fortfarande på. Nästa tanke: Kökspersonalen står och sjunger. Men de är bara två. Så hajar jag att det kommer från källaren.

Sången slutar, men efter några minuter börjar de igen med "Staffan var en stalledräng". Samma vers flera gånger efter varandra innan någon kommer på texten till nästa vers. Så om från början igen. Entusiastiska sångare men delvis tveksam samordning. De skulle behöva en dirigent.

Efteråt går vi och köper en gran. Det hade vi gjort även utan sånginsatsen.

Zappade förbi Top ten at ten och det var Fatboy Slim. Kastade mig på fjärrkontrollen för att spela in. Strax efter ringde en vän och frågade vad jag gjorde, så jag berättade om inspelningen. Hennes svar: "Nu känner jag mig som att jag var 37 och du var 17. Tantpoäng till mig". Så för alla tanter därute, här kommer översättningen:

Top ten at ten: Varje dag på MTV klockan tio på morgonen så visas en topp tio av någon kategori. Det kan vara top tio av en viss artist, en genre, tio dyraste videorna eller vad som helst.

Fatboy Slim: Brittisk musiker och artist som gör dansant modern musik med mycket samplingar och upprepningar. Väldigt cool musik, och dessutom är hans videos alltid speciella. De visar aldrig honom själv mer än glimtvis, utan är som musiksatta kortfilmer. Och nu fick jag tio av dem inspelade!

Redan för någon månad sedan kom jag på vad jag ville ge i julklapp till min farmor och hennes bror. Ett ornamenterat klotljus till farmor, Göteborgs trafikalmanacka till hennes bror (det är ingen fara att avslöja det här, ingen av dem är internetkompatibla). Så i veckan tänkte jag att det är lika bra att handla dem. Jag gick till ett par butiker här på Söder, en bokhandel som har haft kalendern innan och en ljusbutik intill.

På bokhandeln hade de inte just den kalendern inne, men de ringde till leverantören som skulle komma dagen efter med ett exemplar. På ljusbutiken hade de ljus jag gillade, men inte i den storleken jag gillade. Men hon skulle få en ny leverans, och lovade att höra av sig när de kom. Några dagar senare fick jag ett sms att ljusen hade kommit, med fråga om hon skulle lägga undan till mig.

Igår gick jag för att hämta min kalender och mitt ljus. Hellyxig shopping. I båda butikerna blev jag direkt igenkänd, och de plockade fram min vara. Sådär som folk på landet inte tror att det är i storstan.

Jag får ofta väldigt bra service i affärer. Expiditerna anstränger sig för att svara på mina frågor och leta upp det jag vill ha. Men alla i min bekantskapskrets har inte samma upplevelse.

Varför får just jag bra service? Jag tror att det beror på två saker. Jag letar upp de små specialbutikerna, det är det första. Och så efterfrågar jag service. Jag frågar efter det jag vill ha. Jag ber dem kolla upp saker. Tror att de flesta expediter tycker att det är kul med någon som inte bara vill betala.

Heldag på kontoret. Då kan man behöva en paus i mitten. Stämmer träff med en vän på Café Tilt för lunch.

I city är de flesta lunchrestauranger överfulla och högljudda från halv tolv till ett sådär. Svårt att hitta ställen där man kan sätta sig ner och ta det lugnt. Ha ett personligt samtal. Men på Tilt är det bara vi och två andra som äter lunch, trots att klockan är kvart över tolv.

Det är inte främst för lugnet vi har kommit. Cafénamnet förpliktigar, och precis som man kan gissa är Tilt ett flippercafé. När vi ätit upp går vi ner i spelrummet och spelar en stund. De har ett nytt betalsystem där man betalar per tid och inte per boll. Super för mig som är lite ringrostig och behöver en stund för att komma igång. Tappar igenom bollar ganska snabbt i början, men efter bara några spel är jag tillräckligt bra för att klara av att sikta.

Jag har alltid gillat flipper. Främst för att det är så jäkla roligt att spela. Utmaningen att inte bara träffa bollen, utan att förstå varje spels instruktioner och träffa rätt. Och så känner jag mig alltid så cool när jag står där framåtlutad mot spelet.

Det var för coolheten jag började, för mer än tio år sedan på nationerna i Uppsala. Gå ut och dricka öl ingick i studentkulturen, men hur kul är det egentligen? Vad gör man när ölen är beställd? Sitta och snacka, visst, men ibland blir det trist också. Och då fanns alltid flipperspelen. Något att göra som var tillräckligt coolt för att funka i den miljön. Extra coolt om man var tjej. Så blev jag flipperbiten så småningom.

På Tilt spelar vi i 20 minuter, hinner testa några olika spel. Sedan går vi tillbaka till varsitt kontor. Märkbart upplivade båda två.

Människors val är ganska begränsade. Det är det första som slår mig när jag ser Marie Antoinette. Det andra är att Sofia Coppola är oerhört skicklig på att låta tystnaden tala. Jag trodde att vi skulle få se ett svulstigt kostymdrama med fantastiska klänningar. Men filmen var så mycket mer än så.

En film om ensamhet, om att inte lyckas leva upp till omgivningens krav, om att vara helt utlämnad till andra. Fast i totalt överdåd. Jag har ingen aning om det är ett troget porträtt av Marie Antoinette. Om det var i verkligheten som i filmen. Inte för att det spelar någon roll för filmens del, den var fantastisk oavsett, men jag blir nyfiken. Kanske ska läsa lite historia.   

På hemvägen tänker jag att jag är tacksam att jag själv har fått välja vem jag ska gifta mig med. Att inte hela landet undrar hur ofta jag och min man har sex. Och att inte halva hovet står runt min säng när jag vaknar. Men jag hade gärna haft ett eget litet lustslott.

I morse vaknade jag med huvudvärk och det var bara mitt eget fel. Av någon outgrundlig anledning tittade jag på TV hela kvällen igår. 3,5 timmar i samma soffhörn, nacken i samma vinkel. Det var inte ens särskilt roliga program (förutom halvtimmen med Martin mitt i naturen då). Varför gör man så dumma saker? Varför tar man inte en promenad istället, eller bakar några bröd, eller sätter på en skiva och dansar en stund?

Har ni sett skämskudden? Det är en kudde med motiv av TV:s testbild. Man ska ha den i soffan och så när det kommer något pinsamt på TV så gömmer man sig bakom den. Vore perfekt för mig som inte klarar av att se vare sig Fawlty Towers eller The Office utan täta promenader runt lägenheten för att hämta saker jag inte behöver.

Ikväll är maken på bio med en kollega, för att se Borat. Jag fick erbjudande om att komma med. Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att stanna hemma. Tror att det kan behövas en stor skämskudde om jag ska klara av den filmen, så jag får vänta med att se den tills den kommer på TV.

Igår på lunchen köpte jag en alldeles onödig röd julstjärna. Den är som en taggig boll, spretar åt alla håll. Högblank och röd har jag hängt den över mitt skrivbord. Syns genom hela kontorslandskapet och märker ut min plats.

De senaste veckorna har vi inte haft tid att umgås så mycket, maken och jag. Tjänsteresor, möten och helgarrangemang på andra håll har fått gå före. Så blir det äntligen en vi-helg och då är en utflykt självskriven.

Vi tar tunnelbanan till Norra Botkyrka och promenerar längs Mälaren. Gamla hemtrakter, vi har lite koll på kompassriktningarna. Man kan bara promenera. Riktig skog och vågor som kluckar mot stranden. Lugnande. Och utrymme för det planlösa samtalet.

På vägen hem konstaterar vi att det gör gott för relationen, för samhörigheten. Att vara någonstans där inget annan stör, prata om det som faller oss in, eller vara tysta en stund.

Motion och frisk luft, javisst, men vi stärker inte bara benstommen utan också äktenskapet.  

December. Glöggtider. Inbjudningarna strömmar in. På hela hösten har jag bara blivit bjuden på en enda fest, som jag inte ens kunde gå på för att jag blev magsjuk. Men nu är det jul och inbjudningarna flockas i e-postkorgen. Glöggfikan, fester, middagar, julfiranden. Mycket trevligt, men så många att man måste tacka nej till vissa. Tänk om några av dem kunde komma i februari!

Årets första glögg drack vi i lördags. Makens kollegor som jag inte känner. De flesta trevliga, några ointressanta, några få riktigt intressanta. Som i alla sociala sammanhang. Det är spännande att spana efter och hitta människor som man snabbt kommer bortom småpratet med. Min mission på alla sammankomster; jag är inte så intresserad av småprat. Men det finns ingenting så spännande som ett samtal.

Gör en ny social upptäckt: De senaste årens tillökning i bekantskapskretsen har gjort mig aningen mer barnvan. Inte lika obekväm i barns sällskap. Jag får lättare att sortera bort barnljud och barnspring. Lättare att koncentrera mig på ett samtal trots att motparten samtidigt tar hand om ett barn. Men jag föredrar fortfarande vuxenumgänget. Solklart.

Hemma igen sätter jag upp julstjärnorna i fönstren. Instant julstämning.

Jag brukar aldrig falla för filmstjärnor eller sångare. Har aldrig stått på en konsert och skrikit, inte ens när jag var tonåring. Och det är för mig helt obegripligt vad alla ser hos Mikael Persbrant. Men nu, vid över trettio års ålder, har jag en liten crush på en programledare.

Martin är alltid så glad och entusiastiskt. Han gillar alla djur. Hur fula de än är så skapar han en relation till dem och tycker att de är fina. Han förklarar saker på enkla sätt, och får sina ovana intervjuoffer att känna sig avspända. Inte nog med att han har ett leende som går genom TV-rutan, han har också ett väldigt fint hår. Långt och blont, alltid i knut. Det kanske mest är håret som fått mig på fall.

Sedan jag upptäckte Martin missar jag sällan ett avsnitt av Mitt i Naturen. Och ja, min make vet om detta innan han får läsa det på bloggen, och han är inte det minsta svartsjuk.

Torsdag eftermiddag. Har varit hemma och vilat ett par timmar efter en intensiv vecka, men nu börjar energin återkomma. Ringer maken som är på väg hem från jobbet och föreslår en date.

Vi ses på Hornstull och promenerar i mörkret över Västerbron. Belysningen i brovalvet ritar ränder i den disiga luften. Flygplanen på väg in mot Bromma glimtar fram mellan molnen, ser ut som UFO’s. Vi går ner i Rålambshovsparken. I Rålis hade jag en av mina första stora Stockholmsupplevelser. Sommaren 1993, sista sommarlovet på gymnasiet.

Jag och en vän hade varit på scoutläger mitt i Sverige. Efter lägret liftade vi med ett par scoutledare upp till Stockholm, till Vattenfestivalen. I Rålis fanns ett litet scoutläger, precis nedanför amfiteatern. Tre vindskydd i ställda i ett U. Eldstad i mitten. Där bodde vi en vecka. Vattenfestival på dagarna, och på nätterna turades vi om att sitta eldvakt medan de andra sov. Magiskt att sitta där i sommarnatten, ensam, tyst, mitt i storstan. Länge sedan jag gick där, men det ser precis lika dant ut nu, 13 år senare.

Promenerar vidare bort längs Kungsholmsstrand. Ensamma på strandpromenaden. Sedan genom Gamla Stan och Katarinahissen upp. De har höjt avgiften till 10 kronor. Det är det värt. Middag på Creperie 4 knop. När vi kommer ut är butikerna fortfarande öppna. Hemma till sju. Hunnit med både långpromenad längs Riddarfjärden och längs Memory Lane, plus en trevlig middag. Och ändå tid till en lång skön kväll hemma.