Stockholm dagtid

Upplever ni också att ni blir kräsnare med åren? Hos mig själv ser jag det på område efter; restauranger, föreställningar, resor och det som jag just nu upplever: hotell. För femton år sedan var det så spännande att bo på hotell att vad som helst dög. Numera är min kravlista lika lång som Jennifer Lopez raider.

Jag vill ha ett rökfritt rum förstås. Tyst, utan någon surrande luftkonditionering. Extra filtar och element som går att höja, många kanaler på TV:n och gott te inom räckhåll. Allra helst tekokare på rummet, men annars att hämta. Extrapoäng om det finns böcker att låna. Hotellet jag bor på nu, tio minuter från Oslos flygplats, ligger mitt i obygden bakom ett industriområde. Men det lyckas pricka in alla punkter förutom te och böcker. Inte illa.

Synd att man inte vill åka hit igen.

Idag har jag lyckats få till två perfekta streck av min fina eyeliner i den giftgröna färgen "Acid rain".

De senaste dagarna har jag sett trosorna på inte mindre än tre tjejer. Det här är inte något jag har ansträngt mig för. Jag har inte hållit en mobilkamera under kjolen på dem, eller lagt mig på rygg i gröngräset bredvid en gångstig. I själva verket slipper jag helst att se folks underkläder.

Nej, jag har sett trosor när jag gått på stan och åkt tunnelbana. Plötsligt har det varit någon framför mig i tajts som de förmodligen tror är täckande och i en skjorta som de förmodligen tror går ner över rumpan. Så har dock inte fallet varit. Skjortan har lämnat halva rumpan bar, och svarta tajts är inte täckande i 40 denier. Inte ens i 60, där de blir som mest uttöjda = över rumpan.

Jag undrar, är de helt omedvetna, bryr de sig inte eller tycker de att de är moderiktiga? Själv skulle jag känna mig som om kjolen fastnat i strumpbyxorna när jag varit på toa.

Om du, liksom jag, brukar se inredningsprogrammet Design Simon & Tomas så vet du att den sista dagen när de gör om ett rum brukar vara den stora piffdagen. Det är då de kör iväg alla hantverkarna och ägnar dagen åt att kivas om var bokhyllan ska stå, puffa kuddar, flytta runt prydnadssaker och drapera gardiner.

I lördags var det äntligen dags för vår stora piffdag på övervåningen i stugan. Sedan mitten på förra sommaren har vi tagit bort plastmatta och tapet, slipat och spacklat och slipat igen, målat och fixat. Hela tiden har jag haft en vision om ett orientaliskt/art deco-bibliotek med gästnisch.

Efter hand har vi handlat inredning i olika butiker, med en sista ansträngning på IKEA i onsdags. Spännande att se om allt skulle passa ihop. Om min vision skulle bli verklighet. Fantastiskt nog funkade det. Allt passade. Helheten blev fantastisk. Jag kände mig som en inredningsdesigner. Hela kvällen satt vi där bara, i varsin fåtölj i vårt bibliotek, med en kopp te i handen och bara var så nöjda.

Jag älskar när många människor gör sig exakt likadant. En koreografi på en dans- eller musikalscen med fullständigt synkroniserade, precisa rörelser. Eller vanligare, 50 motionärer på Friskis & Svettis som tar likadana steg. Allra bäst blir det på mitt favoritpass; Majas pulspass med lite svårare steg. Dit går bara de som klarar av att ta koreografi och vi hoppar, snurrar och sträcker armarna över huvudet i takt med musiken.

Jag tror att om jag inte hade haft så stor politisk koll, och hade fått se en sovjetisk militärparad med taktfast marscherande soldater så hade jag njutande nickat med i takten. Jag hade säkert kunnat vara imponerad av en tysk OS-invigning på trettiotalet. Kunnat känna delaktigheten i att få göra samma sak, i takt med andra. De visste vad de gjorde, de där diktatorerna. 

Skådespelarna och dansarna i Birgitta Egerblads "Stor och Liten" har två saker gemensamt. Det första är att de alla inledningsvis har likana kläder. Beiga dräkter i olika nyanser och, bestående av en trist kavaj och en plisserade kjol som slutar nedanför knät. Peruker i form av blond page med lugg. Rätt skönt att låta kvinnan vara utseendenorm för en gångs skull. Men jag skulle aldrig vilja se ut så där.

Det andra de har gemensamt är jag desto mer avundsjuk på. Allihop använder de sina kroppar som uttrycksmedel. Axlar, knän, höfter, händer - allt används för att uttrycka en känsla, förstärka ett ord eller motsäga det. Mitt i ett gräl tar någon ett skutt för att betona hur korkad grälmotståndaren är. Och det är så oerhört tydligt. Ett språk som går rakt in.

Jag skulle vilja kunna uttrycka mig så. Men jag varken kan eller vågar. Jag kan inte frikoppla min kropp tillräckligt från mina känslor, har aldrig lärt mig använda kroppen så medvetet. Och jag vågar inte riktigt försöka för jag vet att jag bara kommer se fånig ut. Ansträngd. Det är som med dans som ska vara sexig, salsa eller så, om man inte har det rätta svänget i kroppen utan bara gör rörelsen rätt till 90% så blir det helt fel. Då blir det inte nästan sensualism man uttrycker, utan avtändande töntighet. Allt eller inget.

Fast hemma, när jag är själv, dansar jag järnet. Jag ser i spegeln att det inte ser bra ut, det är bara misslyckandet i att nästan kunna uttrycka en känsla. Men man måste kanske börja där.

De fem mest spännande upptäckterna i stugans tassemarker under valborgshelgen:

5. Att grannkillen vill klippa vårt gräs för en hundring i timmen. Nu måste jag lära mig hur man gör när man rapporterar in kontrolluppgift.
4. En stig genom skogen som leder ner till sjön.
3. Att det blev otroligt fint i hallen på övervåningen när väggarna var färdigmålade och golvpappen borttagen. Och mycket större ser det ut nu.
2. Den hemliga fågeldammen som vi upptäckte mitt inne i skogen. Vem har anlagt den där? Och varför?
1. Det bor salamandrar i två av våra dammar! Några är enfärgade och andra är prickiga med drakryggar som svajar när de simmar.

Det finns gott om kaffeställen som med omsorg gör ditt kaffe. Desto färre ställen som med omsorg gör mitt te. Glada undantag finns, men i förskräckande många fall är man hänvisad till tepåsar trots att kaffedrickarna får nymalet och högtrycksbryggt.

Därför blir jag desto gladare när nya fik har tekoll. Som det nya i hörnet på Swedenborgsgatan och Maria Prästgårdsgatan. Kombinerad te/kaffebutik och fik. När jag säger att jag vill ha en kopp te så får jag en vägg av tesorter att välja från, inklusive nyanländ Darjeling First Flush. De värmer koppen, kollar temperaturen på vattnet, tar tid på teet när det drar. Nästan för mycket - men det behövs för att väga upp alla år av påste. 

Jag har höga förväntningar på Dansparty på Dansens hus. Ser fram emot att få se en potpurriföreställning med det bästa av modern dans. Tyvärr känns det inte så, utan snarare som ett snabbt fixat hopplock. Konferencier Lars Bethke stjäl showen från dansnumren, och jag tycker lite synd om dansarna. Kanske hade de lyst mer mot bakgrund av en trist presentatör. Några nummer sticker ändå ut. 59° North består av klassiska dansare från Operabaletten i moderna koreografier. De känns lite som Cullbergbaletten gjorde förr, och inspiration från Mats Ek lyser igenom. Jag ska nog se en helföreställning med dem någon gång. Kombinationen av klassisk danskropp och modern koreografi är spännande.

Ett utdrag ur Lotta Melins dansperformance "Rörande Diana Palmers försvinnande" väcker också mersmak, inte bara för att Jan Håfström långsamt promenerar över bakscenen utan för att energin går in i mig. Jag tar emot utan förbehåll.

En promenad på Skogskyrkogården ger tankar. Gravstenar i långa rader mellan tallarna, kvarter efter kvarter. Döden som massindustri? Eller ganska skönt att se att vi alla är lika inför döden? Jag tycker mest att det är vackert och lugnande.

För en tid sedan träffade jag en gammal vän på ett fik. Hon jobbar numera för aftonbladets nöjesbilaga, och klagade på att staden var så liten. "Vart man än går är det alltid samma människor" sa hon. Jag tänkte att det nog mest berodde på att hon alltid går till samma ställen. Till exempel har hon säkert inte varit på Mälarsalens danskvällar. Där var jag första gången i fredags, för att öva den foxtrot jag och maken lärt oss på kurs. Dansbandet Zlips spelade (jo, det är sant) och människor som jag inte visste fanns i Stockholm dansade glatt till både bugg och foxtrot. Stockholm är stort nog. Det gäller bara att våga vända blicken åt ett lite annat håll.

Jag vägrar gå med på att det skulle vara mysigt att sitta på en uteservering med en kall öl när det är tio plusgrader.

I New York i vintras såg vi föreställningen Fuerza Bruta. Off-Broadway i en teaterlokal med lätt industriell känsla kom vi in via ett källarutrymme. Själva föreställningslokalen stor och hög i tak. Publiken stod mitt på scengolvet.

Så började föreställningen. Aktörer på podier mitt ibland oss, klättrande på väggarna, springande på löpband, glidande på ett vattenfyllt genomskinligt gummitak strax över våra huvuden. Allt slutar med gemensam dans i vattenstril. Jag har fantastiskt roligt, är helt uppfylld.

Någon månad senare läser jag om Bounce nya föreställning Caution och inser att de nog varit i NY för att hämta inspiration, på samma ställe som jag. Funderar på om jag ska se den och gör det till sist, som en representationsjobbgrej. Föreställningen är bra. Jag har kul. På slutet får man dansa i skum och bara det är ju värt biljettpriset.

Bounce anstränger sig, gör en bra show och de har hittat på några saker som de inte hade off-Broadway. Men ändå är det inte the real thing för mig. Inte lika häftigt. Jag funderar på om det är för att känslan av kopia lyser igenom. Eller är det att jag har sett det förut? Mina kollegor är överväldigade. Så kanske är det bara jag som inte har upplevelsen för första gången. Går det att se liknande saker flera gånger och ändå få samma kick?

En vecka i sommarstugan känns både som lång och kort tid. Lång eftersom vi gör en massa. Spacklar och slipar, tar promenader och lyssnar på P1, bygger kompost och rensar i trädgård, besöker bygghandeln och solar på gräsmattan. Till och med hinner ha besök i flera dagar.

Samtidigt känns tiden kort eftersom vi hade kunnat stanna flera veckor till utan problem. Pyssla på, elda i kakelugnen, ta fler promenader och lägga pussel på kvällarna. Börja nicka till i soffan framåt halv tio men för skams skull hålla sig vaken över väderrrapporten på radio 21.50. Eller så är just det sista ett tecken på att jag också behöver stan.

Jag känner mig sentimental när vi åker. Plockar med mig kvistar från syrenen att sätta i en vas på köksbordet. Så när jag stiger in genom dörren i lägenheten slår det mig. Jag älskar ju att vara här också. I själva verket är det ju så att jag brukar undra varför vi ska åka från Stockholm till stugan när vi har det så bra i stan. Tänk så lyxigt. Hemma bra men borta lika bra. Fast på ett annat sätt. Hemma har jag ju faktiskt vattentoalett!

Jag är inte så hemskt förtjust i klassiker, Shakespeare och andra gamla dramer. Jag vet att många säger att de skrev så fantastiskt så att det finns mycket att känna igen sig i, även i vår tid. Men så brukar inte jag uppleva dem. Jag brukar tycka att de känns hemskt främmande.

Ibland händer det ändå att jag ser en klassisk pjäs, oftast på någon annans initiativ. Tänker att jag ska ge dem en chans. Nu i veckan var det Tjechovs Tre systrar, på makens förslag. Pjäsen handlade om längtan, att hela tiden tro att livet blir bättre om man är någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Moskva, istället för där man råkar vara. Eller om man slipper leva med sin korkade karl. Det kan jag relatera till, känna igen mig i. Så är den bara hundra år gammal också.

Samtidigt fanns det stora skillnader mot idag. Jag vill skrika till karaktärerna på scen "men flytta till då!" eller "skilj dig då!". Om du nu tror att livet blir så mycket bättre av det. Men de gör ingenting, de bara går där. Kanske hade det inte spelat någon roll, kanske hade de känt sig lika olyckliga ändå. Fast kanske hade det funkat. Och om det inte funkade så hade de varit lite närmre en insikt om att man faktiskt får ta ansvar för sin egen lycka. 

Jag går gärna på utställningar, ser det allra mesta med glädje. I ungefär 45 minuter i alla fall, sedan brukar jag tröttna. Bli mätt på intryck. Vissa utställningar hinner man med hela, andra inte.

I helgen gick jag tillbaka till Vårsalongen, denna gång med en ny vän. Jag fick bestämma väg på utställningen, så att vi skulle börja i andra ändan mot förra gången jag var där. Jag ville ju börja med det jag inte orkade med för ett par helger sedan.

Det är inte ofta jag går tillbaka till samma utställning, i alla fall inte med bara några veckors mellanrum, och jag var inte säker på hur jag skulle reagera. Skulle det bli tråkigt ännu fortare denna gången? Faktiskt blev det inte så. Istället kände jag att jag hade kunnat stanna dubbelt så länge. Nu var det min vän som satte gränsen. Men jag som hade intryck från förra gången att bygga på, jag var full av energi och nyfikenhet. Ska nog göra fler återbesök.

Jag letar efter en present till en vän som väntar barn, en sak som har med graviditet att göra, och därför har jag varit runt i affärer för gravidprylar. Just det jag vill ha är lite svårt att hitta, så jag har pratat med personal på många ställen, och märker att jag har ett behov av att förklara mig. Säga att det inte är till mig själv, utan till min vän. Jag vill inte bli tagen för gravid.

Det här har inte med kroppsform att göra, handlar inte om att jag är rädd att min lilla magbula ska ses som en barnfylld mage. Det handlar om att jag själv inte vill ha barn och inte alls kan tänka mig en framtid som gravid. Så lite kan jag tänka mig det att jag instinktivt vill förklara för expediter jag aldrig kommer träffa igen att det inte är mig jag ska handla till.

Tack och lov att graviditet inte smittar, så att jag utan risk kan fortsätta min shopping. 

Jag tycker ofta att saker kommer i kluster i livet. Just nu handlar mycket om femtiotalet. Det började med att maken klarade alla femtiotalsfrågor i nostalgispelet. Så hittade jag TV-serien Mad Men och såg filmen Revolutionary Road. Men kulmen kom igårkväll. 

Vi spenderade kvällen på "The Dinner Club", en konstexperiment och en föreställning där publiken spelar med, i form av en etikettkurs på femtiotalet med efterföljande middag och dans. Vi fick lära oss mingel och flirt, bordsetikett och rumba och därefter piffa upp oss. Det fanns klänningar att byta till och läggningsvätska till håret.

Middagen var examination. Lärarna gick runt och kollade att man skötte sig och satt rak i ryggen, och efter dansen fick vi alla varsitt diplom, enligt vilket vi uppnåt hög/medelhög förfining. På alla sätt en väldigt trevlig kväll - för det var just trevliga vi skulle vara mot varandra.

Jag tänker att kvällen ska sätta ljuset på mänskligt sällskapsbeteende och våra normer. Både hur de var på femtiotalet, men också hur de är idag, genom att titta på dagens normer med några decceniers distans. Vad står sig och vad står sig inte? Helt klart är att könsrollerna inte står sig - men att låta bli att prata om sjukdomar när man minglar är nog fortfarande relevant.

Nästan mest spännande var att några av deltagarna uppfattade kvällen som en faktisk etikettkurs.

Det finns saker som man inte har en aning om att man kommer att gilla, och som man därför inte tar sig för, såvida det inte är någon eller något helt annat som styr. I veckan var det min man som styrde in mig på en rysk poesiuppläsning (gillade) och igår var det datumfaktorn i kombination med svärmor: Om man vill se en föreställning en viss lördagkväll i Umeå så får man ta vad som visas.

Det som visades var en konsert på Norrlandsoperan med Storis och Limpan Band, nyckelharpa och gitarr, tolkningar av folkmusik. Lät inte så värst upphetsande, men varför inte? Så visade det sig vara toktrevligt. Nyckelharpa lät inte alls lika gnälligt live som i TV, utan istället riktigt svängigt kompat av gitarren. Storis och Limpan berättade långa och smågulliga och ibland roliga historier om alla låtar. Konserten var strax över en timme lång, så man han inte tröttna. Jag kommer nog inte köpa deras skiva, men jag känner att mina vyer vidgades en aning.

Dessutom fick jag bonus. På Norrlandsoperan har de också ett minigalleri. Där visades ett videokonstverk om ett gäng hästar som släppts in i en stor katedral. Långsamma bilder av hästkroppar som klampar fram mellan pelare och statyer. Slickar på golv och kliver upp för trappor. Skitmysigt att sitta där ensam i mörkret och se.  

Härom månaden i duschen på Friskis & Svettis var det en kvinna som utan förvarning började skälla på några andra. Jag minns inte längre vad det handlade om, kanske hon tyckte att någon stirrade på henne eller stod för nära. Men skällde gjorde hon.

I duschen idag mindes jag henne och förundrades över att det bara hänt en gång under alla mina träningsår. Här står vi massa kvinnor, nakna eller halvklädda, inträngda på ett trångt utrymme och konflikter uppstår nästan aldrig. Det är egentligen ganska fascinerande. Hur många tusentals regler och sociala koder måste vi inte har lärt oss genom åren.

Poesi har aldrig varit ett av mina stora intressen, förutom i en romantisk period jag hade som femtonåring. Men det gick över och sedan dess har de flesta dikter varit tämligen platta i mina ögon. Igår förstod jag vad felet är. Dikter ska inte läsas med ögonen. De ska lyssnas på med öronen.

Min litteraturintresserade make tog med mig på rysk poesikväll på vårt lokala bibliotek. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant, utan följde med för att det är trevligt att dela sin kärleks intressen ibland. Så visade det sig att jag gillade dikterna och njöt av analysen.

Efteråt bläddrade jag i några böcker för att titta närmare på dikterna jag just hört upplästa. På pappret är de lika platta igen. Men nu vet jag bättre. Jag får läsa dem högt nästa gång. Eller vänta på nästa diktuppläsning.

Jag hör en kommentar. En bekant träffar en ny kille, och klagar på att han frågat vad hon tyckte om melodifestivalen "Jag som vill han en intellektuell man". Det kanske är löjligt, men jag känner mig förolämpad. Säkert för att det inte är första gången jag hör något liknande nedlåtande om schlager eller annan folklig kultur.

Jag har följt melodifestivalen. Jag har röstat. Jag har läst DN:s schlagerblogg. Jag tycker att det är riktigt kul, titta på kläderna, koreografin, röstningen. Och detta känns som något fult att erkänna. Jag som också gillar modern dans, videokonstverk och livejazz.

Det är som att man antingen ska gilla fin eller ful kultur. Antingen ska man läsa deckare eller nobelpristagare. Antingen gå på friteater eller se melodifestivalen. Antingen se Vänner eller franska filmer. Men inte både och, det stör. Gör vad du vill så länge du håller dig inom din egen ruta. Jag tycker det hör till en intellektuell ansats att göra egna val, fristående från de förväntade, och vara trygg med både dem och andras. Inte att ha Kafka i fickan för att visa hur cool man är, som var legio i gymnasiet.

Jag gillar inte heller all folklig kultur. Jag avskyr att bugga, vill inte läsa "Män som hatar kvinnor" och ser inte Cityakuten. Men jag försöker i alla fall att inte fördöma dem som roas av andra saker än jag själv gör.

Baren med Stockholms snyggaste utsikt ligger i toppen av Skatteskrapan, bara tio minuters promenad hemifrån. Stora glasrutor åt alla håll. Man ser många kilometer år varje håll. Så man kan ju tycka att det borde vara mitt nya hängställe.

Men det är det inte. Av två skäl. För det första är det svindyrt, 42 kronor för en läsk. För det andra, och allvarligare, är folket på plats inte alls lika snygga som utsikten. De är helt enkelt ohippa. Turister, familjer, tråkmånsar. Inga kläder eller frisyrer som sticker ut. Jag inser att det låter nedlåtande, men klientelet är en viktig del av stilen på en bar. Och klientelet här andas Finlandsfärja.

Det håller inte. Speciellt inte på Söder.

De första tjugo minuterna vet jag vad pjäsen handlar om. Tio minuter senare är jag inte lika säker. En stund till försöker jag förstå vad pjäsen handlar om innan jag släpper det. Inte spelar det så stor roll. Den handlar väl om det jag ser och hör, det jag associerar till.

Istället lyssnar jag på texten, om blodpuddingar som faller från himlen, skörten på läkarrocken som fladdrar i vinden som flaggor på nationaldagen och massa andra fina liknelser som jag alla har glömt men som jag tyckte om i stunden. Rader av underfundigheter i sjuttio minuter, med musik och sång på slutet.

Pjäsen heter Karlsson, av Kristina Lugn, på Teater Brunnsgatan 4. Visst känns det som att man måste ha sett en pjäs av Kristina Lugn ifall man vill hävda att man är en kulturknutte i Stockholm? Nu kan jag bocka av det från listan. Och jag hade riktigt trevligt.

Jag tycker om filmer där det inte händer så mycket. Där inte skådespeleriet och texten skyms av massa mord, våldtäkter eller stormysterier. Ofta känns det som att manusförfattare och regissörer inte litar på sig egen förmåga att kunna berätta en historia, utan tror att publiken ska somna utan lite ond bråd död. Trist.

Därför är det extra roligt när någon vågar satsa. Vågar lita på sina skådespelares kompetens att förmedla känslor. Som "Revolutionary Road" där större delen av filmen handlar om det som inte händer. Och där Kate Winslet får utrymme att vara den fantastiska skådespelare hon är. De andra är också mycket bra, men hon lyser.

Det är en stark film. Den lämnar mig med många frågor om mitt eget liv och gör det svårt att sova natten efter. Jag och min vän som jag ser den med har mycket att prata om på väg till tunnelbanan. Så mycket att jag måste ringa upp när jag klivit på mitt tåg, för att ställa en fråga till.

Jag är ganska nöjd med mitt liv, trots att det hittills inte kommit i närheten av de stora drömmar jag hade som ung. I vanliga fall är jag nöjd. Men efter att ha sett en film som handlar om att ge upp sina drömmar blir jag tveksam. Lurar jag bara mig själv? Nej, jag tror inte det. Då skulle jag inte vara lycklig så ofta. Filmens par är inte lyckliga, det är så de vet att de har gått för långt åt fel håll. Dessutom har jag inte gått lika långt som dem. Jag lever fortfarande mitt liv för mig, inte för att passa i mallen. Tror jag i alla fall.

Jag har skrivit ett argt mail till Toni & Guy, och kommer få en gratis klippning som plåster på såren. Tack för stödet!

Mera tankar kring Liljevalchs. I en av utställningssalarna stod ett stort hjul, hoppbyggt av träbitar och stålställningar. Det var säkert fem meter i diameter, och hängde på en ställning. Det såg ut som att det gick att snurra runt, men det fick man inte. En lite skylt "Var vänlig rör inte verket". Varför inte då? Varför skulle jag inte få snurra hjulet?

Kontrast mot en utställning jag såg i januari på San Fransiscos moderna museum. Den handlade om konst att ta del i, konst som ville att man skulle skriva själv, kliva in i, ta på, prata in i mikrofoner. På den utställningen var de flesta blyga och avvaktande, vågade inte interagera med konsten trots att det var själva utställningens syfte. Var obekväma med den friheten. Inte jag. Jag lekte glatt, prövade allt, tog på allt. Är istället obekväm på Liljevalchs där jag inte får ta på konsten. Varför vill den hålla distansen till mig?

Vårsalongen var som vanligt, en hel del ganska kul (som filmversionen av Hamlet med råttor i alla rollerna), en del rätt snyggt och framför allt alldeles för många verk. Ingen kan ta in 200 helt olika tavlor, installationer och strukturer i ett enda svep. När man pratar med andra som varit där minns man alltid helt olika saker. Men det är också det roliga.

Efteråt fikadags. Blå porten var förstahandsvalet. Tyvärr inte bara för oss, utan för alla andra Liljevalchs-besökare också. Ljudvolymen fick oss att vända i dörren. Strosade vidare och hamnade på Hasselbackens brunch vilket visade sig vara en fullträff. Inte för att maten var så fantastisk. Den var god. Men för de vita dukarna, den lugna miljön och den ambitiösa och omtänksamma servitrisen. Man behöver lite ro som balans till Vårsalongens alla intryck.

En dag på väg hem från träningen ser jag dem, två vithåriga tanter som går mot rött över gatan. Den ena har till och med rullator. Det gör mig nästan orimligt upprymd. Jag ler hela vägen hem. Några dagar senare ser jag en till tant, med basker och beige kappa, stående på en refug dit hon sneddat över körbanan, väntande på en lucka i trafiken.

Jag har länge funderat över om man måste bli rädd när man blir gammal. Man har sett så många tanter och farbröder på stan med skräcken målad i ansiktet. Som ryggar bara de ser ett svart hår, eller någon passerar dem på cykel. Jag vill inte bli sådan, men jag har tänkt att det kanske är oundvikligt, när lårbenshalsarna börjar vittra på en.

Nu känner jag mig mer hoppfull. Tre tanter som struntar i att vänta in grönt ljus om det ändå inte kommer några bilar. Tre tanter som vågar leva livet med en lite gnutta vardagsedge. Nästa gång jag ser en vågad tant ska jag nog gå fram och tacka.

Äntligen är den nya frisyren helt klar, nu har jag bytt färg också. Det blev riktigt bra, men jag vet inte om jag kommer gå tillbaka till Toni&Guy ändå. Det är så mycket annat som spelar roll också. Som att man får bra service.

Följande följetong har jag upplevt med deras receptionist: Först försökte jag boka en tid för både färg och klipp. Det fick man bara om man visste precis hur man ville färga. Det visst inte jag, eftersom jag ville höra vad frisören tyckte. Då sa hon att jag kunde komma på en konsultation och sedan boka en tid. Nästa konsultationstid fanns om fyra veckor. Därefter får man vänta på tid för klipp och färg. Så jag tänkte att jag tar bara en klipptid, så kan jag träffa en färgare samtidigt och boka tid för färgen. Det är förstås inte samma personal som klipper och färgar.

Klipptiden kom, men inte hade någon färgare tid att träffa mig. Jag bokade en färgtid ändå, och då var jag tvungen att bestämma om jag ville ha ljusare eller mörkare, eftersom det var olika lång tid. Ta ljusare, sa jag. Så nästa vecka kom färgtiden, jag var där kvart över två som vi hade bestämt. De sa att jag var för tidig, det var kvart i tre "Therese börjar alltid sina tider kvart i". Hur skulle jag kunna veta det?

Vi börjar diskutera färg, och hon inser att jag vill ha ljusare och säger att det inte går för det är bara en timme bokad (aaarrghh!). Jag får boka en ny tid. Det blir om tre veckor, mitt på dagen. Jag lyckas fixa det med jobbet ändå. Dagen innan ringer de och vill ändra tiden, vill att jag ska komma tidigare. Som att det inte varit nog strul.

När jag väl är där för att färga tar det tre timmar istället för två, från elva till två på eftermiddagen. Utan lunch. Jag är så grinig så att jag bara betalar och går, orkar inte ens tänka på om det blir snyggt. I efterhand ser jag att det blev det. Men jag är ändå sur på dem. Jag får byta frisör igen.

Efter sex kvällars danskurs med min mycket mysige man konstaterar jag att vi faktiskt lärt oss dansa med varandra. Fantastiskt! Nu ska vi bara bli lika samdansade som föräldragenerationen. Det ska nog gå bra. Vi har tid på oss, vi tänker ju leva tillsammans i rätt många år till.

Full av frustration framför spegeln på onsdag morgon bestämmer jag mig: Nu ska jag byta frisör och frisyr. Kan låta drastiskt, men händer mig åtminstone någon gång om året. Jag lyckas få en tid på Toni&Guy två dagar senare, så fredag förmiddag är jag en ny människa. Istället för brun page har jag nu kortklippt bakhuvud och syntsnedlugg. Färg än så länge inte bestämd, den ska fixas nästa vecka.

På fredag eftermiddag tycker jag att min nya frisyr förtjänar en drink, så jag försöker få med mig någon från jobbet ut på after work. Det går inget vidare och lite småsur tar jag t-banan hem. Sittande i tunnelbanevagnen känner jag igen känslan, hur jag tar initiativ och försöker fixa trevliga saker, som bemöts av bristande engagemang. Antingen hänger några på vad det nu är (drink, teater, middag, utflykt…) men bjuder sedan aldrig tillbaka. Eller så blir det inget alls från början. Men det känns som att det hela tiden hänger på mig. Om inte jag fixar så blir det ingenting.

Det är inte riktigt sant förstås, jag har några vänner som är aktiva och framåt. Men så finns det så många mer som jag gillar att umgås med men som jag efterhand bara blir besviken på. När det bara är jag som fixar är det ju lätt att få känslan att den andra inte alls vill umgås med mig. Så efterhand ger jag upp de vännerna. Tänker att om de inte tar mer initiativ så får det vara. Just nu står åtminstone en vän på prövolistan. Jag ska ge henne några månader och se vad som händer, men jag känner mig inte så hoppfull.

Garderoben full av kläder men inget att ta på sig - någon som känner igen sig? Mig drabbar det titt som tätt. Ofta beror det på att jag fastnar i gamla hjulspår. Tar på mig samma kläder varje dag. Så nu har jag inlett tröjprojektet.

Jag har strax över 20 tröjor/koftor staplade i prydliga högar i min garderob. Alla är ganska fina, jag sparar inte kläder jag slutat gilla. Så nu ska jag använda allihop. En i taget, en varje arbetsdag, och helst med någon underdel jag inte brukar ha till. Ny inspiration ska tvingas fram. Jag tror det funkar.

Man hinner mycket på en lunchtimme. Först en burgare på Max, med green&garlicsås till pommes fritesen och morötterna (knep: man går två, den ena köper pommes frites, den andra morötter, så delar man). Därefter vidare till Vetekatten. Bordsservering, en kopp te och en chokladpralin. Betala för att bli lite bortskämd.

Det tog lite mer än en timme, kanske en och en kvart. Men det gjorde mig på riktigt bra humör.

Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig sett en konsert där någon spelar cello och sjunger popmusik till. Förrän på nyårsafton, på ett alternativfik i Denver, Colorado. En söt poppojke sjunger egna låtar till sin cello, till och från ackompanjerad av en gitarr och en bas.

Därefter går det bara fem veckor tills jag får se det igen. Lise & Gertrud har show på Södra Teatern, och sjunger nyskrivet och covers till Gerturds fantastiska cellospel. Tänk att en cello kan göra så många olika ljud.

Precis som killen på nyårsafton har Lise & Gertrud ett gäng mycket engagerade fans. Ni som har sett Yes Man kan tänka på Allisons beundrare där, så förstår ni vad jag menar. Jag undrar om grupperna av överentusiastiska fans är något på spåren. Är cello och sång den nya stora trenden? Eller är det bara ett sammanträffande. Framtiden får utvisa, som det heter.

Även i ett annat avseende påminns jag om nyår. Föreställningen heter "Liv är att ta sig ut". Man måste komma ut och leva, menar de. Eller "Live it" som vi formulerat det fem veckor tidigare.  

Varje nyår brukar vi välja ett tema för det kommande året. Ett ord eller två som ska sätta tonen. Inget nyårslöfte, bara en inriktning. Årets tema är "Live it!". Lite töntigt, jag vet, men vi var i USA när vi bestämde det och det är dessutom svårt att översätta snyggt.

Temat handlar om att saker ska bli av. Att inte bara hamna framför TV’n på kvällarna, utan se föreställningar, gå på barer, träffa vänner. Det kändes som om förra året, särskilt hösten, mest passerade förbi utan tillräckligt många trevliga händelser.

Hittills måste jag säga att "Live it" har gått ganska bra. Sedan vi kom hem från semestern för tre veckor sedan har jag hunnit gå ut på trevliga barer fyra gånger, äta middag ute tre gånger, se en föreställning och boka biljetter till några till. Dessutom - bäst av allt - har jag och maken börjat på en danskurs och kommer om ytterligare fem veckor att vara foxtrotkungar. Här levs det!

När jag bodde ute i Alby, Norra Botkyrka, såg jag alla Cirkus Cirkörs föreställningar. De har sin hemvist där, med träningslokal och skola. Jag såg varenda skolföreställning, och alla de ordinarie. Det hände inte så mycket annat i Alby. Så har det gått några år sedan dess, och jag har tappat kontakten med dem när en vän frågar om jag vill hänga med på deras nya föreställning.

TIll min förvåning ser scenen ut som en gammal cirkusmanege. De har glitterkostymer, trollar och spexar. Det finns en cirkusdirektör. Den traditionella cirkusen som de en gång revolterade mot har de nu gått tillbaka till för inspiration. Resultat är inte alls dåligt, ganska kul, men rätt förvånande. Inte lika nytt som nycirkus brukar vilja vara, och det kanske är skönt. Allra bäst är trapetsnumret. Jag har aldrig sett något förut som ens varit i närheten.

Efteråt går vi till Nordic Light för att ta en drink. Även där vibbar från en svunnen tid. På en vägg projiceras ett platt, dataanimerat landskap. Ett rutnät av självlysande streck. Får mig att tänka på filmen Tron som var fasansfullt cool 1982, där Jeff Bridges ramlar in i sin dator och slåss mot elaka datavirus i en grönrutig omgivning. Fantastiskt då, obegripligt nu. Men snyggt på en vägg i en bar.