Stockholm dagtid

Nu bär det av till landet i några veckor, och även om jag på modernt vis fixat dit mobilt bredband så är viss bloggtorka att vänta. Bland annat eftersom det mobila bredbandet bara funkar utomhus, och är det utomhusväder så finns roligare saker att göra. Trevlig sommar på er!

I onsdags eftermiddag förvånade jag mig själv storligen genom att komma ut från HM med två par shorts inhandlade. Det är några år och några kilo sedan jag sist bar shorts, och jag har haft bilden av att det absolut inte går att se bra ut i dem om man inte är modellsmal. Samtidigt är det ganska praktiskt på sommaren.

Även om jag oftast föredrar kjol och klänning så bestämde jag mig för att ge shortsen en chans, så jag gick och provade fem-sex olika par. Till min stora förvåning såg jag helt OK ut i flera av dem, trots att de var nog så korta. Jag som trodde på bikinikris i provrummet. Kanske var jag på alltför bra humör, kanske håller jag äntligen på att lämna det magra kroppsidealet bakom mig. Eller så är det bara att mitt stuginköp på landet har gjort mig så mycket folkligare.

HM är bra i dessa lägen, när man ska försöka vidga sina vyer. Det blir inte så dyrt, och då blir inte beslutet så stort. Nu har jag köpt dem i alla fall. Vi får väl se om jag också kommer att använda dem. På landet, till att börja med.

Jag fikar med en vän och vi pratar om paradis. Om att inte behöva flyga iväg över hela jordklotet för att hitta sitt paradis, utan kunna hitta det i vardagen. När jag ska försöka skriva om det låter det banalt och klyschigt, som att umgås med vännerna, ta tid i vardagen, sänka ambitionerna och uppskatta det man har. Skulle kunna stå i vilken damtidning som helst. Men ändå tycker jag att det är ganska sant. Kanske är det allra svåraste att stå för att man inte alls har lust att åka till Afrika utan är alldeles nöjd i sin egen trädgård, på sitt stammisfik eller på promenad i sin egen stadsdel.

Det blommar rosa näckrosor i en av dammarna vid vår stuga. Blommorna är fantastiska, perfekta intill fulländning, skiftande från mörkt cerise till ljusrosa med klargula ståndare. Varje blomblad ser ut att vara utskuret med laser, alla i rätt proportion till varandra. Inget brunt, vikt, skadat eller ledset någonstans. Jag har svårt att tro att de är verkliga. Det känns som att någon handlat dem på Coctail de Luxe och smugit dit med dem under natten för att glädja mig.

Så slår mig ironin att jag tycker att de verkliga näckrosorna ser ut som konstgjorda, och inte att de konstgjorda ser verkliga ut. Men jag har inte varit en trädgårdsmänniska tidigare. Har inte sett trådgårdsblommor på så nära håll. Trodde inte att sådan perfektion kunde växa av sig själv. Därför har butikens konstgjorda sett overkliga ut, när de i själva verket var naturen trogna.

Jag är inte naturen främmande. Skogsmänniska har jag varit, tillbringat dagar och veckor på vandringsleder och i tält. Skärgårdsmänniska likaså, seglat mellan öar och skär i den västkustska arkipelagen. Skogens och öarnas växter känner jag igen. Men trädgård är något helt annat. Förädlade växter är olika naturens. Jag får lära nytt.

I den andra dammen bor en groda. Jag har döpt den till Max.

Det var en gång i livet när jag hade möjligheten att flytta till Umeå, men jag valde bort det. Alldeles för mörkt på vintern. Det skulle aldrig gå. Om jag i det läget hade känt till Umedalens skulpturpark så hade jag kanske tänkt annorlunda.

Området huserar ett gammalt mentalsjukhus, numera ombyggt bland annat till bostäder. Varma, orangeputsade hus omgivna av stora gräsmattor och höga tallar. Bland husen är skulpturer utspridda, de flesta av dem alldeles fantastiska. Inga gamla marmorbyster dock, utan bara moderna saker. Sådant som talar rakt till mig. Som inte kräver vare sig analys eller förståelse. Som bara gör mig glad.

Några favoriter:

• En tjock glasruta infälld i gräsmattan. Under den ett badrum sett uppifrån, toastol, tvättställ alltihop. Och dessutom vattenfyllt.
• Två parallella vajrar spända genom träden. På dem kavajer och jackor uppträdda. Många tiotals herrar utan huvuden som håller varandra på axlarna där uppe bland trädkronorna.
• En kopia på en cementtruck i skala 1:1 men helt gjord i snirkligt järn.

Hade jag vetat om att det fanns, och att man kunde bo där, så skulle jag ha blivit sugen. Det var nog tur att jag inte visste, för jag är rätt nöjd med att det var i Stockholm jag hamnade.

Första gången jag upplevde Drottninggatansyndromet var en lördag eftermiddag för två eller tre somrar sedan. Jag och min man var inne på stan för att uträtta några ärenden. Tillsammans med oss där fanns oräkneliga stockholmare med samma tanke och ännu fler turister som mest ville strosa runt. Det var smockfullt med folk, helt enkelt.

Smockfullt med folk kan vara ok, om alla rör sig synkroniserat. På morgonen i gången mellan t-centralen och centralen till exempel, där alla bara rinner fram under ordnade former. Men på Drottninggatan rör sig folk enligt shoppinglogiken. Vimlar lite hur som helst, tvärstannar framför ett skyltfönster, står och pratar i små grupper medan de väntar på kompisen som handlar dalahästar, slår folk i knävecken med stora påsar och på andra sätt hindrar flödet. Förmodligen gör jag själv likadant när jag shoppar.

Men när man har några specifika ärenden att uträtta är det en annan sak. Då vill man röra sig snabbt mellan de olika affärer som är aktuella, och få sina ärenden undanstökade. På Drottninggatan betyder det att kryssa mellan människor som ständigt stannar i ens väg, vilket ofta orsakar en viss irritation. Ju fortare man försöker gå, desto fler står i ens väg, och desto mer irriterad blir man. Det låter banalt när jag skriver om det, men det är högst verkligt.

Den här lördagen skulle vi bland annat köpa en cykelhjälm åt maken. Han ville gärna ha en som inte var så ful. Jag menade att det var en omöjlig idé: cykelhjälmar är per definition fula. Det hela utvecklade sig till ett elakt gräl. Mitt på Drottninggatan står vi med arga röster och avhandlar cykelhjälmars estetik.

Vi grälar inte så mycket, och sällan om struntsaker, så det här var okarakteristiskt av oss. I stunden en hetsig debatt, men en liten stund senare förstod vi inte alls vad det handlat om. Innan vi insåg att det var Drottninggatansyndromet. 

Irritationen som uppkom av att försöka ta sig genom den ostrukturerade människomassan spillde över på oss, och vi började båda tycka att den andre var en idiot. Då fattade vi ett beslut. På Drottningatan ska vi alltid gå långsamt. Allt annat är ödesdigert och ett hot mot vår relation, eftersom den ena ohjälpligt blir på efterkälken och blir sur på den andra som bara springer iväg, medan den andra blir sur på den ena som inte kan hinna med.

Senast drabbade detta oss en söndag eftermiddag på Stockholms Central, full av sommarturister. Men då sa vi till varandra "kom ihåg Drottninggatansyndromet" och saktade takten. Kom hem med ett tunnelbanetåg senare, två minuters skillnad, men fortfarande på gott humör.

De tre mest pinsamma felen man kan göra med en nyköpt kvalitetskostym:

1. Missa att sprätta sprundet bak. Dels avslöjar det snubben som helt okunnig i klädväg och dels får det honom att se fet ut. Kan aldrig ursäktas.
2. Inte ta bort varumärkeslappen på ärmen. En kvalitetskostym är inte likvärdig med en sporttröja. Varumärket ska inte synas på utsidan. Det finns till för att underlätta i affären, inte för att märkesstoltsera i användandet. Snubbar med märket kvar avslöjar sig som ovana kostymanvändare och jag får känslan att de hellre skulle velat ha en LA Lakers-tröja.
3. Låta bli att sprätta fickorna. Detta kan i vissa fall ursäktas eftersom hopsydda fickor får kostymen att hålla formen lite bättre. Men mest är det opraktiskt, eftersom man inte har någonstans att stoppa nödvändiga saker (som lappen med bröllopstalet, eller sin frus läppstift).

Är detta verkliga fall? Åtminstone ettan och tvåan har jag sett exempel på de senaste tre dagarna. Trean är svårare att se så länge man inte är ficktjuv. Och det är inte jag.

En översyn av min garderob visar att jag har över tjugo klänningar, och jag kan använda nästan allihop. Det gjorde mig ganska förvånad. Fast det är kanske inte så konstigt. Det är fler än en gång som jag har gått ut för att köpa ett par byxor och kommit tillbaka med en klänning.

Min man har aldrig gillat att dansa. Efter nästan tio års förhållande kan jag på ena handens fingrar räkna tillfällena vi har dansat tillsammans. Fram till igår var de nämligen två.

Jag kan inte säga att jag är superdansant själv, men jag tycker i alla fall att det är kul att dansa och en bra låt får mina fötter att vilja röra sig. Självklart har jag önskat att han ska känna likadant, att han ska vilja dansa med mig. Men jag har aldrig velat pressa honom. Han är en fantastisk man ändå.

Så igår hände något spännande. Vi var på ett bröllop. Trevlig orkester spelade jazzklassiker och "Drömmen om Elin" och plötsligt dansar vi. Sedan visar det sig att han tycker att det är roligt och innan kvällen är slut har vi dansat ganska många varv runt dansgolvet och bestämt oss för att gå en danskurs.

Vad är det som har hänt? Några års gemensam träning på Friskis har lärt honom att följa rörelser till musik, han visste bara inte om att han kunde det. Och så puffen över tröskeln: Det fantastiska bröllopsbandet. Jag får rikta ett tack till brudparet!

Det finns ett gäng karriärgurus som säger att bara man vet vad man vill så kommer man får det. Man ska ha ett tydligt mål, för då kommer man kunna fokusera sina ansträngningar och därmed lyckas. Visualisera målet så är du halvvägs dit, som det heter i idrottspsykologin. Och det ligger väl någonting i det där ibland. Men i vissa lägen är det rent skitsnack och krånglar bara till saker för en. Som när man ska köpa en klänning.

Jag har ett tydligt mål, och har haft det i flera månader nu. Jag vet precis vilken klänning jag ska ha. Jag vill ha den perfekta klänningen att slänga på sig över bikinin för en cykeltur eller promenad genom stan till närmsta park. En sval klänning, lös och ledig, fast som ändå inte gör att jag ser gravid ut. Den ska ha midja och gärna vara i bomull, men inte trikå förstås, det blir för varmt.

I färg och mönster är jag öppen för det mesta, så länge den inte är enfärgad eller allt för gullig. Och dessutom vill jag inte ha bara axlar, utan helst någon kort liten ärm. Visualiserat så det förslår. Men har det hjälpt? Nej, inte alls. Snarare tvärt om. Klänningen står ingenstans att finna och jag är så fixerad på målet att jag inte accepterar något som är nästan bra.

Tills igår. Då ansträngde jag mig att vara lite mer openminded och hittade en på Laura Ashley som bara hade två fel: Den var lite för vid runt magen och min mamma gillar Laura Ashley. Det är inget fel på min mammas smak, men man vill ändå inte ha samma kläder som sin mor. Fast jag tror att hon mest handlar inredning där. Bara på flyt köpte jag en klänning till, en virkad liten sak (med underklänning) som bara är aningen för kort. Men ganska tuff. Och den har redan töjt sig lite.

Tillsammans blev det ungefär fem gånger så dyrt som jag hade tänkt, när jag från början trodde att jag skulle kunna hitta något på Indiska. Jag hoppas att det var värt det. Det vet man aldrig förrän i efterhand när man ser hur mycket man använde ett plagg.

Jag promenerar uppför Fatburstrappan och plötsligt står där fyra balettdansande flickor. De är i tonåren, har balettdräkter och balettskor. På en liten stereo spelar de klassisk musik som jag vagt känner igen från något besök på Operan. Så dansar de klassisk tåspetsdans på de tuggumifläckade stenplattorna. Och min första tanke är "det måste vara ironiskt". Fastän det inte finns några tecken på det.

Det handlar bara om mig. Jag tillhör definitivt den ironiska generationen. Jag har svårt att se andra skäl till att dansa tåspetsdans i Fatburstrappan än att man driver med något, ifrågasätter något. Modern konst typ. Men jag tittar någon minut till och det verkar bara som att de bara vill visa upp sina kunskaper. När jag har släppt den ironiska tanken kommer nästa: "Att de vågar dansa här ute med sina tåspetsskor. Tål skorna verkligen det?". På en minut har jag gått från ironisk till bara gammal.

Vanliga vägen till jobbet över gångbron mellan Söder och Riddarholmen. Vanliga lunken. Vanliga tankarna. Men inte vanliga mötet. De jag brukar möta ser ut som jag, tankarna långt borta, på väg till jobbet. På somrarna kryddat med enstaka turister utanför Gamla stans tunnelbana.

Igår plötsligt löpare. Först en, jag tänker han är på morgonjogg. Men han har nummerlapp. Kanske vill stoltsera med att han deltagit i något lopp? Men så kommer det fler, enstaka eller i grupper om två eller tre. Alla med likadana nummerlappar. De kryssar mellan fotgängarna, skuttar upp och ned för trapporna. Borde de inte spara sina krafter till morgondagens Stockholm Maraton?

Väl på jobbet gör jag lite research. Det visar sig att det är något jippo ordnat av Radio Rix morgonprogram: Riddarfjärden runt. Programledarna själva springer, plus ett gäng lyssnare. Jag brukar inte ha så mycket till övers för den kommersiella radions flåshurtiga morgonprogram, men det här piggade ju faktiskt upp min morgon. Så länge jag slapp lyssna på dem i radion, i alla fall.

Efter fyra dagar i Vilnius har jag lärt mig att Nordens gränser flyttas österut. Nästan hela näringslivet består av skandinaviska företag. Nordea, SEB, Danske Bank och Swedbank har kontor i vartenda gathörn. Kläder kan man handla på Lindex. Och priserna är nästan på svensk nivå. Fast inte lönerna förstås.

Vi träffar en parlamentsledamot, ordföranden för arbetsmarknadsutskottet, och jag frågar hur de svenska företagen sköter sig. Ganska bra jämfört med de inhemska, är svaret. Men när de har varit här några år anpassar de sig, säger han, och blir lika illa som de från början litauiska. Till exempel har SEB sparkat massa äldre och istället anställt unga med lägre löner.

Jag känner mer släktskap än jag trodde att jag skulle göra. Och mer ansvar att sätta press på våra svenska företag.

Idag såg Tysta Mari-gången ut som vanligt. Om jag inte hade sett några sopsäckar fulla med glitter i ett hörn så hade jag nog trott att jag drömt.

Under Sheraton går det en gång, en ganska bred gång i markplan, kallad Tysta Mari-gången. Den är kantad av sorgliga skyltfönster som antingen gapar tomma eller visar upp en dammig krukväxt och vittnar om hur någon, någon gång trodde att det här skulle bli ett bra läge. Det blev det inte.

Det senaste året har gången använts som upplag för renoveringsmaterial för Sheraton. Kontainers fulla med uttjänta toalettstolar har samsats med rökande grovisar. Eftersom den kortaste vägen mellan punkt A (hemmet) och punkt B (jobbet) går här så passerar jag genom gången de flesta mornar. På sista tiden har jag med tillfredsställelse noterat hur kontainer efter kontainer försvunnit och tänkt att det är nog så bra som den här gången blir.

Där tog jag fel. Tror jag i alla fall. Det beror lite på hur man bedömer vad "bra" är. Imorse kommer jag som vanligt med hörlurarna i öronen, funderande på mitt, och möts av ljusslingor, plastgranar, ljusblå matta utrullad längs mitten och (mest förvånande) folkdansare i folkdräkt skuttande i ring mitt på morgonen. Dessutom var alla skyltfönster fulla med saker, det fanns kaffe, fejkade gatuskyltar och gott om fotografer. Allt verkade vara initierat av företaget Rusta, förstod jag av skyltningen.

Däremot förstod jag inte alls vad spektaklet gick ut på. Det hela kändes som en lite mer tacky variant av jul på gröna lund med stora inslag av betong. Men det var liksom inget folk, det är inte så många som har samma promenad väg som jag. Och de verkade inte sälja något. Fast när jag fundersam gick vidare mötte jag fler folkdansare på väg dit.

Jag måste spana i tidningen? Eller har någon av er läsare sett något? Vill ni bli förvånade kan jag rekommendera en promenad dit. Om de nu fortfarande är kvar, det har ju hunnit gå några timmar.

Jag bär upp sommarkläderna från källaren och får ett utsorteringsryck. Tänker att nu ska de bort, alla kläder som jag inte haft senaste året, som inte passar mig, sitter dåligt eller är för små. Men innan jag slänger ska jag väl prova. Så jag provar och till min förvåning och glädje visar det sig att de flesta av dem sitter riktigt bra.

I slutändan blir bara ett enda plagg utsorterat. Känns som gratisshopping. Jag fick en ny garderob med kavaj, kjolar, toppar och byxor alldeles gratis. Så denna veckan anstränger jag mig att använda alla fina kläder som jag glömt bort var så fina.

Igår strålande sol. Tillbringade halva dagen på en filt på Kastellholmen. Sola, läsa och titta på båtar, kan det bli bättre? Knappast. Men efter ett tag tröttnar jag ändå och vill ha omväxling. Så på eftermiddagen går vi på bio. Nästan förbjudet i Sverige, att gå in i biomörkret när man kan kisa i solen.

Inte i Malaysia däremot. På vår luffarresa för nio år sedan bodde vi en vecka hemma hos en malaysisk familj. Där lärde jag mig att bio är en aktivitet för heta eftermiddagar. När solen blir alltför gassande kryper man in i en luftkonditionerad biograf.

Vår värd, Cynthia, tog med oss på bio en eftermiddag för att se Jackie Chan. Filmen skulle vara textad på engelska, sa hon. Det var den inte. Det var en romantisk actionbuskis, en genre som jag då upplevde för första gången och inte sett sedan dess. Inte så komplicerad handling, vilket underlättade eftersom min malaysiska är rätt begränsad. Det jag minns bäst är en allegorisk sexscen där de dök med delfiner eftersom det vore för vågat att visa kyssar och tafs.

Detta kommer jag att tänka på i biomörkret på söndageftermiddagen, när jag sitter och ser "En lanthandel i Provance". Den har inte heller någon komplicerad handling, men är full av fina bilder. Och efteråt när vi kommer ut är det fortfarande ljust och varmt och jag tar av mig koftan och promenerar hem.

I februari för nio år sedan befann jag mig på resande fot på Nya Zeeland. Jag höll på att avsluta mina universitetsstudier, och i linje med modern tradition skulle jag göra en luffarresa med en vän innan dess. På Nya Zeeland fick kontakt med en trevlig familj i Christchurch som guidade oss till lokala sevärdheter. Bland annat tog de med oss till Christchurchs uthamn, Lyttelton.

Lyttelton var ett mycket litet samhälle med en sevärdhet: Tidsbollstationen, som enligt föreståndaren var en av fem fortfarande fungerande i världen. Jag är förresten inte helt säker på termen tidsboll, men det heter time ball på engelska i alla fall.

Innan förekomsten av atom- och satellitstyrda klockor hade varje hamnstad en tidsboll. Varje dygn, klockan 12.00 GMT i alla hamnstäder världen över, släpptes den stora bollen ned längs en högt placerad påle. Detta skulle kunna ses över hela hamnen, och ge möjlighet att synkronisera alla skeppsklockor. På havet var tiden viktig. Skulle man använda sextanten eller segla efter stjärnorna måste man veta vad klockan var, eftersom jorden roterar så att både sol och stjärnor rör sig över dygnet. Tidsbollstationer går fortfarande att se i många hamnstäder. Den brukar se ut som ett stort kors, med en flagga på vardera arm och en boll vid korsets fot.

Inget av detta visste jag innan jag besökte Lyttelton, men jag minns det än. Och idag, på en filt på Kastellholmen blev jag påmind. Klockan 12.00 GMT, 13.00 svensk tid, såg jag den stockholmska tidsbollen falla ned längs sin påle högt uppe på Söder. En länk bakåt till sjömän genom tiderna och min egen backpackerresa.

Att en torsdagkväll ta med sig sin middag och sätta sig i Tanto.

Den vita klädveckan medförde vissa utmaningar, eftersom det visade sig att majoriteten av mina vita kläder fanns i källaren, däribland två kjolar samt en grå-vit dräkt. Det hade ju kunnat avhjälpas genom att gå ner i källaren och hämta dem, men jag fick inte riktigt fram energin som behövdes för det. Istället lyckades jag pussla ihop en någorlunda vit vecka utifrån min vintergarderob och bestämde mig samtidigt för att ha en till när jag burit upp sommargarderoben, vilket förhoppningsvis ska ske i helgen.

Så här blev i alla fall resten av veckans outfits:

Onsdag: Vit skjorta och mörkblå stretchjeans. Oerhört klassiskt, på gränsen till tråkigt, för att vara mig men maken sa att det var snyggt.
Torsdag: Kjol med brun/rosa blommönster på vit botten, vita strumpbyxor, mörkgrön tröja med rosa ränder och mörkgrön tweedkavaj.
Fredag: Kjol med grönt mönster på vit botten, vit stickad tröja med lite silverpaljetter runt v-ringningen.
 

Tagen av vårkänslor är även jag, efter att ha sett majbrasa och blommande trädgård. Därför bestämde jag mig för en klädtemavecka på temat vitt. Varje vardag denna veckan ska jag ha något vitt på mig, för att utmana min garderob och fira vårens intåg.

Igår inledder jag med vit blus, solgul kjol, vita strumpbyxor med lite spetskänsla och en vit-grå stickad tröja. Idag är det inte lika mycket vitt - bara strumpbyxorna. Den solgula kjolen är kvar, med en orange topp och röd kofta. Imorse vid garderoben insåg jag att jag måste ner och hämta sommarkläderna i källaren för att klara en vit vecka. Men det är väl lika bra att få det gjort.

Helgens mest spännande upptäckter på landet:

1. Uteduschen med både varmt och kallt vatten. Den är bara runt hörnet, utanför köksdörren, men vi har inte sett den förut. Med varmt vatten duschar man bra ute, även om det är kallt i luften. Nästan lite spakänsla. 
2. Nya blommor i rabatterna varje dag. Vita, lila, blå, gula och röda. Tulpaner och rododendron känner jag igen. De flesta andra har jag ingen aning om vad de heter. Men det gör mig ingenting. De är lika vackra ändå.
3. Myrorna som mest finns utanpå huset, men på vissa ställen även inne. Ingen kul upptäckt men en upptäckt av vikt. Hur effektivt myrgiftet tog kål på dem kändes dock ganska bra.

Jag har känslan av att det än så länge finns mycket kvar att uppleva.

Efter fem dagar i nya sommarstugan sitter vi utmattade i hyrbilen på väg hem. Under helgen har vi städat alla rum = rensat ut gardiner, mattor och prylar, dammsugit fönster, väggar, golv, våttorkat alla ytor, svabbat golv och burit in möbler igen. Dessutom har vi kört bort saker till loppis, klippt gräset, satt upp tavlor, fixat byrå och sofföverdrag, köpt cykel, varit på Ikea och Bauhaus (två gånger), grävt ur en damm och storhandlat. Halvvägs genom arbetshelgen är jag redo att ge upp och försöka sälja huset till de andra budgivarna.

Då säger min kloke make att det är lite som att få barn. Först den inledande euforin: "Vi fick det". Sedan tvekan när verkligheten börjar komma närmre: "Vad fan har vi gett oss in på". Och så efter ett tag en mer balanserad kärlek. För de flesta föräldrar varar ju inte förlossningsdepressionen hela livet, säger han. Och det har han ju rätt i.

När man tänker på saken har vi dessutom hunnit med massa trevligheter i helgen också. Vi har tagit skogspromenad, varit på cykeltur och bestigit det lokala berget. Lagt pussel och lyssnat på radio. Dessutom har vi haft våra första gäster och som stolta föräldrar visat vår trädgård för dem. Men nästa helg vi kommer dit ska vi bara njuta, för att balansera upp arbetet.

Han promenerar framför mig på väg till jobbet, en smal ung man i välskräddad kostym. Hans hår är prydligt kammat och kostymen ser dyr och ny ut. Men någonting stör. Han har inte sprättat sömmen som håller ihop sprundet.

Man måste ha viss kompetens när man köper finare kostymer för att inte avslöja sitt ursprung. Sprundet och fickorna kan vara ihopsydda för att kavajen inte ska tappa formen på butiksgalgen.

Hade man en märkeskostym till konfirmationen, skolavslutningen och studenten så vet man nog det. Hur ska man annars veta? Butikspersonalen säger ingenting. Det måste vara svårt att komma upp sig.  

Mina föräldrars villa är fullt av möbler och saker. De har kommit min syster till nytta när hon flyttat till ett stort hus. Men jag har sällan velat ha något. I min omsorgsfullt designade moderna Stockholmslägenhet vill jag välja innehållet själv. Några enstaka saker från föräldrarnas och morföräldrarnas hem finns där, men inte så mycket att föräldrarnas samling märkbart minskar.

Med köpet av sommarstuga har läget förändrats. Visserligen köpte vi den möblerad, men några juste fåtöljer och ett soffbord behöver vi ändå. Lite lakan och en servis kommer väl till pass. För att inte tala om bestick, en matta och en spegel. Och föräldrarna blir bara glada för att prylfördelningen mellan systrarna blir lite mer rättvis.

Vi kommer väl förberedda till besöket i föräldrahemmet, med en tom resväska. Den sväljer en halv servis och lite glas. Resten av sakerna är inte bara gratis, de kommer att levereras kostnadsfritt till sommarhuset med hjälp av familjens kombibilar. Allt jag behöver göra är att bjuda på tårta.

När jag ska välja en film att se tillsammans med den kurdiske killen jag är flyktingguide för så tänker jag att något norrländskt vore bra. Något där de inte pratar för mycket, så att det blir lättare för honom att hänga med. Filmen Varg har just haft premiär och inte nog med att den lovar tysta norrlänningar, den har fått en fyra av DN’s recensent.

Filmen är klart begriplig för min kurdiske vän, så första slaget är vunnet. Men är den bra? Jag vet inte. Alla ingredienser är bra. Vackra vyer, imponerade skådespeleri, fotot riktar in sig på rätt saker i scenerna.

Storyn är föredömligt enkel, inte en massa onödiga sidohandlingar. Fokus helt enkelt. Kanske lite för mycket fokus. Det blir ensidigt. Det är bara synd om samerna och renarna, och jag som naturvårdande stockholmare med vargskydd på agendan saknar den andra vinkeln. Saknar att man inte fick se mer av vargens liv, eller höra argumenten för att ha vargen där. Visserligen sägs argumenten, men av en tydligt förtryckande statsmakt. Vida vinklar över fjället men smala över tankarna.

Man får väl se filmen som en partsinlaga. Det är lite synd. Det hade varit mer spännande annars. 

Efter ett par månaders process är jag tillsammans med min man sedan i fredags ägare till ett sommarhus. Det var några steg att komma hit. Hemnetsurfande, första och andra titt på huset, besiktning och sotning, kontraktsskrivning, banklån och så till sist själva överlämningen. Nya papper att skriva hos mäklaren och sedan fick vi nyckeln i handen.

Med hyrbilen full av saker åkte vi på fredageftermiddagen för att inta huset. Dags att se vad man egentligen köpt. Vad fanns egentligen för växter i den femtusen kvadrat stora trädgården? Vilka möbler skulle finnas kvar i huset? Vad var det för tapeter och hur många spindlar skulle vi se på en helg?

Det visade sig att det fanns ganska gott om möbler. Särskilt bord. Vi började med att möblera om, för att göra det till vårt. Arbetade lite i trädgården. Fattade några beslut, sågade av en gren på en buske. Sådant får man göra när man äger. Men ändå kändes det overkligt. Som att vara på besök.

Jag har inte tänkt på mig själv som någon som äger ett hus, och speciellt inte som trädgårdsägare. Från att vi fick idén och bestämde oss i slutet på förra sommaren gick det egentligen ganska fort. Nu måste jag vänja mig vid tanken. Boa in mig. Göra stället till mitt. Nästnästa helg när vi ska dit igen ska vi köpa en dammsugare på vägen och ägna helgen åt att suga upp några kilo spindelväv. Det kommer nog hjälpa.

Trädgården var förresten helt fantasisk. Jag upptäckte blommor, beskar en trollhassel och rensade en damm.

Den otrevligaste punkten jag passerar på min promenad till jobbet är Försäkringskassans huvudkontor. Jag har inte något emot Försäkringskassan som institution, men utanför deras entré står alltid ett gäng tanter och röker. Jag brukar försöka hållan andan genom tobaksmolnet, men de står ganska utspritt och det är svårt att hålla andan när man går i rask takt.

Försäkringskassan har visst som uppdrag att få ner antalet sjuka i landet. Det första steget skulle kunna vara att satsa på rökavvänjning för personalen. Skulle spara massa pengar åt staten.

För något år sedan såg jag en inbjudan till en fototävling. Kvinnor skulle fotografera män. Män sedda med kvinnors ögon. Ganska intressant, tyckte jag, så jag började fundera på hur jag skulle kunna fotografera min man. Jag ville porträttera honom som människa, inte som man. Men jag kunde inte komma på en enda bild som inte handlade om kön.

Alla mina idéer antingen bekräftade eller ifrågasatte manligheten. Min man sittande i soffan, broderande som han brukar, en bild som skulle ifrågasätta. Fotografera honom mitt i hans samling av Teknikens Värld, en bild som bekräftar. Även om jag skulle ta bara honom, med eller utan kläder, så kändes det inte som jag skulle kunna hitta en enda pose som inte sa något om kön. Så jag gav upp.

Därför var det så upplyftande att se Maria Fribergs fotografier av män på Kulturhuset. Visst handlar många av dem om kön, de kostymklädda männen som sitter på rad och man ser bara deras ben under bordet. Eller videoverket med andra kostymklädda män bland lakanen i en säng. Men de bilder jag tycker bäst om lyckas frigöra sig.

Min favorit föreställer en man som ligger på mage, insvept i vita kläder, bara fotsulor. Runt honom är hela bilden fylld av böcker. De är staplade i rader med ryggarna uppåt. Bara gamla böcker, bruna skinnband. Ett hav av bruna bokryggar och den vitklädde mannen som avslappnat ligger i mitten. Hans fotsulor. Den vill jag ha hemma.

Man vet att man har lyckats med sminkningen när det är måndag morgon och ens kollega säger "Vad pigg du ser ut".

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

Idag cyklade jag fyra kvarter på Hornsgatan utan att någon bil stod parkerad i cykelfältet. Det har nog aldrig hänt mig förut.

I flera dagar har jag sett fram emot att damen från TNS Gallup ska komma. Jag som älskar att svara på frågor och berätta om mina åsikter, äntligen har jag blivit utvald. Mina svar ska vara bland de tusentals som räknas ihop i undersökningen. Min röst ska räknas.

Så kommer hon, en cool liten tant i tweed, med brunfärgat hår. Vi sitter vid köksbordet och hon ställer fråga på fråga. Det visar sig handla mest om EU, vad jag kan om EU, hur mitt förtroende är för olika institutioner i EU. Och det är inte hälften så spännande som jag tänkt. Hon är ju inte intresserad av mina svar. Noterar dem bara neutralt i sitt häfte. Ber mig aldrig motivera, säger aldrig emot. Inget samtal. Och jag förstår att det är samtalet som jag gillar mest.

Dessutom känner jag mig lite inlurad av frågorna. Tror jag att Sveriges, Europas, världens ekonomi kommer bli bättre eller sämre närmaste året? Lite sämre säger jag, med tanke på amerikanska marknaden. Tror jag att min egen ekonomi kommer bli bättre eller sämre? Bättre förstås, jag är fast anställd på en stabil organisation, får lönehöjning varje år.

Så minns jag att jag har läst om detta. Hur folk ofta tror att det ska bli sämre för den stora ekonomin, men bättre för de själva. Hur det tas till intäkt som att folk inte förstår hur den stora ekonomin fungerar och att marknaden alltid är bra för dem. Plötsligt är mina svar argument för marknadens överhöghet. Det håller jag ju inte alls med om. Det var inte så jag hade tänkt.

De ställer inte frågorna som jag vill svara på. Undrar vad mer som kan läsas fram ur mina svar?

Vardagmorgon på väg till jobbet. Promenerar från Söder till City och tittar på folk jag möter. Några stannar blicken knappast alls på, de intresserar mig inte. Andra tittar jag längre på. De som har en spännande frisyr eller snygga kläder, eller kanske bär på något som gör mig nyfiken.

Så möter jag en kille som går med stort besvär. Kanske har han en polioskada, kanske något annat. Men han promenerar i alla fall. Och plötsligt vet min blick inte vart den ska ta vägen. Ska jag låta bli att titta på honom, för att inte peka ut hans funktionshinder. Fast det är inte vidare trevligt att undvika någon med blicken heller. Kan tolkas som avsmak. Och det vill jag ju inte signalera.

Helt plötsligt har jag tappat förmågan att titta normalt. På alla andra tittar jag kort eller länge, och tänker inte vidare på det. Men när jag ser killen med de släpande fötterna blir jag så orolig att sända fel signaler att jag förmodligen gör det. Ett slags diskriminering det också, antar jag.

Efter en lång period av isolering är det dags att återupprätta mina sociala kontakter. Isoleringen är delvis påtvingad, förkylning och magsjuka gör vem som helst hemmabunden, och delvis självvald genom att åka på semester. Inte helt själv visserligen, utan med maken. Han är visserligen mycket trevlig att umgås med, det är bland annat därför jag gifte mig med honom, men lite variation vill jag ha.

Helgen börjar med drinkar och after work tillsammans med favoritkollegan och ett par till (inklusive den trevlige maken). På lördagen tränar vi på stammispasset, följt av social paus för ytterst nödvändig städning. Söndag äter jag frukost på café med en vän och åker sedan hem till en annan för promenad och fika. Och imorgon kommer min barndomsvän på besök till stan. Kanske inte en överdrivet social helg med vanliga mått mätt, men med tanke på hur min närmaste månad tett sig så skapar den en tydlig topp på kurvan. Och jag njuter av att prata med mina vänner.

På Roslagsbanan upptäcker jag dock att även mitt sociala behov har en gräns när jag blir tilltalad på engelska av en stilig Wyclef Jean look-a-like. Till att börja med är det rätt trevligt att småprata lite, men när han efter tre minuter säger att han vill bli min vän så svarar inte jag detsamma. Det stör honom och han ger sig in i en förklaring om att svenskar är för osociala och därför tar livet av oss. Jag säger emot, och så är vi framme och går åt olika håll.

I efterhand när jag tänker på saken så stör det mig än mer. Vem är han att döma mig för att jag inte vill vara vän med honom? Och på vilka grunder ville han vara vän med mig? Nästa gång det händer ska jag fråga det. Fast det är inte så sannolikt att det händer på ett tag. Det brukar oftast hända när jag är blond, och imorgon ska jag färga håret brunt.

Jag vill bara meddela att jag just nu är djupt imponerad av Infernos bartender som lyckades blanda den mest spännande alkoholfria drink jag någonsin druckit. Bra jobbat!