Stockholm dagtid

På tio minuter handlade jag julklapparna till halva min familj. Nätshopping är bra, när man vet vad man vill ha. Nu får jag bara hoppas att jag förstod köpvillkoren rätt på den franska prylsajten där jag hittade grejen som var slut på alla de svenska. Vad det var för något? Det kan jag ju inte berätta här!

Idag när jag promenerade till jobbet hade jag nästan hunnit halvvägs när jag kom på att jag glömt min telefon. Bara att gå hem igen och hämta den. Konstigt nog gjorde inte det mig på dåligt humör. I själva verket har jag varit på gott humör hela dagen. Inte för att det har hänt något särskilt. Jag har jobbat med mina vanliga arbetsuppgifter, småsnackat lite med kollegor, ätit en ospännande lunch, tränat och promenerat hem. Men just idag kändes allt det väldigt bra. Det är bara att tacka och ta emot.

När ens vänner skaffar barn får man plötsligt göra saker som man inte gjort sedan man var liten. Som igår när vi gick på långpromenad i kylan och hade varm choklad i väskan på vagnen. Och eftersom det inte är ens egna barn slipper man de dåliga bitarna, som blöjbyte och vaknätter.

Jag undrar vad jag mer skulle vilja göra. Bygga med lego definitivt. Och klä ut mig. Plaska med vatten och bygga sandslott. Men jag skippar gärna att försöka bli populär i skolan, att leka med dockor och att gå och lägga mig före jag själv har lust.

För tio år sedan, när jag fortfarande studerade, tyckte jag att det var fantastiskt bara att gå på restaurang. Maten smakade alltid gott, och jag var alltid nöjd. Mina krav var inte så höga. Att få mat tillagad utifrån ett genomtänkt recept var tämligen tillfredsställande för mig som brukade improvisera pastasåser med varierande resultat.

Numera har jag en mer planerad vardagskosthållning, och dessutom går jag på restaurang några gånger per månad. Mina krav har höjts. Jag blir inte alltid nöjd längre, och framför allt är det alltmer sällsynt att jag äter något som jag tycker är riktigt gott. Det har sitt pris att få bättre vanor. Man blir mer och mer kräsen. Men jag har inte lust att leva i säck och aska för att bli positivt överraskad av en kokt potatis. Oftast är ju restaurangbesöken prisvärda och trevliga. Men inte längre fantastiska.

Kanske är det därför ännu större när jag stöter på något som verkligen är sanslöst gott. Som förrätten jag åt på Rival igår. Färsk kronärtsskocka med ajvar och citrondressing. Kronärsskocka är en underbar råvara som alltför få restauranger bryr sig om att tillaga, så bara att se den på menyn piggade upp mig. Och denna var perfekt kokt, med rätt tillbehör. Jag kommer vara glad över den i flera dagar.

Alla som känner mig vet att jag älskar klänningar. Många är gångerna som jag gått ut för att köpa ett par byxor eller en tröja och kommit hem med en klänning.

Tråkigt nog har höst/vinter och klänning länge varit en svår kombination. Visst kan man ha tjocka strumpbyxor och stövlar, eller byxor under. Man kan ha en kofta över, och en sjal att svepa in sig i. Men någonstans där tappar man upplevelsen av klänning. Klänningens idé, att vara ett helhetsplagg, går förlorad. 

Därför är jag väldigt nöjd över denna säsongens trend: Stickade klänningar. Varma klänningar, med långa ärmar och tjockare tyg. Min första köpte jag för ett par månader sedan. Den är så bra att jag härom dagen shoppade två till på tjugo minuter, bara för att de fanns. Väl hemma insåg jag att det beslutet var lite för snabbt fattat, så den ena är redan tillbakalämnad. Men den andra ska visas upp på nästa snyggonsdag!

Vissa saker bara passar ihop. Som glass och chokladsås. Vattenpölar och gummistövlar. Tydligen ler och långhalm, men jag vet inte riktigt vad det innebär, så det är ett dåligt exempel för mig. Som sovmornar och färskpressad apelsinjuice. Och böcker och fika.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att en fika smakar så mycket bättre när den man är omgiven av böcker. Är det böckernas lugnande atmosfär. Bredvid stora bokhyllor sänker folk rösterna, böckerna minner om barndomens hyschande bibliotikarier. Eller är det för att man känner sig omgiven av likar? Andra människor som vill fika med böcker måste jag väl ha något gemensamt med?

Vad det än är så gillar jag det. Och därför gillar jag fiket på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Igår träffade jag en vän där. Trevligt ställe. De har föredrag också. Just igår var det John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker om zombies i Blackeberg, och andra liknande fenomen.

Så där satt vi i vårt mysiga samtal och titt som tätt drev någon mening in från föredraget, som "Zombies vill bara ha blod, och det tyckte jag var intressant rent psykologiskt" eller "Har någon av er en hundralapp? Får jag låna den?" Tydligen hade han jobbat som trollkarl också.

Mörkt och regnigt och jag ska promenera till en vän för att äta middag. Perfekt tillfälle att inviga förra årets tokiga internetköp.

Det var förra vintern. Jag hade hittat ett paraply på nätet. Inte vilket paraply som helst, utan ett med en liten lampa uppe i kupolen. Ett paraply som låter bäraren gå i en ljussfär. Perfekt för regniga höstkvällar tänkte jag.

Företaget låg i USA och sålde egentligen inte i Europa, men efter lite övertalning gick de med på att skicka mig paraplyt. Det kom med ett specialbud till jobbet. Dyrt. Dyrare än vad som är vettigt att betala för ett paraply. Men andra lägger ju pengar på så mycket annat som inte är vettigt i mina ögon, som vodka och motorcyklar, så då kan väl jag få köpa dyra paraplyer.

Packade upp mitt paraply och stoppade i batterier. Och det fungerade inte. Vände batterierna på andra hållet. Det hjälpte inte heller. Nu kändes köpet inte lika vettigt och jag blev arg och ställde in det i en garderob.

Tog fram paraplyet några månader senare när ilskan hade lagt sig. Tänkte att det är säkert bara glapp någonstans och jag är ganska teknisk så jag monterade isär hela mekanismen. Hittade inget glapp. Då säger maken "vad är det här för något" om en liten påse med bubbelplast i. Jag visste inte, så vi öppnade den. Det visade sig vara glödlampan. Det som jag hade tolkat som en ultramodern lampa var bara själva sockeln för en högst traditionell liten glödlampa.

Nu funkade äntligen mitt paraply! Men den mörka och regniga säsongen var över. Därför har det inte blivit ordetligt invigt förrän nu, nästan ett år efteråt. I stövlar och med lysande paraply promenerade jag genom höstvädret och kände mig perfekt anpassad. Lös upp tillvaron.

Idag tog det fem minuter längre att gå till jobbet. Orsak: nya kängor med klackar och en lite snävare kjol. Men fin var jag.

Har man inget att göra en tråkig söndag kan man alltid gå hem till okända människor och kolla hur de har möblerat. Varje söndag visas hundratals bostäder i Stockholm, och alla är välkomna. Lämna skorna i trapphuset eller ta på dig de blå plasttossorna och kliv på. Kolla målning och möbler, planlösning och styling.

Fast det kan ju kännas lite pinsamt, särskilt om det är lite folk på visningen och mäklaren ställer massa frågor om vilken bostad man söker. Då finns den perfekta kompromissen: Visningshus. Söder om Skogskyrkogården finns en hel by med uppbyggda visningshus. Där bor ingen, och man har trettiotalet hus samlade på samma ställe. En nackdel är att det kostar 50 spänn att komma in på området (eller 100 för årskort. Vem köper årskort?)

I söndags var jag där och kollade på hus. Jag vill inte köpa något hus själv, nej, jag är helt nöjd med min lägenhet. Min vän är husspekulant och jag är moraliskt stöd. Att hjälpa en vän köpa hus är ännu en perfekt kompromiss. Jag får gå på roliga visningar, får förhoppningsvis så småningom ett trevligt hus att hänga i då och då, men slipper helt ta ansvar.

Åker till Ikea för att köpa en badrumsmatta och upptäcker att det har blivit jul. Genom varuhuset är julmiljöer uppbyggda. Kulor och ljus. Paket och röda tyger. Vaser med fejk-amaryllis. Allt uppbyggt in inspirerande miljöer. Före tag själv-lagret möts vi av julbutiken.

Meterlånga rader med silverfärgade kulor följs av lika många meter guldfärgade och röda. Och jag faller för trycket och köper en hel bunt kulor, presentpapper och snören. Ska sätta kulorna på mina paket. Presentinslagningen är det roligaste med julen. Jag köpte förresten en badrumsmatta också.

Dagen efter fikar jag hemma hos en vän och blir bjuden på julgodis. Hennes mamma gör recept för en damtidning, och ligger därför ett par månader före. Nu har hon gjort julgodis och fotograferat till tidningens julnummer. Och därefter lämnat det överblivna godiset åt sin dotter, för mig att äta. Ganska sliskigt.

Nu är det bara julmusiken som saknas.

Dagens samtalsämne på kontoret: Glass. Vilka märken är bäst? Själv är jag inne på Lejonet och Björnen, kollegan till höger föredrar Haägen-Dazs och kollegan till vänster Ben n’ Jerry. Vilka smaker är bäst? Vilka nya smaker kan vi tipsa varandra om? Ska glass vara kompakt eller fluffig? Göra själv eller köpa färdig? Många intressanta frågor att diskutera.

Till sist berättar kollegan till vänster om Ben n’ Jerry-träsket. När man har kommit in i Ben n’ Jerry-träsket vill man bara ha deras glass hela tiden. "Vi är inte där just nu" säger hon, "men våra grannar är". Tunga grejer.

Jag blev tillsammans med min man för åtta år sedan. Precis före dating hade blivit vanligt i Sverige. Jag har missat hela datingvågen, och det är lite trist. Jag tror att jag skulle gillat att gå på dater. Det är inte så att jag ångrar mig, jag gillar min man ännu mer. Och dessutom kan man kombinera dem. Jag har börjat data min man ibland.

Daterna blir oftast på fredagar när någon av oss ska bort över helgen. Då ses vi och äter något tillsammans innan tåget eller bussen går. Som i fredags. Maken skulle upp till Roslagen, så vi sågs på Vetekatten för att äta en afternoon tea-buffét.

Fullt med folk och en utmaning att hitta ett bord. Men när vi väl hittade ett, lyckats betala på ett ställe, hämta te på ett annat och scones på ett tredje och slå oss ner i en soffa i ett hörn, så hade vi en rätt mysig stund. Sitta där tillsammans. Prata om vad vi gjort under dagen och våra olika planer för helgen. Sedan pussas och gå åt olika håll.

Jag försöker lansera konceptet "snyggonsdag" på min arbetsplats. Det går ut på att vi ska klä upp oss lite extra på onsdagar. Få ett tillfälle att använda alla våra fina klänningar, nya slipsar, skor med klack och tröjor med paljetter. Och samtidigt bli glad av att få se alla snygga kollegor.

Vi har pratat om det runt fikabordet i ett par veckor nu. Men än så länge har jag inte mötts av några stående ovationer. Jag kan börja själv, men det är ju inte så mycket vits med det. Så jag får ägna några veckor till åt smygande marknadsföring. Förhoppningsvis behöver kollegorna bara vänja sig vid tanken.

Jag har hört en teori som går ut på att människor fastnar i den tid då de var lyckligast. Om man var lyckligast på åttiotalet kommer man alltid att ha en förkärlek till för stora kläder och pasteller. Var man lyckligast på nittiotalet blir det kanske grungen man fastnar i, och man kommer alltid gilla Roxette.

Jag tycker mig kunna se bevis på teorin när jag tittar på en del människor i min närhet. Somliga har helt klart fastnat i ett årtionde. Men var det då de var lyckligast? Jag vet inte, men i vissa fall tror jag det.

Andra har inte fastnat, hänger med sin tid oavsett ålder. Inga modeoffer, men de hänger ändå med. Kanske är det människor som lever mer i nuet, som fortsätter vara lyckliga. 

Kommer ni ihåg för sisådär fyra år sedan när man såg tjejer på stan i J.Lo-inspirerade velourmysdressar med låga byxlinningar som visade en rand mage. Jag bekänner: Jag hade en sådan mysdress. Jag hade den till och med på stan, och någon gång till jobbet.

Till mitt försvar vill jag säga två saker. För det första hade åtminstone en av mina kompisar en likadan. För det andra så jobbade jag då med teaterfolk som tog ut de modemässiga svängarna, och likaså gjorde jag. Numera när jag jobbar med finansfolk är jag aningen mer behärskad.

Ganska snart slutade jag ha min vinröda velourmysdress på stan, men ända sedan dess har den varit en solklar hemmafavorit. Byxorna har också fått tjänstgöra som yogaplagg, senast härom veckan när jag la ner de nytvättade byxorna i väskan och stack till yogan.

I omklädningsrummet visar det sig att den tvätten var döden för byxorna. Resåren har slutgiltigen givit vika och det ser ut som att jag har ett par gravidbyxor på mig. Utan att vara gravid. Byxorna håller sig uppe, men knappt. Jag inser att det inte kommer att funka i kombination med yogaövningar. Mina trosor kommer att vara på full display för alla bakom. Lånar ett par gem i receptionen som tillfälligtvis löser krisen.

Efter ett par veckors betänketid har jag nu insett att det är dags att ta ett slutgiltigt farväl av mysdressen. Igår köpte jag en ny. Den är mycket upplysande märkt med texten "Indoor wear" så att man förstår att man inte ska ha den på stan eller till jobbet. De behöver inte vara oroliga, jag ska bara ha den i TV-soffan.

Att försöka shoppa utan att vara på shoppinghumör är som att äta utan aptit. Det blir bara inget bra.

Igår skulle jag köpa en BH. En svart vanlig t-shirt BH utan massa spets och bjäfs. På kvällen är vi bjudna till Gondolen på födelsedagsmiddag, och till klänningen jag planerat att ha behöver jag en svart BH. Jag hade en som jag var nöjd med, fram till förra veckan när spännet gick sönder. Nu ska jag ska bara ha en ersättare.

Men gårdagen var inte en dag med shoppinghumör. Och då känns ingenting bra. En BH sitter för tajt, en annan kliar, en tredje har konstig form. Och alla är för små i den ena storleken och för stora i nästa storlek uppåt. Hade shoppinghumöret varit där så skulle jag knappast hittat alla dessa fel. Säkert har den trasiga BH:n hemma också sina felaktigheter. Men det spelar ingen roll. Det blir ingen BH köpt. Jag får planera om min oufit, och det går ju också bra.

Mitt shoppinghumör går i vågor. Vanligtvis kommer det någon våg ett par gånger i månaden. Men nu var det ett tag sedan sist. Det sparar ju pengar i alla fall.

Man kan alltid lita på P1. Klockan tio idag, måndag, hör jag för första gången P1 Mode. Och det är fantastiskt! Där är den nyanserade diskussionen som jag saknat bland modetidningarnas blinda hyllningar. Där talas inte om vilka trender som gäller, utan hur de avspeglar dagens värld. Idag handlar P1 Mode om uniformens plats i modet, mode och konformism och modebloggarnas roll.

Jag var lite tveksam till ett modeprogram i radio. Hur ska man klara sig utan bilderna? De klarade sig utmärkt. Jag tror till och med att det blev bättre utan bilderna. Lyfte diskussionen ett snäpp. Ni har en ny trogen lyssnare.

I en och en halv timme blev jag ompysslad. Låg insvept i ett varmt täcke och lyssnade på musik medan varsamma händer smörjde och masserade mitt ansikte. Jag har varit på mitt livs första ansiktsbehandling. Väldigt behagligt. Förutom ögonbrynsplockningen. Den ska jag hoppa över nästa gång. De blev ändå för smala.

Efteråt snackar vi make up, min behandlare och jag. Hon pratar sig varm för foundation från Id, som ska vara snäll mot huden och gå att få precis så täckande som man vill. Den är i pulverform, arbetas in med borste. Det låter ganska bra, men jag tänker inte köpa den bara på en försäljares rekommendation.

Så på träningen idag står jag bredvid en tjej som sminkar sig med Id:s foundation. Jag frågar henne vad hon tycker. Hon är helsåld på den. "Det är som en förälskelse" säger hon. Vi pratar foundations och hud i minst fem minuter. Det visar sig att hon har köpt den på samma ställe som jag fick min ansiktsbehandling. Sammanträffande.

Med en sådan rekommendation kanske jag ska köpa den. Och tjejen i omklädningsrummet konstaterade efter vårt samtal att hon kan bli make up-försäljare.

Idag på stan sa en okänd kvinna att mina glasögon var jättesnygga. Och när jag kom hem hade Elle kommit, och där läste jag att den bästa hårborsten man kan ha är en Mason Pearson. Precis en sådan jag beställde förra månaden.

Inte för att det spelar så stor roll vad andra tycker, men det är ändå kul att få höra att man valt rätt ibland.

Vissa saker är osannolikt svårköpta. Som nyckelskåp och smyckeskrin. Jag vet inte var jag ska hitta dem. Möbel- och designbutiker tar in enstaka nyckelskåp. Guldsmeder och prylaffärer har ibland något smyckeskrin. Men det finns aldrig något urval. Jag har letat nyckelskåp i åratal utan att hittat något.

En lucka i marknaden: Specialbutiker för smyckeskrin och nyckelskåp.

För några år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag skulle skriva en hyllning till Peter Jöback. En tvålfager skönsångare, en ofarlig svärmorsdröm med sammetsögon. Inte direkt min typ. Men han har utvecklats. Efter att ha sett honom som konfrenciern i Cabaret är jag full av beundran. Vilken rolltolkning!

In på scenen träder en androgyn varelse, som driver med allt och alla, inklusive sig själv. Som sjunger och pratar på fyra språk, med rätt brytning på engelskan. Som klarar av att dansa runt hårdsminkad i en röd sammetsfrack utan att för ett ögonblick bli löjlig. 

Peter Jöback höjer hela föreställningen, som även annars var rätt så bra. Fast den hade gärna kunnat kortas lite. Svår konst att döda sina äsklingar.

När jag härom veckan beställde en hårborste för £28 lovade jag återkomma med rapport, och berätta om den verkligen var så fantastisk som jag hoppades. Så här är rapporten: Hårborsten anlände som planerat i en ask som förmodligen hade känts lyxig på sjuttiotalet, och som förmodligen inte ändrat design sedan dess.

Jag har nu använt den i två veckor och kan konstatera att den funkar. Svinhårsborste ska enligt teorin göra håret både blankt och följsamt utan att man behöver använda massa produkter, och jag tycker att teorin stämmer. Så jag är såld på min borste, och ångrar inte de 28 punden.

Hoppas bara att jag inte tappar bort den.

Jag har en ny klänning som jag är väldigt nöjd med. En stickad petroleumblå klänning, med överdel som en polotröja, och veckad kjol med skärp. Jag har också nya tjocka strumpbyxor, med punkter i petroleumblått, grönt och brunt. Tänkte redan när jag köpte strumpbyxorna att de skulle passa bra till den klänningen. Idag hade temperaturen fallit tillräckligt mycket för att jag skulle ha dem tillsammans.

Gick hemifrån och kände mig fin. Det varade i ungefär hundra meter, tills jag upptäckte att klänningen och strumbyxorna interagerade på ett oförutsett sätt. I varje steg fastnade klänningen på strumbyxorna och transporterades någon millimeter högre upp på låret. Efter ett par kvarter låg den i en oanständig korv farligt nära skrevet.

Det fanns bara en lösning på problemet: En underklänning. Gick in på Debenhams, köpte en och bytte om i provhytten. Fungerade perfekt, men nog känns underklänning farligt tantigt. Konstigt egentligen, för när jag glider omkring i den här hemma ser den precis ut som vilket piffigt litet nattlinne som helst. Och dessutom är ju tanten chic.

Jag älskar extramaterial på DVD-skivor. Älskar bortklippta scener, bakomdokumentärer och intervjuer med skådespelare och regissörer. Tänkte först att för mycket extramaterial skulle förminska upplevelsen av själva filmen, men det är tvärt om.

När jag har hört Robert Altman berätta om hur 15 skådespelare samtidigt är i karaktär i salongen på Gosford Park, och kamerorna glider runt och ingen vet vem som blir filmad, då uppskattar jag själva filmen ännu mer. Då vet jag att inte bara det som översätts är intressant, det lönar sig att försöka höra vad de pratar om i bakgrunden.

När jag har sett 80 minuter bortklippta scener från Love Actually får karaktärerna i filmen ett helt annat djup. Och skulle jag vara på dåligt humör någon gång kan jag bara plocka fram Bill Nighys musikvideo "If you really love x-mas, come on and let it snow". Ni som inte har sett den, ni har en stor upplevelse kvar i livet.

När jag har förstått hur mycket arbete det ligger bakom varenda liten lerfigur i Wallace & Gromit, så känner jag mig otroligt tacksam över att det finns folk som orkar göra allt det jobbet. Det gör att jag njuter ännu mer av filmen.

Ytterligare en fördel: Morgonmyset. När man har hyrt film på fredag eller lördag kväll och tittar på extramaterialet till frukosten. Lagom intressant, kräver inte full uppmärksamhet men lite pyssligt. Perfekt frukostnivå.

På lördagen har jag besök från Göteborg. Vi har bestämt att helgens tema är avkoppling, så därför tänker vi gå till Centralbadet och sätta oss i bastun. Det går sådär. Promenaden dit är inget problem, men när vi kommer fram vid tretiden är det fullt och väntelista. Tolv damer före. Det kan ta mellan en halvtimme och två timmar, säger vakten.

Så attraktivt är det inte. Vi vänder i dörren och åker istället till Skovision och köper ett par gröna läderstövlar till min vän. Ännu en gång har Skovision räddat dagen.

Det har gått hål på min plånbok så att pengarna ramlar ur. I mina fickor och väskor ligger urtappade mynt och skramlar. I morse hittade jag en krona på badrumsgolvet. Tack och lov är sedelfacket fortfarande intakt.

Nu ska ny plånbok inhandlas, och det är lika svårt varje gång. Det finns barnplånböcker i tyg, med kardborreband och seriefigurer. En sådan har jag nu. Det finns tantplånböcker, stora tingestar i blankt skinn. I småbutiker finns roliga plånböcker i fina tyger, men med total avsaknad av kreditkortsfack. Och så finns traditionella herrplånböcker, fulla av fack men ack så tråkiga i svart och brunt skinn.

Jag vill ha mitt emellan. Helst skinnplånbok i fin färg eller med snyggt mönster. Den ska ha många fack men ändå vara liten och lätt. Gå ner i jackfickan. Hittills verkar det omöjligt, men jag fortsätter leta.

Om det funnits en sådan tävling skulle jag idag hittat den perfekta kandidaten. Idag i duschen efter träningen såg jag att tjejen bredvid mig hade en fjäril på axeln. Det i sig hade inte varit så illa, om inte orden "Mariah Carey" hade stått ovanför. Visst är det en vinnarkandidat!

Ännu en lång dag med försenade tåg och jag kliver in i en taxi utanför centralen. Vill hem. Säger min adress till taxichauffören, och får direkt till svar "Vad lugn du är!". Han har nog rätt, jag är ganska lugn. Trevligast så. Inte så konstigt. Men chauffören är fascinerad över mitt lugn. Pratar om det en lång stund. "Folk brukar aldrig vara så lugna".

Han gillar uppenbarligen mig. Skrattar och pratar. Ställer frågor om min dag, om barn och man. Jag svarar snällt. Så frågar han hur gammal jag är och jag säger "gissa". Då går han riktigt igång. Fnissar, tänder ljuset i baksätet, kikar på mig i backspegeln, fnissar igen. En lång stund.

Till slut gissar han och hamnar bara två år fel. Han är rätt nöjd med sin prestation. Utifrån min ålder sluter han sig till att jag är född i kaninens år och att jag borde få ett marsvin på min födelsedag (den andra delen av resonemanget hänger jag inte riktigt med i).

Allt detta på tio minuters taxiresa. Jag som brukar vilja att taxichaufförer ska lämna mig i fred hade kunnat bli rätt sur av allt snack. Men han är bara så glad att jag blir tokcharmad. Fortsätt sprida glädje genom stan, min taxikörande vän! 

Vissa saker tror man ska ha försvunnit för många år sedan. Som rökrum på hotell. Men när jag på tisdagkvällen checkar in på ett av Örebros största hotel är rummet inpyrt i rök och askfaten står framme. Och inte går det att byta rum. Det var droppen på en redan ganska dålig dag, med försenade tåg och mycket i huvudet. Hädanefter kommer jag vara petnoga när jag bokar.

En vän fyller år och har bjudit in till pysselfika. I inbjudan står det att man ska ta med stickning, broderi, fotoalbum att organisera eller annat projekt. Vi är ett tiotal som hörsammar kallelsen. Maken har med sin stickning, jag har en tröja jag håller på att göra om. Någon annan lägger upp två par jeans, ytterligare någon gör ett armband. Trevligt och pyssligt, och något att prata med obekanta om.

Största skillnaden mot våra mödrars syjuntor: Vi syr faktiskt. Eller producerar på annat sätt. Min svärmor har en återkommande syjunta, men där är det många år sedan de slutade ha med sig handarbetetet.

I fredags när jag promenerar till jobbet möter jag treans buss vid sidan av Riddarhuset. Bussen har fått fel på bokstavsstorleken på destinationsskylten. Bokstäverna är gigantiska. Istället för Södersjukhuset ryms bara Söders. Dessutom hamnar nedersta delen av bokstäverna utanför skylten.

Detta är normalt inte en särskilt speciell upplevelse. Men idag när jag promenerar till jobbet möter jag en likadan buss, på exakt samma ställe, med samma fel på skylten. Det gjorde mig lite förvånad. Nu måste jag fortsätta kolla för att se om jag ser den där fler gånger.

Vi bakar en kladdkaka och hyr Kalle och chokladfabriken och filmen är så snygg. Färgerna och formerna. Allt är gråbrunt i den lilla staden förutom chokladfabrikens lysande röda bilar som kör ut ur fabriken i ett perfekt symmetriskt mönster.

Fabriken och industrialiseringen, inte som det onda, utan som räddningen. Som framåtskridandet. Med alla fabrikens rum fyllda av kittlande forskning och produktutveckling. Ett annorlunda tema i litteraturen och filmen numera. En film som faktiskt hyllar moderniteten, där det lilla huset är ett dragit ruckel istället för en röd sommarstuga, och där ett jobb på en tandkrämsfabrik är eftersträvansvärt.

Uppfriskande bland all nostalgi som sköljer över oss. Och samtidigt: Den uppenbara nostalgin. Att jag alls ser filmen beror på att jag läste boken så många gånger som barn.