Stockholm dagtid

Min vän i Göteborg ska på bröllop om en vecka och skickade ut ett nödrop via mail: Hon kan inte hitta någon klänning att ha på sig. Det är elva år sedan jag flyttade från Göteborg, så mina butikskunskaper där är begränsade. Funderade en stund, skickade några idéer och frågor om vad hon var ute efter. Vännen ville ha en grön klänning, inte hellång, gärna med axelband. Kände att jag inte kunde ge några riktigt bra tips. 

Då är det tur att man har sina kollegor att använda som bollplank. Solklar fikadiskussion: Var hittar man en sådan klänning i Göteborg? Jag vill här rikta ett högtidligt tack till kollegan som tipsade om att KiK’s säljs i Göteborg. Lite surfande och mailande med vännen visade att de hade gröna klänningar och öppet på lördagen. Hoppas att vännen hittar något som passar när hon går dit idag. Jag och kollegan hade i alla fall ganska trevligt när vi försökte lösa problemet. Fick oss att känna oss som experter.

Klassiskt exempel på det vi alltid säger i våra söka jobb-föreläsningar:
- Man ska utnyttja sitt nätverk till att få den information man behöver
- Folk gillar ofta att hjälpa till med information

Idag blir det nog inget blogginlägg. Efter att ha jobbat intensivt hela dagen ska jag gå på yoga istället.

En vanlig torsdag och vi är på väg till en föreställning på Dansens Hus. Modern dans/performance. Dorte Olesen. Ganska kulturpretto, men mycket trevligt.

Går in på stora Akademibokhandeln för att ta en fika före föreställningen. Hamnar mitt i ett föredrag. Yvonne Hirdman (lysande talare!) berättar om sin bok om Alva Myrdals liv. Vi fikar och lyssnar. Känner att vi har tur. Och att vi råkade bli ännu mer kulturpretto - feministisk författarträff och dansperformance på samma kväll.

Nyss när jag försökte ringa min mamma så kom det en röst i luren som sa "Alla linjer är för närvarande upptagna. Var god försök senare." Lite exotiskt. Är det så det ska funka att ringa över bredband?

Idag när jag promenerar till jobbet har jag en grönblommig kjol och en grönrandig tröja. Dessutom matchande skor. Allt i ganska ljusa gröna färger. Jag är nöjd med min outfit. Glad.

Går först i mina egna tankar. Halvvägs framme börjar jag titta på dem jag möter. De tittar på mig. En kille på cykel ler mot mig. Då ser jag det: Alla andra är klädda i grått och svart, mörkblått och brunt. Deras mentala vinter har inträtt. Jag har fortfarande sommar.

Mitt favoritunderklädesmärke (är det inte underbart hur man bygger ord i svenskan!) är Made by Noemi. Kolla in på www.madebynoemi.com. Enkla modeller i coola tyger. Jag gillar mönster på underkläder. Men inte spets. Det kliar. Då är Made by Noemi perfekt.

Tyvärr är de väldigt svåra att få tag på. Hon syr små kollektioner, och lämnar med ojämna mellanrum några enstaka plagg på Nitty Gritty, Grandpa och ett par butiker till. Några veckor om året finns de i butik. Det brukar bara finnas ett plagg i varje storlek - så det gäller att komma vid rätt tillfälle. Jag har bara haft sådan tur en gång. En BH med trosa. Mina finaste underkläder.

Härom dagen hade jag tur på ett annat sätt. Kollade in på HM Beutybox i Gallerian. Det visade sig att de hade flera varianter som liknade Made by Noemi. Kul! Utveckling! HM:s underkläder brukar vara helt överlastade med spets, så detta var något nytt. Och till en fjärdedel av priset jämfört med Noemis. Jag kom hem med en kasse full. Välbehövligt.

I Södermalmsallén där jag bor finns två restauranger: Saimi Brown och Stekpannan. Utifrån namnen är det ganska lätt att gissa sig till restaurangernas stil. Stekpannan är husmanskost och kopparkittlar på väggarna. Saimi Brown är modernt cross-over kitchen med betongväggar. Stekpannan trist. Saimi Brown intressant. Solklart i mina ögon.

Men inte i alla andras. Varenda gång vi går förbi Stekpannan är det fullt med folk. Vi hade till en början dömt ut dem redan på menyn: kött med bernaise typ. Men eftersom det alltid var folk där var vi vill slut tvungna att pröva dem. Så många kan ju inte ha fel, tänkte vi. Men de kunde de. Stekpannan var precis så trist och fettdrypande som man kunde förvänta sig.

Saimi Brown å andra sidan, är alltid full på luncherna. Men på kvällarna har de haft så lite folk att de till sist tvingades sluta med kvällsöppet. Detta trots snygg inredning, riktigt god mat med juste råvaror och en ordentligt snygg servitör.

Jag förstår mig inte på människors val. Kanske är det feghet. Vill folk bara ha det som de redan ätit tusen gånger?

Efter ett besök idag har jag bestämt mig. Street har förvandlats från coolt häng för unga, snygga människor till ett ställe där fyrtitalister kan tro att de är alternativa. Det är de inte. Men det är väl bra om de kommer till söder för att lura sig själva och spendera sina pengar.

Street startade för några år sedan som en kul alternativmarknad. Numera är det varken så alternativt eller kul. Kanske är jag extra sur idag efter mitt besök i Street café. Jag kan ta spydig personal och halvtrista mackor. Det balanserades av en riktigt bra chokladboll. Men när jag märkte att personalen  slängde pantglas i soporna, på cafét som lanserar sig som ekologiskt, då fick jag nog. Det tar nog ett tag innan jag besöker Street igen.

Lite cred ska Street ändå ha. De har dragit lite juste butiker till Hornstull. Som Bröderna Erikssons Dammode. Besök dem och hoppa över marknaden.

Min vän gör en Sverigeklassiker. Lite tokigt tycker jag, som aldrig skulle göra något sådant. Men därför blir jag också desto mer imponerad av henne. Idag har jag varit och hejat fram henne i Lidingöloppet. Go Malin!

Höstdag lika varm som sommar. Spårvagnen ut på idylliska Lidingö. Picnic i en hage med utsikt över banan. Verkar ju helt riskfritt. För mig alltså - inte för löparna. De kan stuka fötterna, få solsting, vätskebrist och allt möjligt. Men att se på borde det vara helt ofarligt. Det var det inte. Jag blev stucken av en geting som låste på mig som en målsökande robot.

Det är säkert tio år sedan jag blev stucken sist. Jag är inte ens rädd för getingar. Tycker att det brukar gå att vänta ut dem, alternativt svepa till dem så att de blir lite groggy och ger sig av. Men den här var helt tokig - klättrade omkring på hela mig och vägrade ge sig av. Tur att jag inte märker av bett så mycket. Fast jag hoppas ändå att den dog. 

När jag var tonåring drömde jag om att en dag starta mitt eget café. Jag hade tänkt ut nästan allt, förutom hur jag skulle få ekonomi i stället förstås. Sådant tänker jag bara nu när jag är gammal och realistisk, och det förtar lite nöjet med drömmen.

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag planerade. Mitt café skulle framför allt servera te. Varm choklad, varm ingefärsdricka, färsta juicer och smothies skulle också finnas. Kanske till och med kaffe. Men te skulle vara grunden. Många sorter, men inte sådana där fjolliga blommiga smaksatta sorter, utan olika sorter på riktigt. Olika blad, olika plockning och behandling. Och så kakor och mackor. Vegetariska mackor på grovt bröd. Allt hembakt.

Jag skulle inreda med gamla prylar, och allt skulle vara till salu. Kanske lite böcker och skivor också. Så spel förstås, och man skulle få sitta hur länge som helst och spela backgammon med sin gigantiska tekopp. Öppet jämt.

Men det som drömmen alltid stupade på var namnet. Jag kunde aldrig komma på ett bra namn på mitt café. Trots att jag funderade på det i timmar, på buss och lektion. Alla namn jag kom på var bara så lama.

Jag kommer fortfarande att tänka på det rätt ofta, när jag går förbi alla caféer här i trakterna som har kommit på så bra namn. Ka’s, Pappa Ray Ray, Helgalundens korta varor (behöll namnet från den gamla underklädesaffären som hade lokalen innan), Louie Louie. Men så finns det några med töntiga namn också. Café Cosmos, Sofo Café, Konditori Chic. Skönt att se att det inte bara var jag som hade dålig fantasi. 

Idag skulle förresten mitt drömcafé se helt annorlunda ut.

Vårt nya kontor ligger fem minuter från Centralbadet. Jag gillar gamla badhus. De är varma, lugna och sköna. Gott om bastus och varma bassänger. Passar mig som är frusen. Inga skrikande skolklasser. Fast Centralbadet är ganska skrikigt på fredagseftermiddagar och lördagar när det fylls av afterworkgäng och möhippor. Att ha en bar inne i badet är en riktigt dålig idé.

Men en vanlig tisdag hänger ingen i baren. Då kan man gå till centralbadet och relaxa lite. Jag ska lägga mig i bastun på höstkvällar när jag behöver uppvärmning och nedvarvning. Ha möjligheten att gå dit när jag känner för det, inte behöva planera. Så nu har jag bikini och handduk i skrivbordslådan. 

Igår beställde jag en hårborste på nätet för £28. Tokig shopping kan man tycka, men jag ska bevisa för er att så inte är fallet

Jag har aldrig gillat att ha produkter i håret. Inte av principskäl. Mer för att jag inte gillar känslan. Antingen blir det kletigt eller stelt. Kanske har jag inte hittat de rätta produkterna? Eller så är det helt enkelt inte min grej. Jag har ändå testat rätt många utan att hitta rätt. Lagt ut en del pengar.

I min jakt på alternativa strategier har jag kommit fram till följande: Det viktigaste är att inte tvätta håret varje dag. Låter man det gå några dagar mellan tvättarna så håller sig håret fräscht mycket längre. Och ja, jag vet att det är svårt att gå över från varje dag till typ var tredje. Övergången görs bäst under en slappsemester.

Nästa alternativa strategi som jag planerar att testa: Äkta svinhårsborste. Enligt teorierna ska den inte slita håret, utan bara borsta ut det mjukt och försiktigt. Dessutom ska hårets naturliga skyddande fettäcke fördelas från rötterna och utåt och ge naturlig glans.

I några månader har jag utan framgång letat efter rätt borste. Så när jag till slut fick en rekommendation från en annan bloggare så slog jag till. Trots priset. Men eftersom som jag nu inte behöver köpa massa hårprodukter ska jag ha tjänat in pengarna rätt fort. Nu får vi bara hoppas att det funkar. Jag återkommer med rapport. 

Kommer hem efter träningen och ställer mig i duschen. Efteråt hittar jag inte mina glasögon. Letar överallt i lägenheten utan resultat. Tänk om jag inte hade med dem hem? Ringer till gymet för att kolla om de ligger kvar där. De har stängt. Jag får vänta i ovisshet till imorgon.

Det här vore illa nog med vilka glasögon som helst, men mina är inte vilka glasögon som helst. Hela våren har jag letat hos optiker. De flesta bågar är så trista. Jag vill ha några som sticker ut lite. Men utan att bli Dame Edna. Och så ska både färgen och formen passa mig, och de ska inte vara alltför lika mina gamla, eftersom jag vill kunna variera mig.

Med tanke på att varje optiker har hundratals bågar att välja på så borde det inte vara omöjligt. Men det var det. Till och med glasögonen från min favoritdesigner, Alain Mikli, kändes tråkiga. Jag började misströsta.

Så i juni är jag på tjänsteresa i Reykjavik och tar en promenad på söndagmorgon. Råkar gå förbi en optiker, och hela skyltfönstret är fullt av fantastiska röda bågar. Alain Mikli, en kollektion som ingen verkar ha tagit in till Sverige. Men i lilla Reykjavik finns den.

Affären är stängd förstås. Öppnar inte förrän dagen efter. Hittar en lucka i måndagens konferensprogram stor nog för glasögonshopping och övertalar en kollega att följa med som smakråd. Efter 45 minuters provande av olika bågar har jag bestämt mig. Jag slår till. Hemma i Sverige går jag och sätter in glas. Sammantaget blev glasögonen 50% dyrare än de förra, men det var de värda.

Dessa bågar, mina unika Alain Mikli från Reykjavik, har jag förlagt någonstans. På morgonen sitter jag på nålar och väntar på att gymet ska öppna så att jag kan ringa dem. 9.00 prick lyfter jag luren. Tänk om de inte finns där! Vad gör jag då? Men jag kan slappna av. De ligger i gymets reception och väntar på mig. Tack till den snälla person som hittade dem och lämnade in dem. Nu vet jag hur mycket jag verkligen gillar dem.

Jag har i många år längtat efter att bli stamgäst. Bli ihågkommen. Igenkänd. Kanske erkänd? Ha en given plats. Så i våras hände det. På Ka’s började de komma ihåg att jag vill ha hälsotallrik och ingefärsdricka. Och på Saimi Brown att jag brukar dricka chai latte. Snygga servitören vinkar till mig när jag går förbi.

Helnöjd först. Känner mig betydelsefull. Att jag är någon för dem. Men så inser jag att stamgäststatusen har förpliktelser. När jag besöker Ka’s efter att ha jobbat intensivt några veckor så säger innehavaren "det var länge sedan sist". På ett trevligt sätt, men ändå. Jag känner att jag måste förklara mig. Urskulda att jag inte bidragit till deras försörjning i lika hög grad som jag brukar. Och jag har dåligt samvete mot Saimi Brown för att jag inte äter lunch där längre eftersom kontoret flyttat.

Jag måste nog lära mig att ta lite lättare på sådant här.

Idag har jag varit med om en alldeles unik upplevelse. Varje vecka när vi storhandlar cyklar vi längs Hornsgatan från Zinkensdamm till Mariatorget. Följer gatans målade cykelfält. På de fyra kvarteren brukar vi få väja för kanske fem bilar som har parkerat i cykelfältet.

Vid varje parkerad bil tvingas vi svänga ut i trafiken. Samma trafik som man med cykelfälten skulle slippa. Och det är närmast farligare att svänga ut i den var hundrade meter än att konstant cykla i bilfilen.

Det lockar fram mina illvilligaste känslor. Jag vill repa billacken. Tyvärr är jag för städad för att verkligen göra det.

Idag, för första gången, är det inte en enda bil parkerad i cykelfältet på hela fyra kvarter! Glädje och förvåning. Skulle vilja att det är ett trendbrott. Men det är dumt att hoppas på för mycket. Det är nog bara slump.

Efter att de har läst min blogg har flera vänner frågat hur jag har tid. Hur hinner jag göra allt jag skriver om? Och dessutom skriva om det? För mig är det inget problem.

Jag har massa tid. Kommer hem från jobbet vid fem och sedan har jag hela kvällarna och hela helgerna. Jag har inga barn att ta hand om, en man som gör halva hushållsarbetet, inget hus att städa och renovera, ingen bil att tvätta, ingen sommarstuga att köra till, inga hundar att gå ut med. Jag bor nära mitt arbete och jobbar i princip aldrig övertid. Klart att jag har tid. Jag har valt att ha det.

Valt bort bil, hus i förorten, barn och hundar och är mycket nöjd med det. Fått tid och närhet till fik, butiker, muséer, barer och teatrar. Andra har gjort andra val. Tiden är konstant. De lägger den på annat. Hoppas att de är nöjda med sina val.

I två år har jag retat mig på den dåliga utmärkningen av cykelspåren i Södermalmsallén. Allén är gågata, men har ett cykelstråk som löper längs hela gatan. På två ställen, i vardera ändan, finns en liten liten skylt som talar om att det rödbelagda spåret är avsett för cyklister. Inte så tydligt.

Cykling längs allén brukar medföra omfattande användning av cykelklocka. På grund av den dåliga märkningen fattar de flesta gångtrafikanterna inte att de går mitt i cykelbanan. Därför brukar de stirra ilsket efter oss istället för att skamset flytta på sig när vi plingar.

Jag har länge tänkt att jag borde göra något åt saken. Prata med trafikkontoret. Skicka ett medborgarförslag till stadsdelsnämnden. Men inte kommit mig för. Och nu behövs det inte längre! När jag nyvaken på onsdagmorgon tittar ut genom mitt fönster lyser cykelbanemålningen vit mot den brunröda gatubeläggningen. 

Fortsättningen på mysteriet från 4 september: Det har hänt något med den hängande kulan på Kvarngatan 14. För det första har den antagit en blågrön ton. Eller hade den det hela tiden utan att jag sett det innan?

För det andra och mer spännande: Numera sitter det en lite kristdemokrat-logga på den. Bara några cm stor. Valkampanjande? Det kommer inte räcka för att vinna min röst i alla fall.

Mitt i Berlin finns ett stort sandfält med massa beachvolleyplaner. Mängder med lastbilar måste ha tippat sin sand där. Vi spelar med några tyska bekanta. Första timmen är det rätt kul. Det går inte så dåligt ändå trots att det var femton år sedan jag spelade volleyboll. Men sedan kommer jag ihåg varför jag inte gillar bollsporter.

• Det enorma avståndet mellan teori och praktik. Våra tyska bekanta förklarar hur man ska göra. Om och om igen. “När du har den positionen ska du ta emot bollen och sända den till mitten, på nästa position ska du lägga upp den högt för smash”. Det är inte så svårt att fatta i teorin. Men att faktiskt göra det är svårt. Jag är nöjd om jag träffar bollen. Att faktiskt styra åt vilket håll den går är över min nivå. Men det förstår inte medspelarna. Så de förklarar igen…
• Mitt dåliga tålamod. Att få bra bollsinne kräver många års övning. Det tålamodet har inte jag. Jag gillar saker man kan lära sig fort. 
• Mina misstag går ut över andra. Gör jag fel på Friskis & Svettis så drabbar det ingen annan än mig själv. Det kanske till och med förgyller andras träning, för de får någon att skratta åt. Men när man spelar bollsporter så drabbas hela laget och jag står där med skuldkänslor för att jag hela tiden förstör för alla andra.
• Jag gillar inte smärta. Det gör ont att få bollen på sig. Det gör ont att slänga sig efter den. I volleyboll gör det ont att serva när jag har träffat några gånger i rad. Just serva är jag ganska bra på men efter 6-7 träffar måste jag fejka en miss för att handleden värker.

Spela gärna bollsporter alla ni andra. Men jag står gärna över.

De senaste dagarnas bloggtystnad beror på en utflykt till Berlin. Det var mitt första besök. Jag hade två fördomar: Tyska städer är fula och tyska människor är också lite småfula. Jag hade fel på båda två. Känns bra.

Efter att ha tillbringat fyra dagar promenerande och fikande i Berlin så kan jag bara konstatera att de gamla öst-delarna slår väst med hästlängder.

Kaufhof Galeria slår överlägset KaDeWe - öst 1-0
Prenzlauer Berg får övertag över Kreuzberg efter någorlunda jämn match - öst 2-0
Karl Marx allé segrar stort över Unter den Linden - öst 3-0
TV-tornet går inte ens att jämföra med något annat - öst 4-0
Förintelsmonumentet i väst sopar dock mattan med gamla murrester på Eastside Gallery - öst 4-1

Men det var knappast lika roligt före 1989.

Echinagard 127:-
Näsdukar 10:-
Kan Jang 129:-
Nässpray 36,50:-
Halstabletter 32:-
Summa 334,50:-

Förkyld? Vem? Jag? Hur kan ni tro det?
Det finns roligare sätt att spendera 300 spänn på.

På väg hem från jobbet möter jag två personer som har köpt samma skjorta som jag. Skjortan är i offwhite med små mörkbruna trianglar på. Lite westernkänsla i skärningen på fickorna. Figursydd med aningen puff överst på ärmarna. En ganska vanlig skjorta för endast 149:- på HM. Borde kanske förstått att fler skulle ha den. 

De har matchat den helt olika. Första kvinnan möter jag i jobbets trappuppgång. Hon har skjortan instoppad i prydliga jeans med mörka skor på fötterna. Mörk kavaj med skjortsnibbarna utanför kavajslagen. Business casual.

Kvinna nummer två möter jag på café på Söder. Hon är lite mer bohemisk. Skjortan hänger utanpå en lång volangkjol. På fötterna färgglada skor och matchat av spetsstrumpbyxor. Långt lila halsband av glaspärlor.

Jag skulle nog inte haft den på något av sätten. Varken volangkjol eller kavaj är min grej. Det kanske inte gör så mycket att vi har samma skjorta. Vi kommer ändå aldrig ha samma outfit.

Ni som var här förra veckan vet att jag fruktlöst letade nagellack. Jag vill alltid testa lacken på nageln, för att se färgen på sin rätta plats. Därför kom jag i förra veckan tillbaka från lunchshoppingen med naglar i sex olika färger, men inget lack inhandlat. (Observerade ni den osannolika men korrekta bokstavskombinationen chsh i ett ord i förra meningen).

Så idag hittade jag äntligen ett nagellack som jag kunde tänka mig. Det berodde delvis på att lacket var fint, och delvis på att jag sänkt mina krav. Det får man göra ibland när man inser att det är skillnad på drömläget och vad som går att uppnå. Vinnaren blev nr 109 från Face.

Ikväll ska jag måla naglarna framför Gilmore Girls.

Småregning söndag och jag känner att det är en bra dag för museum. Bläddrar på stockholmsmuseer.se och bestämmer mig för Armémuseum. Krig är intressant. Inte själva slagen och vapnen, men tankarna och känslorna bakom. Vad är det som får folk att göra så hemska saker? Och hur påverkas människor?

Utställningen börjar bra, om krig i allmänhet. En hel del om livet i krig också. Vilka soldaterna var. Deras bakgrund. Deras vardag. Skrämmande och fascinerande är berättelsen om de stora härerna som inte kan sluta kriga. De består av tiotusentals män och det enda sättet att få mat till alla dem är att erövra och plundra nya landområden. Plötsligt förstår jag lärobokens kartblad där fälttågens vägar vindlar hit och dit över hela Europa.

Men utställningen går ändå inte riktigt på djupet. Styr runt de svåra frågorna. Och ramlar efter ett tag tillbaka i gamla hjulspår. Radar årtal och fältslag. Dessutom finns flera salar fulla med vapen i glasmontrar. Jag tröttnar. Går ner på bottenvåningen för att kolla in hypade specialutställningen Spioner. Tyvärr är den plottrig och informationsövertung. Ingen röd tråd.

Jag är den enda ensamma kvinnan på muséet. Några andra kvinnor är där med sina män eller pojkvänner. Men den absoluta majoriteten av besökarna är män. I alla åldrar. Men med en övervikt för trettifemårsåldern och femårsåldern. Män som tar med sina söner på museum. Vad är det de vill visa? Vad är det de vill skola in sönerna i? Det är lätt att känna sig tveksam. 

På Kvarngatan 14 hänger en kula i en fiskelina från en balkong. Det är en ganska liten kula, kanske 3 cm i diameter. Den måste vara tung, för den svajar sällan. Linan är ett par meter lång och kulan hänger ett par meter över marken. Varje morgon när jag går förbi så undrar jag vad det är.

De flesta konstruktioner som hänger från balkonger brukar vara kattklättringsanordningar. Uppmonterade för att ägarens katt ska kunna komma ut och in. Kulan i linan är helt klart inte för katter. Så vad kan det vara? Jag har inget bra svar, men har skapat mig några teorier.

• Den har med avrinning att göra. Vatten ska droppa efter den, istället för stuprör typ.
• Lägenhetsinnehavaren tror på currylinjer, feng shui eller likande och försöker förbättra lägenhetens energi genom anordningen.
• Väderstation: genom att se om kulan vajar så kan man avgöra hur mycket det blåser.
• Kulan är en dekoration, med syfte att sätta myror i huvudet på förbipasserande (det har lyckats).

Ingen av förklaringarna verkar särskilt troliga. Jag tror mest på den sista ändå. Veta säkert får jag nog aldrig.

I tidning efter tidning framhålls Kate Moss och Sienna Miller som stilförebilder. Enligt tidningarna är de experter på att få en avslappnad stil att se chic ut. De ses som inspiration för kvinnor västvärlden över. Och jag förstår inte varför.

En normal Kate eller Sienna-outfit består av ett par jeans eller shorts som sitter lite dåligt, vit linne eller t-shirt och en svart/grå väst eller tröja. Därtill ett par neutrala stövlar. Matcha det med stripigt hår. Vad är det som är så inspirerande? Vad är chic? 

Själv förstår jag inte alls Kate-kulten. Jag tycker inte ens att hon är särskilt snygg. Det är inte missunnsamhet från min sida, det finns massa modeller som jag tycker är snygga. Gemma Ward, Caroline Winberg och Helena Christensen till exempel. Men Kate är inte min typ.

Jag tror att det handlar om att moderedaktörerna drömmer om att få släppa fasaden och glida i slapparkläderna. Inte behöva bry sig. Kate och Sienna ger dem ett alibi.

Ibland när maken är borta över helgen, och jag vill se lite folk, så går jag ut och tar en drink själv. Idag till exempel. Jag gick till Rival. Nära hemma, och känns ganska som hemma. Jag är där rätt ofta. Beställde en drink och satte mig i en fåtölj med utsikt över baren. Gillar att titta på folk och gissa vad de har för relation till sina sällskap.

Första gången jag gick till baren själv var ganska läskig. Jag tänkte att alla skulle se mig sitta där själv och tro att jag väntade på någon som aldrig kom. Att jag blivit dumpad. Men jag hade varit ensam hela dagen och ville tjuvlyssna på lite samtal. Så jag gick ändå. Bestämde mig för att vara där en halvtimme och skita i vad folk tyckte. Förstå att de hade viktigare saker för sig än att titta på mig. Som att prata med varandra. Kände mig modig och var stolt över mig själv när jag gick hem.

Idag var det inte läskigt. Jag gick bara in och tog en drink när jag ändå var ute på promenad. Minns knappt vad som var så farligt första gången. Jag vann. Över rädslan. Det var ganska lätt.

Igår köpte jag ett par leggings. Jag har stått emot hela sommaren. Inte varit sugen. Inte känt att leggings skulle göra mig snyggare. Men så till sist drabbades jag av "så många andra kan inte ha fel" och köpte ett par.  Mina klänningar och kjolar kändes så ouppdaterade utan leggings under. Jag gav efter för grupptrycket. Det är ju ändå snyggt på många andra.

Men det var inte snyggt på mig. Mina ben såg bleka och fula ut när de fick svart så nära inpå sig. Dessutom blev jag kort och satt, eftersom vaden blev delad i två på höjden. Framför allt kom jag på att jag inte riktigt visste vad ett par leggings över huvud taget skulle tillföra. Mina klänningar är tillräckligt snygga i sig.

Jag hade brutit mot min shoppingregel nummer ett: Köp bara sådant jag verkligen vill ha. Jag får väl använda dem som långkalsonger.