Stockholm dagtid

Första arbetsdagen efter fem veckors semester. Vi är få på kontoret, de allra flesta ligger fortfarande i hängmattorna. Ändå känner jag att jag blir överväldigad av intryck. Sju personer som pratar med varandra i fikarummet känns som tunnelbanan i Tokyo. 

Idag har vi varit på utflykt till Kungsängen. Tog pendeltåget dit. Hittade centrum och ett villaområde, en kyrka och en stängd hembygdsgård. Köpte sallad på Konsum och satt på en brygga i solen och läste.

Vi gör utflykter de flesta söndagar. Ibland blir det till muséer eller andra sevärda platser, men ofta åker vi till en förort där vi inte varit förut. Bara för att se hur det ser ut. Tar en promenad, kollar på hus och människor, fikar. Det måste inte alltid vara mer spännande än så.

Lite spännande var det förresten. På pendeltågsstationen i Kungsängen fick jag för första gången, efter sju år i Stockholm, stämpla min kupong själv i en automat.

Det är mörkt i den stora salen när vi närmar oss. Mörkt och tyst. När vi kliver över tröskeln händer något. En lampa tänds, så en till. En dammsugare går igång, något snurrar i ögonvrån. Det är en borrmaskin med en dammvippa fasttejpad på borren. Apparater startar och stannar när vi rör oss. Vatten strilar, saker snurrar, ljus gungar.

Jag leker med fotocellerna. Rör mig fram och tillbaka. Vill hitta punkter där något sätts på. Roligast är hunden av plast, vars huvud sakta vattenfylls ända tills han tippar över och spottar ut vattnet i en båt.

Sommarens bästa utställning: Automatic av Peter Geschwind på Färgfabriken i Liljeholmen.

Vi promenerar dit en solig och lite blåsig dag. Jag har kollat kartan, men det är ändå lite svårt att hitta. Vilken av industribyggnaderna är det? Var går man in? Vi två är den enda besökarna, lika många som personalen.

Jag undrar hur det går runt? Den gigantiska lokalen, de anställda, konstnärerna som specialproducerar utställningar – och så vi enstaka besökare som betalar 40 kronor var. Kanske kommer fler när det regnar. Men jag är tacksam för lyxen att få gå där själv, utan någon som stör min upplevelse. Efteråt är jag på gott humör hela dagen.

…är jag generellt sett emot. Folk som gör det blir gnälliga martyrer. Alla dessa föräldrar som lever genom sina barn, fruar som lever genom sina män och sjuksköterskor som lever genom sina patienter verkar vara så bittra. Tycka att någon snuvar dem på livet, tvingar dem att offra sig. Och så inser de inte att det är de själva som gör det, frivilligt, ofta i onödan.

Shoppa genom andra däremot, det är bra. Gå i butiker, leta efter snygga saker, diskutera fram och tillbaka vilken outfit reatröjan skulle passa till. Och sen inte köpa själv, eftersom man bara är med som shoppingstöd. Tillfredsställelsen över ett lyckat köp, utan att behöva dra fram betalkortet.

Det har jag ägnat dagen åt, tillsammans med min man. Han har klagat på att det inte finns några bra herrbutiker. Efter dagens runda till Nitty Gritty, Planet Jupiter och Herr Judith är han motbevisad. Fulla kassar på vägen tillbaka, i hans händer alltså. Det enda jag köpte var min lunch.

Vi har en födelsedagstradition, min man och jag. När jag fyller år så ordnar han en helkväll åt mig med något jag gillar, och jag ordnar åt honom när han fyller år. På födelsedagen ska man inte behöva fixa något själv. Idag skulle vi fira mig.

Picnic och parkteater. Väska packad med champagneglas i plast, meze inköpt i Söderhallarna och på plats i Vita bergen i god tid. Åt och tittade på folk som kom. Bänkarna fylldes i mönster som gick att förutspå. Ett medelålders par framför oss verkade vara på date. De kom inte samtidigt, verkade lite spända, åt sallad och drack vin.

Föreställningen börjar, ”Vad är det för jävla sommar”, om sommar, semester och förväntningar. Skådespelarna lyssnar på väderleksrapporten, brus på en radio, lösryckta fraser ”hagelskurar”, ”storm”. Det är småkul, inte fantastiskt.

Hela veckan har jag önskat att det skulle regna, ett riktigt åskregn, ösregn, slagregn. Jag gillar när det regnar så att dropparna studsar från gatan. Fem minuter efter väderleksrapporten på scen så kommer regnet. Nästan som regisserat. Stilla och försiktigt först. De förberedda i publiken tar fram paraplyer och allsång-ponchos, andra gör sydvästar av konsumkassar.

Vi sitter kvar, myser under paraplyer och picnicfilt, går inte förrän skådespelarna säger att de måste ställa in. Då visar regnet sina muskler, öser ner, hamrar mot paraplyer och frisyrer. Plaskvåta fötter på fem minuter och jag är helnöjd. Vilket perfekt födelsedagsfirande! Till och med regnet kunde han fixa till mig.

Jag bor i Stockholm och gillar det skarpt. Gillar att sitta på fik, kolla på folk, gå shoppingrundor, se utställningar och föreställningar och ta en drink i en bar. Den här bloggen ska handla om allt det där, om saker jag upplever i stan och vad jag tycker om dem. Jag är ingen nattsuddare, så klubbtips får du söka någon annanstans. Därav namnet; Stockholm dagtid.

Läs min blogg för att få Stockholmstips, för att konstatera att du inte alls har smak för samma saker som jag, eller bara för att få lite tidsfördriv. Välkommen!