Stockholm dagtid

Jag letar efter ett nagellack i en ganska ovanlig färg, orange-guld. En favorit som inte längre produceras. Så nu provar jag runt. Igår var jag på Debenhams och kollade samtliga märken. Ingen guld-orange. Jag får nu tillfälle att observera de olika strategier expediterna har för att hantera sitt bristande sortiment.

- Ärlighet: "Nej, vi har tyvärr inte det"
- Bortledning: "Nej det har vi inte, men är inte den här färgen fin", och till sist
- Förnekelse: "Den här är orange" hävdat med bestämd röst samtidigt som de plockar fram ett nagellack som är pärlemor, korall eller klarrött.

Jag är inte färgblind. Sådana expediter gör mig bara förbannad. Men strategin funkar säkert på osäkra själar som inte vågar säga emot. Som köper nagellacket, aldrig använder det och ångrar köpet så fort de kommer hem, men inte kan med att gå tillbaka och möta expediten igen. Där kommer det stå i badrumsskåpet och framkalla skuldkänslor över alla felköp och bortkastade pengar.

Kontoret jag arbetar på har flyttat. Från åtta minuters promenadavstånd till fyrtio minuter. Ett nedköp kan man tycka, och så tyckte också jag först. Försökte intala mig fördelarna: Gratis vardagsmotion och en stilla stund längs Riddarfjärden varje morgon. Vet att jag tyckt om att gå samma väg till förra jobbet. Men kände mig ändå tveksam. Så mycket längre ändå.

I morse gick jag till nya kontoret för första gången. Trapporna över Mariaberget, sedan bron mot Riddarholmen, bredvid järnvägen. Längs de spår som blivit framröstade som Sveriges tredje vackraste järnvägssträcka. Plötsligt minns jag varför gillade den här jobbpromenaden förr. Riddarfjärden är bara så snygg att jag måste le. En dos gott humör injicerad varje morgon.

Idag solig och glittrande. Jag tycker lika mycket om den dimmig eller isig. Gillar att jämföra. Se förändringarna från dag till dag. Olika färg på vattnet. Olika sikt. Men alltid vacker. Jag tycker att den här järnvägssträckan borde vunnit omröstningen. Fast jag är nog jävig.

Idag stämde jag träff med en vän på Sjuttio, cafét med sjuttiotalsinredning på Katarina Bangata. Jag har varit stadig kund där i ett par år. Hunnit skaffa mig favoriter på menyn. Lärt mig vilka tidningar de har. Var det är bäst att sitta.

För några månader sedan expanderade de in en intilligande lokal och jag tänkte att det måste betyda att det går bra för dem. Gladdes med dem. Men så idag när jag kommer dit för att möta min vän så har de stängt. En lapp på dörren bara "Vi stänger. Tack för den här tiden".

Jag kommer att sakna er. Kuddarna av ryamattor. Brasse-smörgåsarna. Nyponsoppan. Hoppas att vi ses igen.

Det finns en tydlig mall för vad man ska tycka om. Små röda stugor till exempel. Fastän de som är uppvuxna i dem skulle varit aldrig så glada för en vanlig lägenhet med centralvärme och avlopp. I stan ska man drömma om fyra rum i fil med kakelungar på Strandvägen.

Men idag på vägen hem från tunnelbanan såg jag en tjej som hade en munkjacka med texten "Betong är mysigt". Klart uppfriskande.

Jag tvekade ett tag innan jag skrev det här inlägget. Jag var lite rädd för vilken bild det skulle ge av mig. Nu har jag bestämt mig. Varsågoda.

Jag köpte en ny väska i somras. En Orla Kiely, i London. Den kostade mig hela månadens shoppingbudget, ungefär fem gånger mer än jag betalt för en väska förut. Trots att den var nedsatt med tusen kronor. Snabbt beslut var det också. Jag hade bara en kvart innan planet skulle gå.

Efteråt funderade jag på om det var ett bra beslut. Pengarna hade räckt halvvägs till Medelhavet. Man kunde skicka tillbaka den om man ångrade sig. Men det är en väldigt fin väska, i varma röda toner. Underbart mönster. Rymlig med massa innerfack och ett gummiband med en karbinhake på, att fästa nyckelknippan i. Så genomtänkt. Och framför allt, så snygg. Så jag behöll den.

Nu har jag haft den på armen en månad. Jag ångrar mig inte. Inte alls. I själva verket är jag mycket nöjd, för jag har upptäckt att den säger något om mig. Och jag gillar vad den säger om mig. När jag går in i en dyr butik och tittar på ett par Marc Jacobs-skor så säger väskan att jag är en seriös kund. Någon att ta på allvar. Expediterna tittar på min väska, några berömmer den.

Tror ni att jag inbillar mig? Delvis kanske. Det är ju inte någon Birkin, vare sig när det gäller berömmelse eller pris. Men inbillar jag mig så gör det ingenting. Väskan har ändå gett mig modet att bekvämt kliva in i affärer jag förut inte skulle öppna dörren till. Att prova skorna från Marc Jacobs, som jag aldrig gjort förut. Jag köpte inte skorna förresten. Det är kanske nästa steg. Undrar vart jag kommer våga gå då.

Såhär i valtider finns den perfekta platsen att inleda samtal med nya människor: Valstugorna. De står uppställda på stadens torg, bemannade av (för det mesta) trevliga människor som väntar på att någon ska prata med dem. En förutsättning för att det ska bli bra samtal är att man är intresserad av att prata politik, men det är jag.

En annan förutsättning är att man har intressanta frågor att ställa. Annars är det stor risk att samtalet stannar på "här får du en broschyr"-stadiet. Så jag hade tänkt ut ett par frågor som jag var rätt nöjd med själv.
- Vilken är er politiska vision?
- Hur skulle samhället och världen se ut om ni fick bestämma?
- Vad tror ni driver människor att utvecklas?
- Vad tror ni gör människor lyckliga och på vilket sätt skapar er politik mer lycka?

Frågorna visade sig vara mycket svåra att besvara för några av politikerna, men i andra fall så ledde de till långa, intressanta diskussioner. Jag lärde mig att vissa partier verkar inte ha någon vision bortom fyraårsmandatet och det tyckte jag var skrämmande. Vad jag ska rösta på hade jag bestämt mig för i förväg, men jag ville inte missa chansen till ett spännande samtal.

Café Agueli på Mariaberget har inte bara fantastiska kakor (mmm! kladdkaka!) utan man får också sitt te i kanna. Man slipper påsen, man slipper till och med tekulan och det är något med den där kannan som får mig att känna att de har ansträngt sig lite extra för att jag ska ha det bra.

Det perfekta fiket om man inte vill prata. Ett ställe att njuta av tystnaden. Jag går dit själv eller med någon som är så nära att samtal inte är nödvändiga. Har med mig en bok eller sitter och tittar på titlarna i caféts bokhylla. Behöver inte ens ta ner böckerna, att fundera på vad som finns bakom titeln är ibland nog. Får man ändå tråkigt kan man låna ett schackbräde eller dominospel. Perfekt för höstens alla regniga eftermiddagar.

Ibland går jag hit när jag kört fast på jobbet. När jag behöver tänka nya tankar. Eller läsa in mig på någon annans. Det funkar alltid. En kanna te senare är problemet löst. Min mest effektiva arbetstid får jag på caféer.

Gamla stan 14.00. Varm sol på ryggen. Vore skönt med en promenad. Ringer maken och vi bestämmer att mötas klockan tre på Kungsholmen. Jag börjar strosa ditåt.

Vid stadshuset möter jag en vägg av vatten. Regn. Ösregn. Ibland känns uttrycket "som spön i backen" helt på sin plats. Blir blöt bara på den halva minut det tar mig att få upp paraplyet. Söker skydd i stadshusets portvalv och ringer maken igen. Bestämmer en fika istället.

När det lättar promenerar jag mot fiket vi bestämt. De stänger 14.30. Ytterligare ett telefonsamtal, bestämmer ett nytt fik. Går dit. De stänger 15.00. Nästa fik också. Där ger jag upp. Vi ses hemma istället.

Största missen i Stockholms serviceutbud: Caféernas usla öppettider. Visst, det finns undantag, men de är få. På Söder är sex en vanligare stängningstid - jag brukar tycka det är tidigt. De ställen som har kvällsöppet har ofta fullt. Men tre? Alla vardagar? När ska man då få ta sitt långa tefika?

Härmed vill jag uppmana till upprop för förlängning av caféernas öppettider!

"Har du ny kjol igen? Du måste köpa hur mycket kläder som helst" sa min kollega idag. Jag köper mycket kläder, det gör jag. Men inte hur mycket som helst. Jag tror att hemligheten är att jag sällan köper baskläder. Försöker alltid hitta kläder som är speciella på något vis. Då märks det att jag köper nytt.

Jag bestämde mig för några år sedan - varför ha baskläder när man kan ha något som står ut istället. Det måste inte var superspeciellt, ingen mönstermani. Bara något extra. En lite annorlunda skärning. Färg istället för svart. En liten dekor. Coola knappar. Bara någonting som gör mig glad.

Alla de där baströjorna jag köpte förr, jag använde ändå aldrig dem.

Restaurangen är ett hål i väggen, mindre än vårt sovrum, ändå jobbar det fem personer där. Stora delar av arbetstiden ägnar de åt att kliva runt varandra och överta varandras arbetsuppgifter. Samtliga fem inblandade i omhändertagandet av varje kund. Två gör sushin, en påbörjar soppan, någon annan fortsätter, en till börjar ta betalt men överlämnar det till den som nyss höll på med soppa. Ett under av ineffektivitet. Varje gång jag är där vill jag bara kliva in och styra upp alltihop.

Men de gör den bästa sushi jag någonsin ätit. Lagom stora bitar. Perfekt kokt ris. Många olika sorters fisk, alltid färsk och mör. Den marinerade tonfisken är fantastisk. Och på varje sushibit ligger en liten garnering. Några korn rom, två gräslöksstrån i kors eller lite lök som är hackad så fint att jag inte förstår hur man gör. Kan man annat än smälta inför sådan omtanke?

Stockholms bästa sushi: Akki Sushi på baksidan av Medborgarhuset.

Det är alltid varmare i stan än i förorten. Jag märkte det redan när jag bodde i förorten, men då skapade jag mig bortförklaringar. Jag tänkte att det kändes kallare på vägen till tunnelbanan i förorten för att det var tidigare på morgonen. Och på vägen hem kändes det kallare i förorten för att jag suttit still på tunnelbanan så länge. Konstigt nog gällde den logiken bara på vägen hem. På vägen in var det ju varmare efter att jag suttit länge.

Numera har jag accepterat att det är varmare i stan. Märkte det igårkväll igen, när jag kom hem till Söder efter en utflykt till Aspudden. Kanske är det stan som vill ge sina invånare lite värme, i brist på armar att ge en kram med. Eller så är är det bara värmeläckande hus och stenväggar som håller kvar solvärmen. Vilket spelar ingen roll. Det får mig ändå att le när jag kommer upp ur tunnelbanan.

Eftersom jag i veckan drabbats av uppblossande naturkärlek (se 18:e augusti) så verkade en skogspromenad på söndagen vara en bra idé. Det gäller att passa på medan man är sugen. 

Hur hittar man den perfekta skogen? Tyst men nära stan. Ensamt men gärna med någonstans att äta lunch. Jag tittade på min friluftskarta planerade en tur: Tunnelbana till Björkhagen, promenad genom skogen till Hellasgården, lunch där, promenad vidare till Saltsjö-Duvnäs och så Saltsjöbanan hem till Söder.

Genomförd tur: I Björkhagen kommer man direkt ut i skogen. På fem minuter är man så långt borta att det känns otroligt att man kom med tunnelbana. Mysig promenad fram till Hellasgården där lunchen var OK. Så gick vi vidare.

Första kilometrarna var inga problem. Men sedan var det helt plötsligt väldigt mycket stigar i skogen. Många fler än på vår karta. Verkligheten stämde inte med kartan. Då är det lätt att förfalla till önsketänkande: "Det måste vara den stigen". Det var det inte. Det var en helt annan stig. Vi kom fram till slut, men inte till Saltsjö-Duvnäs utan till ett helt annat ställe. Där gick också SL-buss tillbaka hem, så inte gjorde det något. Men nästa gång tar jag nog med kompassen.

Åtta män ska sätta upp en målportal för midnattsloppet. Jag sitter på ett café och tittar på dem. De lägger upp arbetet på följande sätt: Fem män står i en ring och småsnackar. En av dem tränar på att jonglera en colaflaska och få den att balansera på handen. Den sjätte mannen går runt och ser viktig ut. Man nummer sju och åtta går hit och dit med sladdvindor. De verkar faktiskt jobba lite.

Först blir jag både fascinerad och nästan irriterad. Ska inte de första sex männen jobba alls? Hur går företaget runt? Men sedan tycker jag att det är ganska skönt att inte alla jobb är slimmade och pressade. Fortsätt gärna stå och hänga, så kan jag sitta här bredvid och hjälpa till i anden.

En Midsommarnattsdröm på Stockholms Stadsteater. Publiken skrattar och klappar. Två scener som går hem: När Dan Ekborg i rollen som Tommy Berggren förvandlas till en älg med gigantisk penis och använder penisen som mikrofon. Och när hela ensemblen sjunger Carolas ”Hej Micke, du är helt OK hej Micke” till skådespelaren som spelar Mikael Persbrant. Jag har kul, men hade det inte varit lika kul utan Shakespeare?

En normal Shakespearepjäs innehåller majoriteten av följande:

• Människor som man tror är döda men som inte är det
• Kärlek vid första ögonkastet, som är så stark att de drabbade kan dö för den
• Mord, konspirationer och släktfejder
• Förbjuden kärlek, ofta i kombination med rymningar
• Förtrollningar, trolldrycker, spöken eller andra övernaturligheter
• Mängder av förvecklingar och missförstånd

Är det någon mer än jag som kommer att tänka på Dynastin och Dallas? Eller förvecklingsfarser och buskis? Och detta är den pjäsförfattare som spelas på fler scener än någon annan i hela världen. Därtill framförd på ett otympligt gammaldags språk som till och med bibeln har övergett.

Jag har aldrig förstått poängen med Shakespeare. En gång frågade jag en skådespelare på en Shakespeareteater. Han menade att Shakespeare har allt. Det tycker inte jag. Shakespeare har inte nyanserna. Alla känslor är hundra procent. Kärlek eller hat. Inget däremellan. Svårt att relatera till.

Nej, jag tror att orsaken att spela Shakespeare är en annan. Lättja. Det är bekvämt. Det drar en stadig publik som kan storyn. Ger en ram som man kan strunta i och skoja med. Man slipper hitta på något nytt från grunden. Tråkigt. Jag gillar nytt.

När jag inte varit på landet på länge blir mitt minne selektivt. Jag minns mest insekter och opraktiska stugor. Krångliga transporter. Så när jag i förrgår skulle till en stuga i Västerbottens kustland kände jag mig avvaktande, trots att det varit min idé. Läskigt att åka liten motorbåt. På gränsen till ociviliserat att packa ner ett regnställ som jag inte använt på något år. 

Jag hade fel. Jag hade helt fel. Det var bara roligt att åka liten motorbåt, trots att det regnade och jag fick ha regnstället på. Insekterna gjorde ingenting och stugan var fin och fräsch. Och framför allt: Lugnet. Jag hade glömt lugnet. Jag hade glömt att vakna på morgonen och det är alldeles tyst och jag tar ett morgondopp. Jag hade glömt att dra på gummistövlarna och ta en promenad på stenarna i strandkanten. Att ro en sväng. 

Kanske är det mitt mentala försvar. Jag glömmer hur mysigt det är för att jag inte ska vara missnöjd i stan. Jag gillar ju stan också. Gillar verkligen stan. Fiken, affärerna, gatorna och husen. Att jag hittar och är hemma. Att det är min stad. Men det kanske inte vore så dumt med en stuga som komplement. 

Idag har jag ägnat fyra timmar åt att leta jeans. Besökt fem jeansspecialister, provat uppåt trettio par. Jag hade en kravlista: Mörka, ganska lösa ben, halvhög midja och - framför allt - inte glipa i midjan bak. Jag provar aldrig jeans på måfå. Försöker alltid utnyttja säljarnas kompetens. Så i varje butik förklarade jag vad jag ville ha och bad dem plocka fram bra modeller.

Jag tyckte min kravlista var ganska rimlig. Förutom jeans brukar jag inte direkt ha svårt att hitta kläder. Åtminstone ser det inte ut så vare sig på mitt kontoutdrag eller i min garderob. Men jeansjakten var en utmaning. Mina krav verkade vara helt oförenliga. Jag tröttade ut säljare på Stuk, Denim for Girls, Acne och Gul & Blå. När något verkade lovande så fanns inte i min storlek.

Framåt fem var jag på väg att ge upp och hade börjat formulera bittra blogginlägg på temat "jeans görs inte för riktiga kvinnokroppar" eller "idiotiska jeanssäljare som försöker pracka på en försmå byxor med argumentet att man går in dem". Men så åt jag en hamburgare och fick nya krafter. JC på Sergelgatan lär vara bra, så de fick sista chansen. Och där hände det äntligen. Jag blev räddad av säljaren Gustav som hittade tre (!) jeans som passade mig.

Jag var i chock. Det hade aldrig föresvävat mig att jag kunde få flera att välja på. Jag hade varit nöjd med ett välsittande par. Fylld av tacksamhet skrev jag en berömmande lapp till Gustavs chef, att använda vid lönesamtalet. Hoppas att det funkar.

På kvällarna brukar jag dricka en kopp te. Sitta i soffan med TV eller en bok. Men så ibland utnyttjar vi att vi bor mitt i stan och går vi ut och dricker vårt te istället. Igår gick vi till baren på Rival. Köpte varsin kopp te och satt i varsin fåtölj i entrén. Tittade på alla som kom och gick. Försökte gissa deras relation till varandra. Deras yrke. Om de var stockholmare eller på besök.

Det är samma te som hemma, Earl Grey, fast vi får det i påse istället. Men ändå känns det helt annorlunda. Kanske för att vi är fokuserade på varandra och omgivningen, istället för på TV:n och boken. Samtalar. Observerar. Trevligt är det i alla fall.

Varje gång min farmor är i Stockholm vill hon äta lunch på Grand. Det ska vara lite klass. Viktigt att hålla stilen. Så igår var vi där. Börja med en drink, oxfilé med vin, dessertbuffet och en te. Lunch som tar tre timmar. Inte så dumt.

Kanske borde vi gå dit utan farmor också? Oxfilen var mör. Dessertbuffén hade lätt kunnat hålla mig sysselsatt en timme till (citronmousse! mmm!) och de hade en temeny, vilket charmade mig rejält. Kanske är det värt att betala 500 spänn för en lunch? Men, men, men – det var ett hårstrå i farmors mat.  

Så är det värt priset? Jag vet inte. Kräver nog omtestning innan jag kan bestämma mig. Jag får helt enkelt offra mig och gå dit igen.

Ytterligare en sak att fascineras av med friidrotts-EM: Tekniken. Jag menar inte atleternas teknik, hur de kastar, hoppar och springer. Nej, jag menar de tekniska prylarna som omger idrotten. Till exempel de blå och gula strecken i längdhoppsgropen som kommentatorn allvarligt förklarar att hopparna inte kan se. Eller sensorerna i startblocken som kan tala om på en tusendels sekund när löparna startar.

Vinnaren i tekniska prylar-ligan är helt klart den radiostyrda bilen vid släggkastningen. En helt vanlig radiostyrd bil, förmodligen inköpt på en leksaksaffär. När atleten kastat iväg sin slägga så skickades bilen ut i högsta fart för att hämta den. Det måste vara EM:s roligaste funktionärsjobb, att köra den radiostyrda bilen. Snubben som gjorde det såg i alla fall rätt nöjd ut.

Jag har märkt att jag inte har samma dygnsrytm som de flesta söderbor. När jag vaknar en lördagmorgon vid sju är det tomt. Med undantag för kvinnan på balkongen tvärs över, men hon sitter alltid där, gör inget väsen av sig. Stan är stilla. Inget bakgrundsbrus. Varje bil hörs för sig.

Det är ganska skönt att få vara ensam uppe, få börja dagen i lugn och ro. Men det har nackdelar också. Omöjligt att äta frukost på fik. Jag skulle dö av hunger innan de öppnat. Och när jag har ätit min frukost, läst min tidning och vill gå och shoppa så är det oceaner av tid innan affärerna öppnar klockan tolv. Men å andra sidan så hinner jag alltid sno bästa solstället innan alla andra vaknar.

Stolar och bord. Rena bestick och ett glas vatten. Och så god mat till låga priser. Ibland vill man inte ha mer än så. Ibland behövs inte fancy inredning och stela servitörer. Ibland längtar man bara efter den där stora tallriken överlastad med alltid lika fräscht tillagad mat. Då går vi till Chutney.

Här är en varning på sin plats: Chutney serverar inte kött. Inte bernaisesås heller för den delen. Så om det är den sortens fulla tallrikar man väntar sig blir man bättre tillfredsställd någon annanstans. Blir man avskräckt av dreadlocks ska man också hålla sig undan.

Däremot är det ett ganska bra ställe för odramatisk kändisspottning. Idag var det Susanne Reuter med yngre manlig kollega. Ytterligare plus: det brukar finnas roliga texter att läsa på toaletterna. Och så är maten som sagt fantastisk.  

Jag är inte supportertypen. Tittar mycket sällan på sport. Jag har nog aldrig riktigt hajat grejen. Varför spelar det roll vem som vinner? Men vid stora friidrottsevenemang brukar jag sitta framför TV:n. Några orsaker till att friidrott är värd att se på:

Närbilderna. På större friidrottsevenemang så finns det mängder kameror. Några är riktade mot platser där det ofta är action, som längdhoppsgropen. De kompletteras av snubbar med steadycam som smyger runt arenan. Alla närbilder gör det möjligt att studera det mest intressanta: Atleternas utseende. Vem har snyggast frisyr? Vad kan man gissa sig till om karaktärerna utifrån deras utseende?

Tänk på ryssen som vann höjdhoppet. Han hade en perfekt klippt rågblond frisyr, som han med en kokett sväng på huvudet svepte tillbaka till samma läge efter varje hopp. Hårspray eller självfall? Hela han såg ut som tagen direkt från en sovjetisk trettiotalsplansch. Jordens och arbetets söner. Direkt från rågåkern. Med en kärve och hammaren och skäran i ena hörnet.

Variationen. Så fort jag har tröttnat på en gren byter de till nästa. Variationen möjliggör också jämförelser. Springer de på olika sätt i ansatsen till längd och höjd? Har de olika kläder i olika grenar? Har löparna annorlunda muskler än hopparna? (Ja, det har de)

Enkelheten. Den som hoppar längst vinner. Den som springer fortast vinner. Man behöver inte vara  insatt för att förstå. Enkelheten gör det också lätt att bli imponerad av insatsen. Hur kan någon hoppa 8 meter? Inte som med fotboll till exempel där det är omöjligt för oinsatta mig att förstå svårighetsnivån på passarna och skotten.

Ticsen. Det roligaste till slut. Alla tics och vanor som atleterna har för sig. Som Stefan Holm som ser ut att slicka sig på händerna innan han drar dem över ansikte och hår. Jag hoppas att han faktiskt inte gör det. Eller Greg Rutherford på längdhoppet som gjorde trandansen före varje hopp. Jag tror att han är en riktig arbetargrabb från Sheffield och att hans pappa tycker att han är en tönt som inte jobbar i gruvan. "Don’t do the f*cking bird thing! You look like a sissy!"

Finns det fler fördelar med friidrott? Vad säger ni läsare?

Igår var jag på Södra Bar och drack drinkar. Det var ett tag sedan sist, och det är inte bara mitt fel. Jag har försökt gå dit ett par gånger, men det har varit stängt. Så igår lyckades det äntligen.

Jag hade väldigt ljusa minnen av Södra Bar, som ett riktigt juste hängställe med mysig inredning. Tyvärr blev jag lite besviken. Igår kändes det som att inredningen inte var riktigt färdig. Det fattades kuddar på bänkarna. Stolar och bord verkade utställda lite slumpvis och inte enligt någon plan. Plastväxter. Konstigt eftersom det kändes perfekt förra året.

Är det mitt minne som lurar mig? Är jag kräsnare i år? Eller har de gått ner sig? Jag vet inte. Drinkarna var i alla fall fortfarande goda.

…fick jag idag på Nitty Gritty när jag köpte en ansiktsspray.

Klänning är världens bästa plagg. Här är några skäl:

Bekvämt. Vem vill klämma in sig i ett par tajta jeans när man kan glida i något bekvämare, nämligen en klänning. Ett plagg som är mjukt och följsamt, anpassar sig efter kroppen, inte begränsar rörelsefriheten och dessutom smeker knävecken lite lätt.

Komplett. En klänning är en hel outfit. Inget bekymmer med om tröjan passar till kjolen, eller om blusen glider upp bak ur jeansen. I en klänning är du färdigklädd och färdigmatchad på ett par minuter.

Väderanpassligt. Rätt klänning kan du ha i alla väderlekar. På den hetaste sommardagen: lös linneklänning. En regnig dag: knälång klänning med gummistövlar och paraply. Inga blöta byxben här inte. På den kalla vinterdagen: en tjockare långärmad klänning, med yllestrumbyxor, stövlar och kappa.

Snyggt. Inget annat plagg har samma stileffekt som en klänning. Du blir omedelbart glamorös och det finns få figurer som en välsittande klänning inte gör underverk med. Vissa hävdar att klänning är för snyggt. Till dem vill jag säga: Man måste ha en invänjningsperiod. Första dagen känner du dig överklädd. Kanske andra dagen också. Tredje känner du dig bara snygg. Börja lite lätt om du är rädd. Ha en kofta över.

Om jag har köpt en ny klänning idag? Jajamensan, en omlottklänning på MQ. Småblommig i rött och lila på svart botten.

På morgonen har jag ett ärende vid Östra station så jag cyklar dit från min lägenhet på Söder. Vid Slussen är vi ett femtontal cyklister som väntar vid rödljuset. Så slår det om och jag rivstartar. Vill vara först, före alla andra.

Susar över Skeppsbron. Klockan är före halv åtta så turisterna som brukar stå ivägen på cykelbanan har inte kommit än. Jag cyklar om massa människor, ingen cyklar om mig. Hör sportkommentatorn i huvudet: "På delsträckan Strömbron-Humlegården innehas den gula ledartröjan av S". Jag som brukade hävda att jag inte var tävlingsmänniska.

Jag går från kontoret vid halv tre. Jag tänker jobba några timmar till, sitta på ett café och spåna idéer på ett nytt projekt. Men så pratar jag med en vän. Hon är på Eriksdalsbadet. Nästan 30 grader ute idag. Svårt att motstå. Jag bestämmer mig för att åka dit.

Jag har plustimmar på mitt tidssaldo så det är inget riktigt skolk, men det känns ändå lite förbjudet. Äter glass och solar tills det blir kväll. En väl spenderad eftermiddag. Tids nog blir det tillräckligt med jobbat ändå.

Förra vintern, i omklädningsrummet efter träningen. Det är fredag kväll och vi ska äta ute, lyxa lite. Jag är middagshungrig och inte helt alert. Klär av mig träningskläderna och lägger dem på bänken. Sveper in mig i handduken. Slänger in allt annat i skåpet och stänger igen hänglåset.

Sekunden efter minns jag var nyckeln är. Inne i skåpet. Inte så kul. Där står jag. Naken. Och skåpet är låst med nyckeln inuti.

Gympakläderna är tack och lov fortfarande på utsidan. Jag tar på mig dem och går upp till receptionen. De har en jättestor tång. Receptionisten och jag kämpar sida vid sida i en halvtimme. Pressar, svär, bänder, prövar olika vinklar. Det går inte. Det är ett rejält hänglås jag har.

Nu mycket hungrig och ganska desperat lånar jag en medmotionärs telefon för att ringa hem till maken och be honom komma med en uppsättning kläder. Det är många minusgrader ute. Jag kan inte promenera hem i svettiga gympakläder. Jag är less och vill ha mat och skiter i skåpet. Vill komma tillbaka imorgon och fortsätta inbrytningsförsöken.

Receptionisten tillkallar en väktare. "Varning! Man i damernas omklädningsrum" och efter ännu en halvtimme lyckas han bända upp skåpet. Mitt hänglås är fortfarande helt, bara lite böjt. Men skåpets låsmekanism har gett vika. I samma stund anländer maken med mina kläder. Från inga till dubbel uppsättning på en minut. 

Det blir pizza hemma istället för lyxig utemiddag, och dagen efter köper jag ett kombinationslås, utan nyckel.

Nu till poängen: Idag på träningen så jag en annan tjej göra samma sak! Det gjorde mig ganska nöjd.

Förra hösten var Tigers höstkollektion verkligen i min smak, men inte riktigt på min prisnivå. Jag köpte en kappa och var nöjd med det. De hade också hålstickade tröjor som inte var tillräckligt användbara för sitt pris. Dessutom fantastiska klänningar som jag inte provade eftersom jag saknade en fab fest handla till. Speciellt en klänning, i midnattsblått siden, strålade på galgen.

Idag var vi på Vingåker Factory Outlet, som säljer förra säsongens Tiger. Där hängde de. Plaggen som jag suktade efter i höstas fanns nu till överkomliga priser. På outletmanér lastade jag kundvagnen full med dem.

Provade mängder av klänningar och tröjor efter varandra men ingen var rätt. Den midnattsblå klänningen som var så vacker på galgen såg konstig ut på kroppen. En del satt bra, men jag var inte sugen längre. När de fanns inom räckhåll så ville jag inte ha dem. Kändes befriande.

Kappan jag köpte i höstas fanns också. Nedsatt med 40%. Det gjorde mig ingenting. Det var värt pengarna att få njuta av den hela vintern.

Vem har aldrig sett en film där USA räddar världen? Någon? Nej, jag tänkte väl det. De duggar ganska tätt. Filmerna där de duktiga amerikanska agenterna, soldaterna, forskarna och presidenterna rycker ut till de underbegåvade utlänningarna och drar upp dem ur misären.

Våld och sex (jo faktiskt, docksex) får en helt ny dimension när det utförs av plastbitar i trådar.

Något av det trevligaste man kan göra en vanlig kväll är att ta en promenad. Men ibland kan det vara lite svårt att komma ut. Man sitter där i mysbyxor i soffan och tröskeln att ta sig över blir så hög. Då hjälper det att ha ett mål. Något att gå och titta på. En utsikt, en park, något som ser lite speciellt ut på kartan.

Så finns det massa att upptäcka som man inte kan veta om i förväg. Som porten på Rutger Fuchsgatan 1. Definitivt värd en omväg. Hur den ser ut? Promenera dit och titta.

Skickade iväg min kollega till Skovision - hon kom tillbaka med två par.

I amerikanska TV-serier med kvinnor i huvudrollerna så brukar det förr eller senare handla om skor. Antingen gläds huvudpersonen åt de fantastiska skorna hon köper eller så skämtas det om hennes besatthet av skor.

I många år undrade jag vad som var grejen med skorna. Jag kände inte igen mig. Skor är väl skor. Egentligen var jag ganska nöjd med att slippa identifiera mig med kvinnobilden på TV:n, skapandet av kvinnan genom konsumtionen av dyra skor.

Men härom året så förstod jag att jag var där. Gradvis hade jag köpt fler och fler skor, inte alls praktiska, men så snygga. Jag tittade i alla skoaffärer jag passerade och tyckte hela tiden att jag behövde ett par till. Jag har blivit en ytlig skofixerad kvinna, och jag gillar det.

Därför tänker jag nu tipsa om en skobutik. Jag har två krav på skobutiker. De får inte bara ha bruna och svarta skor (finns det något tråkigare?) och de ska ha bra personal som kan skor och gillar att ge service.

Båda de kraven klarar Skovision på Hornsgatan. Pytteliten butik med otroliga mängder skor i olika färger och utförande, både dam och herr, och lika otroliga mängder personal. Personal som har stenkoll på sortimentet och plockar fram precis de skorna man vill ha.

Tre gånger har det hänt att jag besviket letat runt alla kedjorna efter någon särskild sorts sko. Konstaterat att skorna jag vill ha finns nog inte. Och sedan hittat dem på Skovision. Nu har jag lärt min läxa – jag går dit direkt.