Stockholm dagtid

Aktivitet och vila om vartannat har jag lärt mig är vägen till att bygga upp kroppen. Funkar lika bra på själen, tror jag, så efter den principen planerade jag min helg. Fredag och lördag var aktivitet. Middag, dansföreställning, bar, träning och tedans. På söndagen gick jag inte ur mysbyxorna och den enda turen jag gjorde utanför lägenheten var till konsum. Måndag morgon känner jag mig oväntat pigg.

Tåg, tårta, trampa, tavla, titta och arkitektur. Det sammanfattar ganska bra vår minisemester till Wien. Allra starkast intryck gjorde faktiskt tågresan ned, med den fantastiska kupen som påminde om ett rymdskepp.

En halvtrappa upp, på tågets övervåning, klev vi in genom kupédörren. En enkel sittgrupp rakt fram, två sängar ovanpå varandra till vänster och badrummet till höger. Panoramafönster längs hela väggen och en bit upp på taket. Och en konduktör som tog frukostbeställning och kom med bubbelvin.

Själva Wien var också mycket mysigt, men med en distinkt känsla av att stadens bästa dagar var över. Hade nog varit fantastiskt att vara där vid förra sekelskiftet, när Freud var het och det var staden där allt hände. Det som är kvar, och fortfarande är fantastiskt, är alla konditorierna. Den förhärskande fikkedjan i Wien har servitriser i rosa rockklänningar och 20 sorters tårtor.

Sitter på tåget till min hemstad Göteborg, som jag lämnade för snart 15 år sedan. I eftermiddag ska jag gå på en kär gammal väns disputation, och misstänker att det kan dyka upp andra vänner från tonårstiden. Sådana som jag inte sett på tio år. Sedan ska jag hem till mor och far, och imorgon få träffa min syster med nyfödd systerson.

Alla dessa möten med mitt gamla liv gör mig oerhört medveten om min klädsel. Jag har förändrats så mycket sedan dess. Gått från friluftstjej med hippievibbar till chic storstadskvinna i karriären med smak för kulturupplevelser. Förändringen ligger inte bara på ytan förstås, den går djupt in i mig. Jag har fått socialt och yrkesmässigt självförtroende. Blivit vuxen. Gift mig, fått nya vänner, haft år av danande nya upplevelser. Det är förstås inte så lätt för mina gamla vänner att se.

Att åka tillbaka till sin hemstad, sina före detta sociala sammanhang, är att färdas bakåt i tiden till den man var då. Man möts som den personen, den som inte längre finns kvar. Jag vill mötas som jag nu. Därför är jag extra noga med mitt utseende. Klär mig medvetet för att passa min nya roll, i säsongens trender, med fantastiska designskor och en sminkning som är en aning avant gardistisk. Vill att första intrycket inte ska stämma med deras minnesbild. Vill skaka om bilden av mig, så att nuvarande jag får en chans att tränga sig in.

Jag undrar om det funkar? Psykologistudierna har lärt mig att vi oftast letar efter fakta som bekräftar den bild vi redan har. Det finns säkert något hos mig att känna igen sig i, som kan bekräfta den gamla bilden av mig. Och jag undrar hur jag möter mina gamla vänner. Anstränger jag mig för att se dem som nya människor? Jag ska i alla fall försöka. Oavsett vilket hade jag roligt när jag klädde mig. 

Jag har köpt en hatt värdig ett kungabröllop. En vanlig onsdag när jag bara skulle titta på glasögonbågar. Känner mig lite busig.

Hatten har en gråsvart bas, som en liten platta som fästs snett på huvudet med kammar. Ett grått flor faller ner framför pannan och skapar en sky runt hatten. En flock lila blommor som dekoration. Hatten är gjord av en modist, i ett enda exemplar. Tydligen gör hon hattar även åt vår kungafamilj.

Sannolikheten är ganska låg att jag blir bjuden på kronprinsessbröllopet nästa sommar, så jag får hitta andra användningsområden. Ett bröllop har jag att se fram emot, men fler tillfällen ska uppfinnas. Drinkar på tjusig bar, afternoon tea på Diplomat, champagnekvällar och nyår. Jag ska nog lyckas.

Alla som bjuder mig på ett evenemang där hatten passar kommer jag vara evigt tacksam mot!

Man kan säga att dansföreställningen "Enter Numan" handlar om vad man egentligen skulle vilja göra på kontoret. Lars Bethke sitter vid ett skrivbord, hoppar över skrivbordet, dansar runt det, ligger på det och hänger upp och ned från det samtidigt som han skriver mot undersidan av bordet. Precis så som man kan känna att man vill göra vissa dagar på kontoret.

I slutet av föreställningen plockar han fram en massa moln på stativ och spänner fast sig själv i en sele hängande från taket. Till takterna av en stilla vals flyger han kring i rummet, i flera minuter, mellan molnen och över det landskap som kontoret utgör.

Mitt eget kontorslandskap innehåller inga moln och ger inte möjlighet till flygning. Det består bara av en massa skrivbord och bokhyllor, med utspridda tjänstemän här och var. Jag undrar hur de skulle reagera om jag började dansa runt eller hänga upp och ned från skrivbordet. Tycker att jag brukar få kommentarer bara när jag lägger upp fötterna på bordet ibland. Liten är normalitetens ruta. Det gäller att töja ut den så att man får plats.

Hundra orkidéer hänger på vajrar i taket på utställningen "Livsformer" på Bonniers konsthall. Det är mäktigt att vandra runt bland dem, men jag misstänker att personen som gjort upphängningen var lite längre än mig. Min nacke är böjd uppåt. Upplevelsen av konsten blandas med upplevelsen av nackontet.

I flera rum visas videokonst. Några gillar jag verkligen, andra inte. Men jag saknar något bekvämt att sitta på. Enstaka små bänkar som inte räcker till. Inga ryggstöd. Det får mig att tänka på Pippilotti Rist-utställningen på Magasin 3 för några år sedan. Hon hade inte bara gjort videoverk, utan byggt stora soffor att sitta i och tjocka mattor att ligga på. Hur jag tittar blir en del av det jag ser. Att jag kan ligga på rygg på en tjock matta och se filmen i taket ger mig en helt annan upplevelse än om jag hade stått upp i en vit gallerikub.

På en stadsvandring härom veckan pratade guiden om stadsrummet som styr hur vi rör våra kroppar. Finns det bänkar eller måste man stå? Finns det ytor att springa på eller måste man tränga ihop sig. Det påverkar vår upplevelse av staden. Jag tänker att det är samma med konsten. Utställningssalen styr hur vi kan röra oss runt konsten. Om vi kan ha det bekvämt när vi tar in den, eller om vi får träsmak efter en stund. Konstverket är beroende av sitt fysiska sammanhang. Hoppas att fler curatorer inser det.

I lördags gick vi ut på ärenderunda med föresatsen att köpa några glödlampor. Vi kom tillbaka med ett par fantastiska skor till mig, snyggbyxor från herrekipering till maken och en väska, likaså till honom. Dessutom stötte vi på en vän som skulle köpa fisk, men hängde med in på herrekiperingen och hittade två tröjor. Så drack vi te och åt massa scones på trevliga Esters på Folkungagatan.

Glödlamporna då? Jo, vi kom faktiskt ihåg dem också.

Ibland kan det kännas som att man har sett allt av något. Jag ser ganska mycket nycirkus, och då kan jag tänka att nu finns det inget mer man kan göra med parakrobatik eller på en trapets eller på påle. Nu har jag sett allt och resten jag ser kommer bara vara en upprepning.

Då är det skönt att bli överbevisad. Som igår när jag såg Cirque de Soleil. I nästan varenda nummer fanns något att bli förvånad och överraskad över. Nya grepp och lyft. En otrolig styrka. Eller bara simultanitet, som när 16 personer samtidigt klättrar upp på pålarna.

Jag gladde mig också åt homoerotiken i några av akrobatnumren, och åt alla fina kroppsstrumpor som artisterna hade.

Klungan är fantastiska. Vad mer kan jag säga? Kombinationen av fysisk och intellektuell humor med västerbottnisk knorr i "Det är vi som är hemgiften" får mig helt på fall. Omöjligt att återberätta, och recensionerna jag läser är visserligen sanna och beskrivande men faller platt. Vissa saker måste upplevas.

Sent i föreställningen gör de alla fyra en liten dans med solfjädrar. Gravallvarliga står de sedan på en rad, med solfjädrarna för ansiktet. Så säger en av dem "Jag har gett upp hoppet.." och innan han hinner fortsätta meningen så har min hjärna massa alternativ. Hoppet om livet kanske. Så fortsätter han prata, egentligen utan att ha gjort någon paus, men våra hjärnor är så snabba ibland "…att någonsin hitta…" kärleken tänker jag automatiskt "…en mogen avocado."

"Jag har gett upp hoppet om att någonsin hitta en mogen avocado". Där har jag för alla mina förhastade slutsatser. Inte något högtravande flum om kärleken utan så jäkla rakt på sak. Det är ju så sant, det är sådana saker man ger upp hoppet om. Det är sådant som gnager en och tar ens tid. Sådant man skapar strategier för (när jag vill vara säker på att få en lagom mogen avocado köper jag dem till hutlösa priser i saluhallen).

Ni ser, det går inte att förklara. Men föreställningen var fantastisk. Som det bästa av flygande cirkusen i expressfart, kombinerat med Torgny Lindgren på LSD säger min man och blir sedan mycket nöjd när han surfat rätt på SVD:s recension som nämner just de två komponenterna. Dessutom har alla fyra helskägg, vill jag lägga till. 

Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är en av mina favoritbutiker i city. Hyllor med trevliga böcker att strosa runt bland. Kunnig personal som gärna hjälper till. Ett fik där man kan slå sig ner. Och så ordnar de författarträffar. Visst är det så man smälter!

Till nästa författarträff har de bjudit in Stefan Einhorn som ska tala om sin nya bok "Vägen till visdom". Visdom är strävansvärt i mina ögon, så jag bläddrar lite i boken som ligger framlagd i prydliga högar. Just där jag slår upp boken berättar Stefan en historia om sin dotter, och när han skickade iväg henne på språkresa.

Vid säkerhetskontrollen står alla föräldrarna och säger de sista förmaningarna innan de släpper iväg sina tonåringar. "Ha roligt nu!" är Stefans budskap. Så hör han en mamma säga till sin dotter "Se till att alla har roligt" och han slås av moderns visdom som hon förmedlar till dottern och skriver en lång harang om hur mycket han lär sig i det här ögonblicket.

Själv tänker jag att det är riktigt jävla fult gjort av den där mamman att lägga det ansvaret på sin dotter. Trettio personers välmående på hennes axlar. Jag har själv varit en överansvarstagande flicka och det ledde mig inte till visdom, snarare till sjukskrivning.

Plötsligt känns han inte så vis längre, herr Einhorn. Dessutom har en bekant till mig suttit bredvid honom på en middag, och då tittade han mest på hennes bröst. Fast det kanske är det han menar med att "lyssna med hela kroppen" som jag läser om på ett annat ställe i boken. Jag struntar nog i den där författarträffen.

Jag har just insett att jag vill se 70% av Dansens hus produktioner under hösten. Plus 5-6 pjäser på stadsteatern och lite uddaföreställningar. För att inte tala om Stockholms performacefestivalen i höst!

Ju mer jag går på evenemang, desto bättre förstår jag vad jag gillar och numera har jag lärt mig koda texterna i programmen. Jag gillar när det står "på gränsen mellan olika konstformer". Jag gillar det mesta med Mats Ek, Malin Hellqvist Sillén, Birgitta Egerblad, Anna Vnuk och Cirkus Cirkör, men däremot inte Johan Inger. Jag gillar när dans beskrivs som humoristisk, och jag gillar när de blandar in spoken word. Jag gillar samtida. Klassisk teater däremot, det är jag rätt less på. Presentkortet på Dramaten lyckas vi aldrig utnyttja.

Två saker är jag väldigt nöjd med: Att det visas så mycket bra saker i Stockholm, och att jag lyckas välja rätt. Som maken sa sist när vi såg Bob Hansson och skulle hitta på komplimanger till varandra: "Du är så bra på att hitta bra föreställningar".  

Vi är alla vinnare. Guldmedaljörer. Det lärde Bob Hansson mig på parkteatern i Vitabergsparken härom veckan. Vi har alla varit en liten spermie i pappas pung, och bland 200 miljoner andra spermier så var det just vi som vann det stora racet, som kom fram först till ägget. Som tog guldmedaljen. Och oavsett vad vi gör resten av livet har vi guldmedaljen kvar.

Promenerandes på väg till jobbet på morgonen blev jag omkörd av en man på en motorisera skateboard. En alldeles vanlig skateboard var det, med motorn fastsatt under plattan mellan hjulen. Från motorn en kabel upp till en lös handkontroll, sådan där som snubbar som kör kranbilar brukar stå med. Förstår att jag, som funderat lite smått på en cykel med hjälpmotor, har blivit förbisprungen av utvecklingen.

Om man är glasögonbärare har man på sommaren tre vägar att gå för att slippa kisa.

1. Köpa solclips till glasögonen. Praktiskt, men ack så fult på mina snygga röda Alain Mikli-bågar. Det går bort.
2. Använda linser och kombinera med solglasögon. Det gör jag till och från, funkar bra för det mesta.
3. Använda hatt. Värdigt och coolt, förutom när det blåser. Skärmar av mer solljus än man kan tro.

På landet har jag en stor stråhatt som passar utmärkt när man glider runt i trädgården i sin Laura Ashley-klänning. I stan däremot, där har jag bara haft en illasittande HM-gubbhatt. Så i lördags fick jag ett il och bestämde mig för att köpa en ny stadshatt (visst känns det som före kriget - köpa ny hatt på en lördag!).

Efter en halvtimme i hattaffären kom jag ut med tre hattar. En stor stråhatt i naturfärg, en ljust grönfärgad stråhatt, nästan lika stor, och en cool gubbhatt.

På måndagen tog jag den gröna hatten, kompletterad av en klänning och faktiskt med linser och solglasögon också. Bakom hatten och glasögonen kände jag mig som Greta Garbo. Det var så stiligt att personalen på kebabstället där jag åt lunch införde bordsservering bara för mig. Tänk vad en hatt kan göra.

Jag har numera två hem - lägenheten och stugan. De senaste fem veckorna har endast med korta avbrott tillbringat i stugan. Väldigt mysigt, nästan serent, men de senaste dagarna har jag längtat efter storstan. Längtat efter människor, caféer, gator och shopping. Och inte minst efter lägenheten (=vattentoalett!). Även om jag inte vill att semestern ska ta slut, och inte alls har någon lust att jobba igen, så har det känts lite mer ok eftersom jag får komma till min älskade huvudstad.

Så kommer jag äntligen hit - och det är lite av en chock. För mycket människor, unkna lukter i värmen, en instängd lägenhet och en man som kräks vid en papperskorg på Medborgarplatsen. Och turister över allt, inte bara på Västerlånggatan. Är detta vad jag har längtat efter? Märker att jag har en ny längtan: Att det ska börja ösregna så att en del av folket försvinner.

Men så ramlar fördelarna efterhand över mig. En välsorterad matbutik om hörnet gör att vi kan laga precis det vi är sugna på. Lite snyggshopping bara några minuter längre bort, för att inte tala om vad ett pass på Friskis med efterföljande lunch på Chaikhana kan göra för humöret. Och lägenheten går rätt fort att vädra ur. 

Men lite längtar jag till mitt andra hem ändå, till stugan. Tänk så fantastiskt att få ha två hem att längta till.

Upplever ni också att ni blir kräsnare med åren? Hos mig själv ser jag det på område efter; restauranger, föreställningar, resor och det som jag just nu upplever: hotell. För femton år sedan var det så spännande att bo på hotell att vad som helst dög. Numera är min kravlista lika lång som Jennifer Lopez raider.

Jag vill ha ett rökfritt rum förstås. Tyst, utan någon surrande luftkonditionering. Extra filtar och element som går att höja, många kanaler på TV:n och gott te inom räckhåll. Allra helst tekokare på rummet, men annars att hämta. Extrapoäng om det finns böcker att låna. Hotellet jag bor på nu, tio minuter från Oslos flygplats, ligger mitt i obygden bakom ett industriområde. Men det lyckas pricka in alla punkter förutom te och böcker. Inte illa.

Synd att man inte vill åka hit igen.

Idag har jag lyckats få till två perfekta streck av min fina eyeliner i den giftgröna färgen "Acid rain".

De senaste dagarna har jag sett trosorna på inte mindre än tre tjejer. Det här är inte något jag har ansträngt mig för. Jag har inte hållit en mobilkamera under kjolen på dem, eller lagt mig på rygg i gröngräset bredvid en gångstig. I själva verket slipper jag helst att se folks underkläder.

Nej, jag har sett trosor när jag gått på stan och åkt tunnelbana. Plötsligt har det varit någon framför mig i tajts som de förmodligen tror är täckande och i en skjorta som de förmodligen tror går ner över rumpan. Så har dock inte fallet varit. Skjortan har lämnat halva rumpan bar, och svarta tajts är inte täckande i 40 denier. Inte ens i 60, där de blir som mest uttöjda = över rumpan.

Jag undrar, är de helt omedvetna, bryr de sig inte eller tycker de att de är moderiktiga? Själv skulle jag känna mig som om kjolen fastnat i strumpbyxorna när jag varit på toa.

Om du, liksom jag, brukar se inredningsprogrammet Design Simon & Tomas så vet du att den sista dagen när de gör om ett rum brukar vara den stora piffdagen. Det är då de kör iväg alla hantverkarna och ägnar dagen åt att kivas om var bokhyllan ska stå, puffa kuddar, flytta runt prydnadssaker och drapera gardiner.

I lördags var det äntligen dags för vår stora piffdag på övervåningen i stugan. Sedan mitten på förra sommaren har vi tagit bort plastmatta och tapet, slipat och spacklat och slipat igen, målat och fixat. Hela tiden har jag haft en vision om ett orientaliskt/art deco-bibliotek med gästnisch.

Efter hand har vi handlat inredning i olika butiker, med en sista ansträngning på IKEA i onsdags. Spännande att se om allt skulle passa ihop. Om min vision skulle bli verklighet. Fantastiskt nog funkade det. Allt passade. Helheten blev fantastisk. Jag kände mig som en inredningsdesigner. Hela kvällen satt vi där bara, i varsin fåtölj i vårt bibliotek, med en kopp te i handen och bara var så nöjda.

Jag älskar när många människor gör sig exakt likadant. En koreografi på en dans- eller musikalscen med fullständigt synkroniserade, precisa rörelser. Eller vanligare, 50 motionärer på Friskis & Svettis som tar likadana steg. Allra bäst blir det på mitt favoritpass; Majas pulspass med lite svårare steg. Dit går bara de som klarar av att ta koreografi och vi hoppar, snurrar och sträcker armarna över huvudet i takt med musiken.

Jag tror att om jag inte hade haft så stor politisk koll, och hade fått se en sovjetisk militärparad med taktfast marscherande soldater så hade jag njutande nickat med i takten. Jag hade säkert kunnat vara imponerad av en tysk OS-invigning på trettiotalet. Kunnat känna delaktigheten i att få göra samma sak, i takt med andra. De visste vad de gjorde, de där diktatorerna. 

Skådespelarna och dansarna i Birgitta Egerblads "Stor och Liten" har två saker gemensamt. Det första är att de alla inledningsvis har likana kläder. Beiga dräkter i olika nyanser och, bestående av en trist kavaj och en plisserade kjol som slutar nedanför knät. Peruker i form av blond page med lugg. Rätt skönt att låta kvinnan vara utseendenorm för en gångs skull. Men jag skulle aldrig vilja se ut så där.

Det andra de har gemensamt är jag desto mer avundsjuk på. Allihop använder de sina kroppar som uttrycksmedel. Axlar, knän, höfter, händer - allt används för att uttrycka en känsla, förstärka ett ord eller motsäga det. Mitt i ett gräl tar någon ett skutt för att betona hur korkad grälmotståndaren är. Och det är så oerhört tydligt. Ett språk som går rakt in.

Jag skulle vilja kunna uttrycka mig så. Men jag varken kan eller vågar. Jag kan inte frikoppla min kropp tillräckligt från mina känslor, har aldrig lärt mig använda kroppen så medvetet. Och jag vågar inte riktigt försöka för jag vet att jag bara kommer se fånig ut. Ansträngd. Det är som med dans som ska vara sexig, salsa eller så, om man inte har det rätta svänget i kroppen utan bara gör rörelsen rätt till 90% så blir det helt fel. Då blir det inte nästan sensualism man uttrycker, utan avtändande töntighet. Allt eller inget.

Fast hemma, när jag är själv, dansar jag järnet. Jag ser i spegeln att det inte ser bra ut, det är bara misslyckandet i att nästan kunna uttrycka en känsla. Men man måste kanske börja där.

De fem mest spännande upptäckterna i stugans tassemarker under valborgshelgen:

5. Att grannkillen vill klippa vårt gräs för en hundring i timmen. Nu måste jag lära mig hur man gör när man rapporterar in kontrolluppgift.
4. En stig genom skogen som leder ner till sjön.
3. Att det blev otroligt fint i hallen på övervåningen när väggarna var färdigmålade och golvpappen borttagen. Och mycket större ser det ut nu.
2. Den hemliga fågeldammen som vi upptäckte mitt inne i skogen. Vem har anlagt den där? Och varför?
1. Det bor salamandrar i två av våra dammar! Några är enfärgade och andra är prickiga med drakryggar som svajar när de simmar.

Det finns gott om kaffeställen som med omsorg gör ditt kaffe. Desto färre ställen som med omsorg gör mitt te. Glada undantag finns, men i förskräckande många fall är man hänvisad till tepåsar trots att kaffedrickarna får nymalet och högtrycksbryggt.

Därför blir jag desto gladare när nya fik har tekoll. Som det nya i hörnet på Swedenborgsgatan och Maria Prästgårdsgatan. Kombinerad te/kaffebutik och fik. När jag säger att jag vill ha en kopp te så får jag en vägg av tesorter att välja från, inklusive nyanländ Darjeling First Flush. De värmer koppen, kollar temperaturen på vattnet, tar tid på teet när det drar. Nästan för mycket - men det behövs för att väga upp alla år av påste. 

Jag har höga förväntningar på Dansparty på Dansens hus. Ser fram emot att få se en potpurriföreställning med det bästa av modern dans. Tyvärr känns det inte så, utan snarare som ett snabbt fixat hopplock. Konferencier Lars Bethke stjäl showen från dansnumren, och jag tycker lite synd om dansarna. Kanske hade de lyst mer mot bakgrund av en trist presentatör. Några nummer sticker ändå ut. 59° North består av klassiska dansare från Operabaletten i moderna koreografier. De känns lite som Cullbergbaletten gjorde förr, och inspiration från Mats Ek lyser igenom. Jag ska nog se en helföreställning med dem någon gång. Kombinationen av klassisk danskropp och modern koreografi är spännande.

Ett utdrag ur Lotta Melins dansperformance "Rörande Diana Palmers försvinnande" väcker också mersmak, inte bara för att Jan Håfström långsamt promenerar över bakscenen utan för att energin går in i mig. Jag tar emot utan förbehåll.

En promenad på Skogskyrkogården ger tankar. Gravstenar i långa rader mellan tallarna, kvarter efter kvarter. Döden som massindustri? Eller ganska skönt att se att vi alla är lika inför döden? Jag tycker mest att det är vackert och lugnande.

För en tid sedan träffade jag en gammal vän på ett fik. Hon jobbar numera för aftonbladets nöjesbilaga, och klagade på att staden var så liten. "Vart man än går är det alltid samma människor" sa hon. Jag tänkte att det nog mest berodde på att hon alltid går till samma ställen. Till exempel har hon säkert inte varit på Mälarsalens danskvällar. Där var jag första gången i fredags, för att öva den foxtrot jag och maken lärt oss på kurs. Dansbandet Zlips spelade (jo, det är sant) och människor som jag inte visste fanns i Stockholm dansade glatt till både bugg och foxtrot. Stockholm är stort nog. Det gäller bara att våga vända blicken åt ett lite annat håll.

Jag vägrar gå med på att det skulle vara mysigt att sitta på en uteservering med en kall öl när det är tio plusgrader.

I New York i vintras såg vi föreställningen Fuerza Bruta. Off-Broadway i en teaterlokal med lätt industriell känsla kom vi in via ett källarutrymme. Själva föreställningslokalen stor och hög i tak. Publiken stod mitt på scengolvet.

Så började föreställningen. Aktörer på podier mitt ibland oss, klättrande på väggarna, springande på löpband, glidande på ett vattenfyllt genomskinligt gummitak strax över våra huvuden. Allt slutar med gemensam dans i vattenstril. Jag har fantastiskt roligt, är helt uppfylld.

Någon månad senare läser jag om Bounce nya föreställning Caution och inser att de nog varit i NY för att hämta inspiration, på samma ställe som jag. Funderar på om jag ska se den och gör det till sist, som en representationsjobbgrej. Föreställningen är bra. Jag har kul. På slutet får man dansa i skum och bara det är ju värt biljettpriset.

Bounce anstränger sig, gör en bra show och de har hittat på några saker som de inte hade off-Broadway. Men ändå är det inte the real thing för mig. Inte lika häftigt. Jag funderar på om det är för att känslan av kopia lyser igenom. Eller är det att jag har sett det förut? Mina kollegor är överväldigade. Så kanske är det bara jag som inte har upplevelsen för första gången. Går det att se liknande saker flera gånger och ändå få samma kick?

En vecka i sommarstugan känns både som lång och kort tid. Lång eftersom vi gör en massa. Spacklar och slipar, tar promenader och lyssnar på P1, bygger kompost och rensar i trädgård, besöker bygghandeln och solar på gräsmattan. Till och med hinner ha besök i flera dagar.

Samtidigt känns tiden kort eftersom vi hade kunnat stanna flera veckor till utan problem. Pyssla på, elda i kakelugnen, ta fler promenader och lägga pussel på kvällarna. Börja nicka till i soffan framåt halv tio men för skams skull hålla sig vaken över väderrrapporten på radio 21.50. Eller så är just det sista ett tecken på att jag också behöver stan.

Jag känner mig sentimental när vi åker. Plockar med mig kvistar från syrenen att sätta i en vas på köksbordet. Så när jag stiger in genom dörren i lägenheten slår det mig. Jag älskar ju att vara här också. I själva verket är det ju så att jag brukar undra varför vi ska åka från Stockholm till stugan när vi har det så bra i stan. Tänk så lyxigt. Hemma bra men borta lika bra. Fast på ett annat sätt. Hemma har jag ju faktiskt vattentoalett!

Jag är inte så hemskt förtjust i klassiker, Shakespeare och andra gamla dramer. Jag vet att många säger att de skrev så fantastiskt så att det finns mycket att känna igen sig i, även i vår tid. Men så brukar inte jag uppleva dem. Jag brukar tycka att de känns hemskt främmande.

Ibland händer det ändå att jag ser en klassisk pjäs, oftast på någon annans initiativ. Tänker att jag ska ge dem en chans. Nu i veckan var det Tjechovs Tre systrar, på makens förslag. Pjäsen handlade om längtan, att hela tiden tro att livet blir bättre om man är någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Moskva, istället för där man råkar vara. Eller om man slipper leva med sin korkade karl. Det kan jag relatera till, känna igen mig i. Så är den bara hundra år gammal också.

Samtidigt fanns det stora skillnader mot idag. Jag vill skrika till karaktärerna på scen "men flytta till då!" eller "skilj dig då!". Om du nu tror att livet blir så mycket bättre av det. Men de gör ingenting, de bara går där. Kanske hade det inte spelat någon roll, kanske hade de känt sig lika olyckliga ändå. Fast kanske hade det funkat. Och om det inte funkade så hade de varit lite närmre en insikt om att man faktiskt får ta ansvar för sin egen lycka. 

Jag går gärna på utställningar, ser det allra mesta med glädje. I ungefär 45 minuter i alla fall, sedan brukar jag tröttna. Bli mätt på intryck. Vissa utställningar hinner man med hela, andra inte.

I helgen gick jag tillbaka till Vårsalongen, denna gång med en ny vän. Jag fick bestämma väg på utställningen, så att vi skulle börja i andra ändan mot förra gången jag var där. Jag ville ju börja med det jag inte orkade med för ett par helger sedan.

Det är inte ofta jag går tillbaka till samma utställning, i alla fall inte med bara några veckors mellanrum, och jag var inte säker på hur jag skulle reagera. Skulle det bli tråkigt ännu fortare denna gången? Faktiskt blev det inte så. Istället kände jag att jag hade kunnat stanna dubbelt så länge. Nu var det min vän som satte gränsen. Men jag som hade intryck från förra gången att bygga på, jag var full av energi och nyfikenhet. Ska nog göra fler återbesök.

Jag letar efter en present till en vän som väntar barn, en sak som har med graviditet att göra, och därför har jag varit runt i affärer för gravidprylar. Just det jag vill ha är lite svårt att hitta, så jag har pratat med personal på många ställen, och märker att jag har ett behov av att förklara mig. Säga att det inte är till mig själv, utan till min vän. Jag vill inte bli tagen för gravid.

Det här har inte med kroppsform att göra, handlar inte om att jag är rädd att min lilla magbula ska ses som en barnfylld mage. Det handlar om att jag själv inte vill ha barn och inte alls kan tänka mig en framtid som gravid. Så lite kan jag tänka mig det att jag instinktivt vill förklara för expediter jag aldrig kommer träffa igen att det inte är mig jag ska handla till.

Tack och lov att graviditet inte smittar, så att jag utan risk kan fortsätta min shopping. 

Jag tycker ofta att saker kommer i kluster i livet. Just nu handlar mycket om femtiotalet. Det började med att maken klarade alla femtiotalsfrågor i nostalgispelet. Så hittade jag TV-serien Mad Men och såg filmen Revolutionary Road. Men kulmen kom igårkväll. 

Vi spenderade kvällen på "The Dinner Club", en konstexperiment och en föreställning där publiken spelar med, i form av en etikettkurs på femtiotalet med efterföljande middag och dans. Vi fick lära oss mingel och flirt, bordsetikett och rumba och därefter piffa upp oss. Det fanns klänningar att byta till och läggningsvätska till håret.

Middagen var examination. Lärarna gick runt och kollade att man skötte sig och satt rak i ryggen, och efter dansen fick vi alla varsitt diplom, enligt vilket vi uppnåt hög/medelhög förfining. På alla sätt en väldigt trevlig kväll - för det var just trevliga vi skulle vara mot varandra.

Jag tänker att kvällen ska sätta ljuset på mänskligt sällskapsbeteende och våra normer. Både hur de var på femtiotalet, men också hur de är idag, genom att titta på dagens normer med några decceniers distans. Vad står sig och vad står sig inte? Helt klart är att könsrollerna inte står sig - men att låta bli att prata om sjukdomar när man minglar är nog fortfarande relevant.

Nästan mest spännande var att några av deltagarna uppfattade kvällen som en faktisk etikettkurs.

Det finns saker som man inte har en aning om att man kommer att gilla, och som man därför inte tar sig för, såvida det inte är någon eller något helt annat som styr. I veckan var det min man som styrde in mig på en rysk poesiuppläsning (gillade) och igår var det datumfaktorn i kombination med svärmor: Om man vill se en föreställning en viss lördagkväll i Umeå så får man ta vad som visas.

Det som visades var en konsert på Norrlandsoperan med Storis och Limpan Band, nyckelharpa och gitarr, tolkningar av folkmusik. Lät inte så värst upphetsande, men varför inte? Så visade det sig vara toktrevligt. Nyckelharpa lät inte alls lika gnälligt live som i TV, utan istället riktigt svängigt kompat av gitarren. Storis och Limpan berättade långa och smågulliga och ibland roliga historier om alla låtar. Konserten var strax över en timme lång, så man han inte tröttna. Jag kommer nog inte köpa deras skiva, men jag känner att mina vyer vidgades en aning.

Dessutom fick jag bonus. På Norrlandsoperan har de också ett minigalleri. Där visades ett videokonstverk om ett gäng hästar som släppts in i en stor katedral. Långsamma bilder av hästkroppar som klampar fram mellan pelare och statyer. Slickar på golv och kliver upp för trappor. Skitmysigt att sitta där ensam i mörkret och se.  

Härom månaden i duschen på Friskis & Svettis var det en kvinna som utan förvarning började skälla på några andra. Jag minns inte längre vad det handlade om, kanske hon tyckte att någon stirrade på henne eller stod för nära. Men skällde gjorde hon.

I duschen idag mindes jag henne och förundrades över att det bara hänt en gång under alla mina träningsår. Här står vi massa kvinnor, nakna eller halvklädda, inträngda på ett trångt utrymme och konflikter uppstår nästan aldrig. Det är egentligen ganska fascinerande. Hur många tusentals regler och sociala koder måste vi inte har lärt oss genom åren.