Stockholm dagtid

Maken har en tysk vän som arbetar som simultantolk. Det var henne vi hälsade på i Berlin för ett par månader sedan. Nu har hon varit i Sverige för första gången, tolkat ett seminarium på en kursgård utanför Stockholm. Så passade hon på att träffa maken och ta en fika.

"Vad pratade ni om?" frågade jag nyfiket efteråt. Bland annat om kläder och svenskhet visade det sig. Tydligen var jag den första svenska kvinna som hon träffat, så hon hade utgått från att alla svenska kvinnor klädde sig som jag. Med klänningar och så. Men efter att ha varit här några dagar hade hon konstaterat att så inte var fallet. De flesta svenska kvinnor klädde sig lika trist som de tyska.

Uppenbarligen lyckades jag inte vara någon trovärdig representant för min nation. Det är jag inte så ledsen för. Avvikelsen var åt rätt håll.

För några år sedan avlyssnade jag ett samtal på en buss. Det var två tjejer som pratade om en kompis till dem, som hade fått Drömjobbet. Kompisen hade fått jobb som informatör på Svenskt Näringsliv. Hon skulle åka runt i landet och informera, jag minns inte om det var i skolor eller på möten.

Men varje vecka skulle hon i alla fall komma till en ny stad, och bo där under veckan. "Tänk så häftigt att få resa så mycket" sa den ena tjejen. "Och att få bo på hotell nästan varje dag, det är ju skitlyxigt" sa den andra.

Jag kände mig gammal och luttrad. Jag hade just haft ett jobb där jag kuskade land och rike runt, och jag visste att det inte var så glamoröst att ha besökt Sveriges samtliga län under ett år. Efter ett tag tyckte jag inte längre att det var kul att prova massa olika frukostar, utan började leta på buffén efter samma saker som jag hade hemma.

Nu har jag hållt kurs två dagar på en kursgård några mil utanför stan. Trevlig kursgård. Trevliga kollegor och deltagare. Men hemma är ändå bra. Jag vill rå mig själv.

Kommer ni ihåg att Ricki Lake började som skådespelare, innan hon blev smaklös talkshowvärld. Hon var någorlunda smaklös också som skådespelare, åtminstone i sitt filmval. Förutom Cry Baby har hon medverkat i Hairspray som jag såg hemma hos en vän igår.

Filmen är inspelad på åttiotalet, men utspelar sig 1962. Platsen är Baltimore, och framför allt den lokala TV-stationen där ungdomar får dansa framför kamerorna till den aktuella hitlistan. Ricki Lake i rollen som Tracy kämpar för överviktigas, svartas och underklassens rätt att dansa och får på vägen både pengarna och pojken. Låter det kalkon? Det är det. Hejdlös kalkon. Och hejdlöst roligt. 

Vi gifte oss i oktober för tre år sedan, i ett lusthuscafé på en kulle i Norra Botkyrka, inom synhåll från vår dåvarande bostad. En borgelig ceremoni med de 20 närmaste, och sedan lite mat. Passade oss väldigt bra.  

Idag var jag i lusthuset och fikade med en vän. Det är över ett år sedan jag var där sist, men vårt bröllopsfoto som vi skickade dem som tack fanns fortfarande kvar. Det satt till och med uppnålat på väggen.

Varenda gång jag kommer dit och tänker på vårt bröllop så blir jag stolt och glad. Stolt över att vi gick vår väg och inte svaldes av bröllopshysterin, skippade vit klänning, trerätters middag och färgteman. Glad över att jag hittat en så bra man att gifta mig med. Tack älskling!

Jag har sett den tusen gånger. Vet vad som ska hända i varje scen, inklusive de bortklippta. Har den på dvd. Ändå tittar jag när den kommer på TV. Gillar tanken att vi sitter massa människor runt om i Sverige och tittar tillsammans, även om jag just ikväll är ensam i min soffa.

Första gången jag såg den var på vår bröllopsresa. Auckland, Nya Zeeland. I nästan fyra veckor har vi åkt landet runt i vår husbil. Sett fantastisk natur, haft mysiga picnics, varit på vulkaniskt spa och shoppat yllekläder.

Nu är det en av de sista kvällarna innan den långa flygningen tillbaka och vi bestämmer oss för att gå på bio. En kärleksfilm verkar passande på bröllopsresan. Sedan dess har jag älskat Love Actually. Den fantastiska killen som spelar Sam. Bill Nighys övervintrande patetiska rockstjärna. Colin - the God of sex. Första hummern i julspelet. Den mänsklige premiärministern. För att nämna några. 

Vet inte om det bara är filmen eller om det är kombinationen med minnena från bröllopsresan. Men vilket spelar ingen roll. Det viktiga är att jag älskar den. Som en nalle. Jag skäms inte ett dugg för att min favoritfilm är en romkom.

Kontoret ligger fem minuter från Centralbadet, och i två månader har jag haft en bikini i hurtsen. Tänkt att någon kall och hurvig dag ska jag gå dit. Sätta mig i bubbelpoolen, basta lite. Använda deras uppfräschande duschtvål "blue ice" som luktar halstablett.

Så idag var det en kall och hurvig dag och till på köpet hade jag lite huvudvärk. Och inget inbokat på eftermiddagen. Efter lunch bestämde jag mig. Ringde till Centralbadet och frågade om de hade några behandlingar lediga på eftermiddagen. Det fanns massage klockan fyra.

Kvart över tre kopplade jag ur telefonen och plockade bikinin ur hurtsen. En tio minuter senare satt jag i termalbadet och värmde min kropp. Sedan 55 minuter i ett mörkt rum, under varma handdukar på en brits, knådad av mjuka händer. Idag var det precis vad jag behövde. Rätt beslut.

Nu har det börjat hända grejer på snygg-onsdagen. Idag såg jag två klänningar, en kostym, matchande kjol och topp och en röd-svart outfit med extravaganta skor. Dessutom har idén spritt sig ned till Västra Götaland där min vän infört det på sitt jobb. Fast på fredagar, casual friday with a twist.

Hon hade också haft en trög start. Skickat ut ett mail och pratat om det i fikarummet. Kollegorna verkade vara på, satt och diskuterade vilka kläder de skulle ta fram till morgondagen. Så nästa dag kom min vän i kjol och nyköpta strumpor och alla kollegor hade sina vanliga kläder.

Vad är det med folk? När jag har sagt att jag ska göra något så gör jag det. Men jag har märkt vid flera tillfällen att jag varit ensam om det. Som att alla andra förstod att det egentligen fanns en osynlig norm som dikterade vad som gäller. Till exempel när man bestämt att inte ge julklappar och därför inte har med sig någon, men ändå får en för "det var ju bara något vi sa". Det gör mig alltid lika förvånad. Jag brukar sällan säga saker jag inte menar.

Igårkväll satt vi där i soffan på Rival igen. Har man en liten lägenhet får man skaffa sig alternativa vardagsrum. Mina är caféerna och baren på Rival. Där är alltid folk, men sällan fullt. Precis som jag vill ha det. Några att titta på, men ändå kunna vara någorlunda ifred.

Idag har jag haft förmiddagsjouren på vår servicetelefon på jobbet. Ganska skönt, man slipper planera sin dag själv utan kan bara ta hand om saker en och en allt eftersom folk ringer. Diverse frågor och problem att lösa, coaching att bistå med.

Så tog mitt officiella jourpass slut och mitt inofficiella visade sig börja. Under eftermiddagen har jag bistått vänkretsen med rådgivning i husköpande (forsättning följer på lördag, när jag har sett huset), butikslokalisering, klädrådgivning inför nobelfesten och stylingtips i allmänhet. Det är tur att jag ibland är effektiv för två på jobbet.

Jag tycker att det är lite intressant med egenuppsatta förbudsskyltar. Vad ska påföljden bli om man bryter mot dem? Som alla butiker som har en skylt i fönstret med "cykelparkering förbjuden". Såvitt jag vet har butiken inte rätt att bestämma över trottoaren.

Bäst är skyltarna som sitter på vårt lokala sitt-hela-natten-och-spela-dataspelshak. "MEDHAVD LÄSK-GODIS-GLASS ÄR STRÄNGT FÖRBJUDET" (ja, med stora bokstäver) är väl OK. Men "STÅ EJ PÅ TRAPPAN". Vad händer då? Lara Croft kommer ut och skjuter mig?

Otaliga är gör om mig-programmen. Gör om din sommarstuga, din kosthållning, bara dina kläder eller hela din kropp, hela ditt hus eller bara ett rum, din ekonomi eller din bil. Hårt mallade program, som gör det svårt att skilja avsnitten från varandra. Kul var det när de kom, men tröttnade gjorde jag efter ett tag. Men ett tittar jag fortfarande på med nöje varje söndagkväll på MTV.

Pimp my ride: Ett garageteam gör om folks skrotbilar (har de ingen bilprovning i USA?) till lyxditon. Det låter ju inte så spännande, om det inte vore för att de faktiskt tog ut svängarna rätt rejält. En kille som gillar att laga mat får ett kök på en släpkärra. En som behöver slappna av får ett bubbelbadkar bak i bilen (hur fyller och tömmer man vatten?). En student i italienska får marmorgolv och röd sammetssoffa. Synd bara att de aldrig fixar motorn.

Jag läser i Room Service-tidningen att inredare Jon frågat en kille vilken glass han vill att hans rum ska vara. Jon vill få en känsla för killens smak. Killen svarar Piggelin. Det här måste vara ett bra diskussionsämne till fikarummet, tänker jag.

I fikarummet märker jag en skiljelinje mellan kollegor som klarar av den abstrakta tankeövningen, och kollegor som bara konstaterar att de gillar smaken cornetto eller magnum. Jag gillar smaken på 88:an, men jag vill inte ha ett rum som är som den. Det känns mest stökigt och kanske lite smutsigt.

Jag kommer fram till att jag vill att mitt rum ska vara som en blåbärspuck (ja, den fanns en kort period). Ganska stramt men ändå lite udda. Lite nostalgi men med en modern twist. Coola färger som inte är för starka. Min kollega vill ha ett rum som en glassbåt.

Det har inte varit så spännande att läsa här de senaste dagarna. Det beror på att jag varit däckad av elaka baciller, och det tar nog några dagar till innan jag orkar göra något som är värt att skriva om. Vi skulle ha myshelg med afternoon tea på Chaikana och fest hos en kollega, men det blev hemmahelg med blåbärssoppa. Först var jag sjuk och nu har jag smittat maken som 32 år gammal för första gången nu måste sjukanmäla sig från jobbet.

Nya inlägg kommer nog om några dagar. Tills dess kan jag tipsa om att läsa gamla inlägg som du hade glömt, eller kanske skriva en kommentar någonstans. Jag kan behöva lite uppiggning nu när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv. 

För alla er som sagt till mig att ni försökt skriva en kommentar, här kommer det hemliga knepet: I den allra nedersta lilla rutan måste man skriva in de siffror som står till höger om rutan. Den lite krångliga funktionen finns där för att garantera att det är en människa och inte ett virus som skriver kommentaren. Virus och bakterier har jag fått nog av.

På H&M får man max ta med sig sju plagg in i provrummet. Jag är en storprovare. Plockar på mig tills jag blir trött i armarna och provar flera storlekar av de flesta plagg. Det matchar inte med H&M’s policy. Idag hade jag 14 plagg, så jag fick prova i två omgångar.

Det är tydligt att jag inte är normalkunden. De har utgått från att deras normalkund ska vara lite snattarsugen. De har säkert delvis rätt. Jag har flera gånger hittat avslitna prislappar i provhytterna. Men skulle de inte tjäna på att ge bra service till mig, jag som faktiskt köper mina plagg? Idag fyra stycken, två byxor, en tröja och en väst. Inget Viktor & Rolf. För mycket hjärtan för att vara min stil.

Vi jobbar i samma yrke, min man och jag, men på olika organisationer. Det har hänt att vi har varit på samma kurs eller möte. För lite mer än ett år sedan var vi tillsammans på min favoritkursgård Bergendal.

Bergendal har en bröllopssvit, och kursen vi skulle gå inföll bara en vecka innan vår tvååriga bröllopsdag. Jag ringde till Bergendal, var lite trevlig, och föreslog att vi skulle få bo i bröllopssviten. Det funkade! Premiär i bröllopssvit för oss, eftersom vi bodde hemma på bröllopsnatten.

Bröllopssvitens främsta fördel var ett stort badkar med massagefunktion. Det var överlag ett ganska mysigt rum, med undantag för den gigantiska guldkeruben som hängde över sängen. Den var lite skrämmande. Inte för nedfallsrisken eftersom den var gjort av frigolit, utan rent estetiskt.

Så första kvällen på kursen låg jag där i bubbelbadkaret, tände värmeljusen som stod i rad på badkarskanten och alla ljusen i kandelabern på bordet. Då gick brandlarmet. Tur att det inte var bröllopsnatt på riktigt.

Jag minns första gången jag fick ett eget hotellrum. Jag bodde fortfarande hemma. Jag hade förstås bott på hotel innan, men inte utan mina föräldrar. Nu var jag vuxen och ivägskickad på förtroendeuppdrag. Och skulle bo på hotell. Eget rum. Ingen som störde. TV man kunde kolla på i sängen. Slapp dela badrum med syrran. Det kändes som den ultimata lyxen. Man kunde till och med lämna sängen obäddad.

Tio år och många hotellnätter senare är det inte lika spännande. Snarare trist. Eller i bästa fall lugnt. Ibland besviket när man upptäcker att favoritserien går på en TV-kanal som inte finns. Men så finns det vissa hotel som man känner sig hemma på. Som Bergendals Kursgård. Jag har säkert varit där 20 gånger, mellan en och tre nätter. Jag vet precis vad jag ska ta vid frukostbuffén, hur bastun funkar och var man hittar de glassiga modemagasinen.

Tillbringade förra natten där, för första gången på nästan ett år, och upptäckte att jag saknat Bergendal. Det hade hunnit förändras utan att jag hann med. En konferenslokal var ombyggd, en ny japansk utepool. Bara förbättringar.

Där låg jag i poolen igårkväll, ensam, såg ett stjärnfall. Önskade mig något. Och var inte alls ledsen över att vara hemifrån. Men nu vet jag att jag ska tillbaka om bara två månader.

I kvällstidningar och kändistidningar finns spalter där man kan skicka in att man har sett en kändis. Jag har läst dem några gånger, och det brukar vara otroligt trist. Typ "jag såg Thomas von Brömssen tanka på Statoil". Kom att tänka på det idag när jag såg Paolo Roberto på Konsum.

På ett av mina tidigare jobb, för fyra-fem år sedan sådär, så inledde vi varje veckomöte med en Lassie-tävling. Alla berättade om kändisar de sett senaste veckan och så utsåg vi veckans bästa kändisupplevelse. Det gjorde mig medveten om hur många kändisar det finns, och hur ointressant det i vanliga fall är att se dem. Men för ett gäng kvällstidningsläsare är det tydligen spännande att läsa att Thomas von Brömssen har varit och tankat.

Viss kändisfakta tillfredsställer dock även mig. Som idag när jag genom DN lärde mig att nye arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin av sina vänner kallas Totte. Han kanske kan vara med i Monty Pythons tävling "Upper-class Twit of the Year" (ja, det var en monty-referens igår med - jag har kollat på många avsnitt av den flygande cirkusen på sistone).

En annan relevant tävling har tidningen Re:public service. Det går ut på att man ska fota Expressens chefredaktör Otto Sjöberg i pinsamma situationer. Delta!

Opera är inte min grej, men man måste ju ge saker en chans. Så vi går med föräldrarna till Folkoperan. Fullsatt på Rigoletto. Svårt att förstå hur alla foajens människor ska få plats i salongen, men de bara sväljs.

Jag konstaterar att opera nog fortfarande inte är min grej. Speciellt inte när den mycket skickliga sopranen som spelade Gilda tog toner så höga att mina tinningar vibrerade. Men det var ändå definitivt värt en kväll och bättre än väntat. Tre höjdpunkter:
1. Dekoren. De har byggt upp en bakgård med husfasader. Men bäst var husvagnen som rullades in från ena kanten.
2. Duetterna. Ganska snyggt ändå när de sjunger i varandra så där. 
3. Gildas svekfulla guvernant som i kroppsspråk, klädsel, ja allt, såg ut exakt som en av drag-tanterna ur valfritt avsnitt av Monty Pythons Flying Cirkus.

Ytterligare ett glädjeämne var sminkningen. På Folkoperan har de inte råd att ha maskörer till alla, så sångarna får delvis sminka sig själv. Det märktes på en av karlarna i kören, som var rejält översminkad. Rätt så kul, och överlag är jag imponerad av vad Folkoperan gör med resurser som är en bråkdel av Kungliga Operans.

Få saker är så mysiga som att kliva in i en biosalong en vanlig vardagkväll, med påsen full av godis och en vän vid sidan. Extra mysigt blir det när snöstormen viner utanför. Som i onsdags. Efter jobbet gick vi och käkade lite grekiskt, sedan språngmarsch genom ymnigt snöfall för att hinna till 17.30-visningen av Djävulen bär Prada.

Alldeles lagom underhållande film, med en handling som jag tyckte var några snäpp bättre än boken, medan min vän tyckte tvärt om. Den fick mig inte att vilja börja jobba i modevärlden men däremot att glömma vädret utanför.

När vi kom ut hade stormen bedarrat och efterlämnat en isgata som föranledde SL att göra utropet "Samtlig busstrafik i länet står stilla på grund av halkan". Jag tänkte inte så mycket på det. Tog t-banan hem och satt med en kopp te i soffan 15 minuter senare. Först dagen efter började jag undra hur det gått för min vän. Kom hon någonsin hem till huset på Lidingö? Det hade hon gjort, 3,5 timmar efter att jag låst upp dörren på Söder. Ibland har innerstan sina fördelar.

Jag har ett tag försökt lansera konceptet snygg-onsdag på min arbetsplats. Att vi ska klä upp oss lite på onsdagar helt enkelt. Det har varit lite trögt, så förra veckan bestämde jag mig för att börja själv. Satte på mig kjol och paljettröja och när ett par kollegor sa att jag var fin så svarade jag "Det är ju snygg-onsdag!" Min tanke är att omtala det som en självklarhet, så att folk så småningom börjar tro att det är en självklarhet.

Nu är det onsdag igen. Jag har på mig min nya stickade klänning, en brun med långa ärmar och urringning. Mönstrade strumbyxor och en strassbrosch till det.

När jag kom till jobbet visade det sig att kollegan till vänster också har klänning! Perfekt, tänkte jag. Åtminstone en till som har fattat galoppen. Men det visade sig att det var en slump, hon hade inte tänkt på snygg-onsdag alls. Snygg är hon i alla fall.